När försjönk du senast i fiktionens värld? I ett tv-drama eller en film, som du såg i soffan eller biofåtöljen? En berättelse du just läst för dina barn? En serie du läste i tidningen i morse? Ett skämt du hörde på jobbet eller runt middagsbordet? En roman du läste häromkvällen? En kärlekssång på din Ipod? Chansen är stor att det inte var länge sedan du senast var i kontakt med en påhittad berättelse.

Varför tillbringar vi en så stor del av vår tid i berättelsernas värld, från låtsaslekar och sagor till romaner, serietidningar, tv-komedier och vampyrserier, filmer från Hollywood till Bollywood och smala filmer, liksom berättelser i dikter, sångtexter och dataspel? Skulle man inte förvänta sig att en framgångsrik art, som vi tycks vara, tillbringade sin tid med att fokusera på vad som är sant i världen? Men vi, unikt nog, förströr oss ofta med vad vi vet vara osant.

Jag undervisar i litteratur. Jag vill inte ta fiktioner för givet, trots att de skänker oss så stor njutning. Vi njuter också av glass och nykärnat smör. Att förklara varför vi tycker om sådana njutningar genom svaret ”eftersom de är läckra” leder oss bara i en cirkel. Dyngbaggar tycker att lukten och smaken av dynga är läcker. Vi måste förklara varför vi finner de njutningar vi råkar ha njutningsfulla. För en dyngbagge, eller för varje annan art vi känner till än vår egen, vore vår smak för berättelser pervers.

År 1859 förklarade Charles Darwin i Om arternas uppkomst livets variationsrikedom på jorden med det naturliga urvalet. Hans förklaring har bekräftats och fördjupats på sätt som inte ens han själv kunde ha förutsett. I en värld av ändliga resurser gör naturen ett obevekligt urval, över generationerna, till förmån för de varianter som erbjuder någon fördel, hur liten den än må vara, när det gäller överlevnad och reproduktion.

Det naturliga urvalet väljer strikt, vägande fördelar mot kostnader. Historieberättande är förhållandevis billigt, förutom att det tar tid och en smula kraft att hitta på, berätta och lyssna till berättelser. Men vi kunde använda den tiden till aktiviteter med omedelbara biologiska fördelar, som att samla resurser.

Biologen Richard Dawkins påpekar att om dammbyggen inte vore fördelaktigt för bävrar, så skulle bävrar med mindre böjelse att ägna sig åt en sådan meningslös aktivitet ha trängt ut dem som ödslade energi på detta sätt. Men eftersom dammbyggandet fortsätter, måste det ha fördelar för bävrarna. På motsvarande sätt, om fiktioner inte erbjöd några evolutionära fördelar, så skulle de av oss som vore mindre benägna att ägna sig åt dem gynnas och blomstra, och fiktionerna skulle försvinna. Det har de uppenbarligen inte gjort. Men vilka fördelar erbjuder de då?

Det är föga gåtfullt att vi berättar sanna historier. Om vi kan förstå händelser, om vi har ett språk och om vi är i hög grad sociala djur, så kommer vi att berätta sanna historier. Chimpanser övervakar varandra intensivt, och en chimpans kan till och med uppmärksamma en annan på det faktum att den där hannen och den där honan kopulerar bakom det där trädet. Biologer ser människor som inte bara sociala utan som unikt ultrasociala. Vi har ännu bättre skäl än chimpanser att vilja veta vem som gör vad med vem. Och med sanna berättelser kan vi också påtala vem som har gjort du-vet-vad med vem, eller vem som har gjort det ena eller andra med framgång, och var och hur.

Men hur kan vi ha råd med en aldrig sinande aptit på berättelser vi vet är osanna? För att besvara det tror jag att vi måste förklara varför vi i alla tider ägnat oss åt konst i alla dess former: musik, dans, design och berättelser.

Jag säger detta eftersom det ter sig högst sannolikt att litteraturen var den sista konstarten att utvecklas. Motsvarigheter till musik och dans finns hos många arter, hos fåglar, hos intelligenta ickeprimater som valar och delfiner och hos primater som gibbonapor och chimpanser. Mässande, rytmiska rörelser och kanske rytmiska slag med grenar eller stenar – med andra ord förformer av sång, dans och trummande – tycks sträcka sig miljontals år tillbaka. Och de första tecknen på de visuella konsterna bland hominider går hundratusentals år tillbaka i tiden.

Många acheuliska handyxor av sten (som är daterade från över 1,5 miljoner till 100 000 år sedan) har påträffats i ohanterliga storlekar, för stora eller för små, eller med en onödig grad av symmetri och utan de vanliga mikroskopiska tecknen på nötning och slitning, som om de vore omsorgsfullt utformade i rent ornamentala syften. Ockra tycks ha grävts fram för att smycka den mänskliga kroppen i kanske 240 000 år. Även om frågan är långtifrån avgjord, tycks ett fullt modernt språk, som skulle räcka för att berätta historier, bara gå hundra tusen år tillbaka i tiden, eller hälften så långt. Andra förformer till konstarterna hade troligtvis varit under utveckling i hundratusentals år innan de första fullskaliga fiktionerna kom. Hur kom det sig att konstarterna etablerades i alla olika mänskliga kulturer och livsfaser?

I On the Origin of Stories förklarade jag konsten som härrörande från leken. Lek förekommer hos alla däggdjur där man har sökt efter den, liksom hos fåglar och till och med hos bläckfiskar, de intelligentaste av de ryggradslösa djuren. Av goda evolutionära orsaker försöker djur normalt uppnå sina mål med minsta möjliga ansträngning. Djur hushåller med sina resurser – utom i leken, där de precis som vi obekymrat förbrukar energi. Varför?

Hur mycket lek en art ägnar sig åt är korrelerat med hur flexibelt dess beteende är. Om beteendet inte är genetiskt inbyggt, måste det läras in för att maximera flexibiliteten. Om ett beteende är inbyggt, vore det ingen poäng att utöva det på ett sätt som är så kostsamt i fråga om energi och risker som lek. Men om det finns utrymme för flexibilitet, så kommer individer som förbättrar sitt utförande av komplicerade beteenden, och sin bedömning av situationer där de behövs, att klara sig bättre. Det är särskilt fallet i fråga om nyckelbeteenden som flykt eller strid.

Om djur i trygga situationer övar sig i de beteenden som gör störst skillnad för liv och död, så kan de agera bättre och med större hänsyn till kontexten när det verkligen gäller. Nyare forskning visar att hjärnan kan omformas stegvis genom upprepad aktivitet, så länge uppmärksamheten är fullständig. Av denna anledning har lek utvecklats hos många arter, särskilt sådana som fåglar och däggdjur, vilka åtnjuter den trygghet som föräldravård ger. Över generationerna har motivationen att öva utvecklats och förstärkts till dess att leken blivit tvingande, självbelönande, oemotståndlig. Och de former av lek som är mest populära hos andra djur och till och med oss själva är jakter eller kapplöpningar (flykt) och nappatag (kamp).

Vi människor är unika såtillvida som de flesta av våra fördelar framför andra arter, och till och med framför varandra, inte beror på vår fysiska utan vår psykiska styrka och snabbhet. Information är viktig för alla arter, men inte för någon är den så avgörande som för vår.

Medvetandet kan bearbeta information snabbt bara när den är ordnad i mönster som denna typ av medvetande har förberetts för. Genom att urskilja mönster i information blir det möjligt för medvetandet att förstå sin omgivning effektivt. När inspelningsapparatur registrerar akustiska frekvenser för att analysera talat ljud objektivt, visar de en kontinuerlig övergång mellan skilda men relaterade fonem (till exempel b och p) och kontinuerlig ljudproduktion över det vi uppfattar som pauser mellan stavelser eller till och med ord. Men till och med spädbarn, till och med ännu ofödda barn, filtrerar ut det informationella brus som bandspelare ofrånkomligen registrerar, och börjar utvinna mönstren av fonemiska distinktioner i det språk som talas i den omgivningen där de föds.

Alla djur har preferenser för vissa typer av mönster som kan ge snabba och rika upplysningar för deras art. Men eftersom vi har ett särskilt sug efter information, eftersom vi har en mycket mer förutsättningslös nyfikenhet än andra djur, har vi en bred och intensiv aptit på mönster, på tydlig information, skarpa konturer, klara färger, rena ljud: därför finner vi skönhet i blommor eller fjärilar, målningar eller fotografier, fågelsång eller musik. Vi finner mönster vackra även i saker som vi inte tänker på, som bilder av elektronflöden eller ljusets diffraktion, i liten skala, eller nebulosor, i stor skala.

Till skillnad från andra djur ägnar vi oss därför inte bara åt att jaga och tampas med varandra, vi leker inte bara fysiskt, utan vi leker också kognitivt. Konsten, vill jag hävda, är en öppen kognitiv lek med mönster i de informationsmedier som spelar störst roll för oss: synen, i de visuella konsterna; hörseln, särskilt i musiken; och social information, i fiktionen.

Medvetandet har, som nyare neurovetenskaplig forskning upptäckt, en plastisk förmåga: det kan omformas. Men inte lätt eller snabbt, som vi vet när det gäller att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder. Det kräver åtskillig upprepning och fokuserad uppmärksamhet, när först vissa nya nervförbindelser skapas, sedan andra ovanpå dessa och sedan ytterligare andra ovanpå dem. Efterhand som de mest framgångsrika förbindelserna förstärks blir den mentala bearbetningen effektivare, tills hela nätverket har etablerats och blivit alltmer välavstämt och snabbfungerande.

Att leken kan omforma medvetandet så att det blir mer effektivt och flexibelt i vissa typer av reaktioner, beror på att den är ohejdbart självbelönande. Vi deltar i den gång på gång, med full medvetandefokusering. Det gäller även konsten, den för människan unika kognitiva leken, inklusive fiktionens konst. Det tvångsmässiga i musik, bilder och berättelser omformar människans medvetande precis som fysisk lek formar djurens kroppar och medvetanden. ”Forskning pekar på”, skriver Melvin Konner i sin magistrala The Evolution of Childhood (2010), att vi i en positiv och lekfull sinnesstämning ”är öppnare för erfarenheten och lär oss på bättre och mer varierade sätt”.

Vi bearbetar auditiv, visuell och social information snabbare, mer precist och flexibelt genom att på ett självbelönande sätt leka med konstens informationstäta mönster. Barn ägnar sig ivrigt åt sång, dans, teckning eller formskapande. De är förtjusta i lekar och vill höra berättelser gång på gång.

Att omforma medvetandet kräver fokuserad uppmärksamhet, men medvetandet utvecklades för att kartlägga den omedelbara omgivningen, inte något overkligt. För att konkurrera om uppmärksamheten med det verkliga och omedelbara, tenderar fiktiva berättelser därför att erbjuda hög informationstäthet, med slående gestalter, ofta med ovanliga förmågor, som ställs inför extrema situationer där mycket står på spel. Till och med en klipsk fyraåring som hittar på en egen berättelse vet hur han ska fånga och behålla sin egen och åhörarnas uppmärksamhet:

”Ett hus rasade och människor dog och när människorna dog blev de skelett och skeletten skrämde bort människorna från stan och sen när alla människorna skrämdes bort från stan så föddes skelettbebisar och så kallade alla det för skelettstan och när de kallade det skelettstan kom folket tillbaka och så skrämdes de bort igen och sen när alla skrämdes bort igen så dog skeletten och ingen kom till stan så det fanns aldrig mer några människor i den stan.”

Den här pojkens sociala kognition är ännu inte tillräckligt sofistikerad för att inkludera avsikter i berättelsen, men han förstår redan till fullo det där med uppmärksamhet – liksom förstås föräldrar som berättar sagor gör, eller professionella historieberättare med sikte på en större publik.

Människor har samma drift som andra djur att ägna sig åt fysiska aktiviteter på lek, och särskilt, likaså i likhet med andra djur, aktiviteter förknippade med flykt och strid. Barn, i synnerhet pojkar, har också en särskild motivation, tvärkulturellt, att kasta stenar, grenar, bollar, pilar, frisbees, frukt och mycket annat, antagligen som återspegling av en evolutionärt betingad förberedelse för vår unikt mänskliga tendens att använda projektiler vid angrepp och försvar. På samma sätt utvidgar vi djurens vanliga lek till vår lek med informationsmönster, som förberedelse för vår unika tendens att använda information för angrepp, försvar och allting annat.

Genom fiktionen förs ett medvetande som först utvecklades för att hantera det som är här och nu bort från det som är här och nu. Apornas medvetande vidgades för att hantera komplexa sociala relationer, och människornas medvetande utvecklades ytterligare när vi blev ultrasociala. Vårt medvetande är ytterst fint avpassat för att förstå aktörer, det vill säga alla varelser som kan agera: djur, människor och, i förlängningen, monster, gudar och andar.

I forna tiders omgivning var de aktörer vi utvecklades för att begripa andra djur och människor, och till och med i en modern stadsmiljö har barn en ohejdbar lust att få veta namnen på djur, leka med djur och hitta på eller lyssna till djurberättelser. Vårt medvetande vill och kan lätt hålla reda på och skilja mellan olika aktörer, eftersom andra aktörer, vare sig de är mänskliga eller inte, erbjuder den mest komplexa, skiftande och laddade information som vi regelbundet träffar på. Vi överför denna motivation och förmåga till våra lekar och berättelser.

Medvetandet utvecklades naturligt för att fokusera på det som är här och nu, och mycket små barn är inte benägna att tänka frikopplat, utanför det som är här och nu. De har inte ens lätt att minnas sitt närmaste förflutna, men de kan lätt använda de närvarande redskapen eller leksakerna, med en gren eller en trasa som kan vara ett djur eller ett barn, eller en modern handgjord eller fabrikstillverkad leksak, för att frammana scenarier med aktörer som fängslar deras uppmärksamhet. (Min tio år gamla dotterdotter yttrade just sitt första ord: ”Angela”, namnet på den docka som även hennes mamma hade som barn.)

Genom vår aptit på social information blir barns lek med föremål gradvis en social lek. Vi lär oss i allt högre grad att klara oss utan de fysiska redskapen efterhand som vi tillägnar oss de kulturella redskap som utgörs av lokala berättelser och myter. När vi övergår till helt frikopplade fiktioner fortsätter vi att utpröva nya möjligheter och roller, testa sociala alternativ och sociala känslor. Berättandets tvångsmässiga karaktär hjälper oss att förbättra våra kognitiva sociala förmågor, som att byta perspektiv, se saker ur andra perspektiv och föreställa sig alternativa eller kontrafaktiska scenarier.

Som psykologen och romanförfattaren Keith Oatley påpekar fungerar fiktionen som en social stimulans, som låter oss utsträcka vår räckvidd bortom det faktiska till det möjliga eller det omöjliga. Vi behöver inte förbli begränsade till det givna, utan kan vända upp och ned på verkligheten inom den mycket större rymden av möjligheter, för att förklara hur saker och ting är eller se hur de kunde ha varit eller skulle kunna vara. Genom att bygga på vår socialitet utvidgar leken och fiktionen vår fantasi, och för bort oss från det som är här och nu längs stigar som vi har lätt att följa även bortom vår egen aktuella horisont.

Evolutionens långa perspektiv visar oss en ny dimension av oss själva. Det låter oss se oss själva tredimensionellt istället för tvådimensionellt, och se det vi har tagit för givet med en ny känsla av djup, nyfikenhet och förundran. Vetenskapen kan berika istället för att utarma vår känsla för konsten. Vetenskapen och konsten kan komplettera snarare än konkurrera med varandra: medan vetenskapen bidrar till att förklara människans natur, är konstens roll inte att förklara utan att engagera och frammana.

Vetenskapen erbjuder nu en fascinerande evolutionär förklaring till varför skratt utvecklats hos människan, och en neurofysiologisk förklaring av hur skratt fungerar, men det innebär inte att den kan få oss att skratta, finna en formel för hur man är rolig eller göra så att vi skrattar mindre i framtiden eftersom vi förstår bättre varför eller hur vi skrattar.

På samma sätt har vi formats till att uppskatta konst och berättelser mer omedelbart, instinktivt och känslomässigt än vi reagerar på vetenskapliga förklaringar. Vetenskapen kan bidra till att förklara varför och hur konst och fiktion har kommit att bli betydelsefulla för oss, men det innebär inte att vetenskapen kan få deras känslomässiga kraft, finna en formel för konst eller fiktion eller göra dem mindre betydelsefulla. Om något kan den bara klargöra varför och hur de är så betydelsefulla för oss.

Brian Boyd är professor i engelska vid Universtity of Auckland, Nya Zeeland. Hans senaste bok är On the Origin of Stories (2009).

Översättning: Jim Jakobsson