Därför blev kön en konstruktion
Från 1970 och fram till idag har akademiska tidskrifter publicerat långt över en miljon texter om genus- och könsskillnader. De frågor som forskarna ställer, de metoder de använder och de rekommendationer de ger är präglade av efterkrigsårens tidsanda. I västvärlden steg inkomsterna, utbildningsmöjligheterna ökade och kvinnor började få upp ögonen för sin högst ojämlika ställning i yrkeslivet och offentligheten. Det fanns en tro på att samhället kunde förändras till det bättre och att vi borde eftersträva jämställdhet mellan kvinnor och män. Med all rätt. Men något annat pågick också – den politiska ideologi som drev fram denna lovvärda strävan efter social jämlikhet började också ställa sig bakom vissa psykologiska teorier. Det enda acceptabla synsättet på könsskillnader var att hävda att de var socialt konstruerade. Kvinnostudier kom att genomsyras av ett politiskt motiverat förkastande av essentialism (tanken att könen skiljer sig åt på ett grundläggande psykologiskt plan). De präglades å ena sidan av social konstruktivism (det finns ingen objektiv sanning ”därute”) och å andra sidan av ett extremt betonande av miljöns betydelse för individens utveckling (alla könsskillnader uppkommer genom faktorer utanför personen). Ingendera vägen har bidragit särskilt mycket till en verklig förståelse av varför män och kvinnor skiljer sig åt.
Sociala konstruktivister tar i praktiken bort genus från det mänskliga medvetandet för att istället låta det sväva fritt som en ”social konstruktion” eller ”tolkningsrepertoar” i en undflyende sfär. Detta är anledningen till att man kan få läsa påståenden som följande, skrivet på fullt allvar av Cynthia Fuchs Epstein 1997 i Journal of Social Issues: ”Könsskillnader […] upprätthålls genom sociala mekanismer och är socialt konstruerade.”
Psykologerna Orla Muldoon och Jacqueline Reilly hävdar i en uppsats i antologin Gender and Psychology 1998 att ”de ’hårda vetenskapernas’ objektivitet kan ifrågasättas på detta område i så hög grad att den biologiska definitionen av könet själv blir ohållbar”. De hävdar att det inte finns någon biologisk grund för vår tro på manligt och kvinnligt som ”dikotomiska, ömsesidigt uteslutande kategorier”. Trots författarnas osäkerhet på den punkten är de flesta feminister i stort sett eniga om att det finns två kön som är möjliga att skilja åt. De flesta feminister är i själva verket beredda att gå så långt som till att erkänna att biologiska skillnader är ett resultat av evolutionen – givet att biologin inte sträcker sig längre än till halsen.
Trots att hjärnan är människokroppens kostsammaste organ i termer av kaloriförbrukning, trots att feminister accepterar att hominidernas hjärnstorlek var ett resultat av naturligt urval och trots att produktionen av just de hormoner som styr fysiska skillnader har sitt ursprung i hjärnan, så förkastar feminister föreställningen att evolutionen kan ha haft någon inverkan på de två könens medvetanden. Även om framgångsrik reproduktion är orsaken till att vi existerar idag och även om könen spelar avgörande och skilda roller i denna process, avfärdar feminister alla tankar om att deras medvetande genom tusentals år av evolution skulle kunna ha formats till att ställa upp olika mål eller följa skilda strategier.
De flesta femåriga barn håller också med om att människor är antingen män eller kvinnor. De kan också tala om att pojkar är tuffare och slåss mer än vad flickor gör. Det har de rätt i. Könsskillnaden i fysisk aggressivitet är uppenbar i studier av lekplatser, experimentella undersökningar av skolelever, psykometriska tester och brottsstatistik. Denna könsskillnad är tvärkulturell och transhistorisk. Det finns inga mänskliga samhällen där kvinnor begår fler våldsbrott än män. Vi vet också att hos djurarter som vår egen, där kvinnor står för merparten av föräldraskapet, råder samma könsskillnader. Vi har också sett att barn uppvisar könsskillnader i fråga om aggressivitet före den ålder då de kan sätta rätt etikett på andras kön eller sortera foton korrekt utifrån kön. Tillsammans är dessa fakta en stark indikation på en mycket fundamental skillnad mellan könen i fråga om aggressivitet, en skillnad som hur den än må vara förmedlad biologiskt ytterst kan spåras tillbaka till skilda evolutionära påfrestningar på de två könen. Det är viktigt att komma ihåg att evolutionsteorin förutsäger könsskillnader enbart på ett fåtal psykologiska områden – de som är relevanta för de manliga och kvinnliga rollerna i reproduktionen. Det finns inga evolutionära skäl att anta att män och kvinnor genomsnittligt skulle skilja sig åt vad gäller sällskaplighet, intelligens, sinne för humor eller öppenhet för erfarenheter (för att bara nämna några aspekter). Det finns alla skäl att tro att de bör skilja sig åt i fråga om omvårdnad och omtanke, fientlighet och självhävdande, och det gör de också.
Den förhärskande dogmen bland sociala konstruktivister är icke desto mindre att distinktionen mellan män och kvinnor är en ömsesidig och tyrannisk fiktion. Det finns inga reella biologiska eller psykologiska skillnader förutom de som vi (godtyckligt?) konstruerar. För dessa författare uppkommer aldrig frågan om orsakerna till könsskillnader eftersom den positivistiska vetenskapen (med sin traditionella fixering vid kausalitet) avfärdas. Människor är det enda som intresserar dem och varje jämförelse mellan vårt beteende och lägre djurs är oberättigad, nedsättande och reduktionistisk. Detta beror på att människor har språk, och språk möjliggör diskurser och det är genom diskurser som den sociala verkligheten, inklusive genus, konstrueras.
Förklaringar av könsskillnaderna i termer av socialisering är baserade på idén om barnet som ett oskrivet blad, vilket formas, belönas och bestraffas tills det överensstämmer med samhällets krav på könsadekvat beteende. Dessa förklaringar tog form under behaviorismens och inlärningsteorins epok. Teorin var enkel nog. Föräldrar behandlar pojkar och flickor olika, på ett sätt som förstärker korrekt beteende hos båda grupperna. Pojkar uppmuntras att slåss, klättra i träd och spela fotboll. Flickor tvingas bära klänningar, leka med dockor och dela med sig. Trots att den radikala behaviorismen fallit i onåd, betvivlar ingen på allvar att förstärkning kan forma beteende. Frågan är dock om detta inflytande har varit tillräckligt starkt för att förklara de könsskillnader som vi ser.
Efter behavioristen och psykologen B F Skinner följde en social inlärningsteori som betonade en dittills försummad (men hos primater helt central) förmåga: imitation. Vi kan förvärva ett beteende redan genom att se andra utföra det. Men knepet var att inordna denna iakttagelse i en förklaring av hur könsskillnader förvärvas. Detta gjordes genom påståendet att barn selektivt imiterar sin förälder av samma kön. I laboratoriestudier kom barn i kontakt med vuxna ”förebilder” som utförde en rad olika nya beteenden. Om de sociala inlärningsteoretikerna hade rätt, skulle den statistiska analysen visa en betydande korrelation mellan modellens och barnets könstillhörighet – flickor skulle imitera kvinnor och pojkar skulle imitera män. Dussintals sådana studier kunde inte finna någon sådan effekt.
Fram till dess hade uppfattningarna om olika behandling och selektiv imitation tecknat en bild av barnet som helt passivt. Där satt barnet, medan han eller hon långsamt fylldes med könsrelaterad (eller, som det visade sig, könsneutral) förstärkning och inverkan från vuxna förebilder. Vissa utvecklingspsykologer protesterade. De visste att barn är aktivt delaktiga i sin egen utveckling, vilket redan Jean Piaget hade visat. I en studie från 1979 satte David G Perry och Kay Bussey barnets egen genusförståelse i centrum. Carol Martin och Charles Halverson hävdade på 1980-talet att barn har en naturlig tendens att tänka kategoriskt. Barnen bildar kategorier om alla möjliga saker från djur till sporter och det vore förvånande om de inte, mycket tidigt i livet, bildade kategorier om manligt och kvinnligt. När dessa kategorier väl har bildats blir all inkommande genustypisk information inrangerad i korrekt binärt fack och med tiden byggs en stereotyp upp om hur män och kvinnor ser ut, vad de gör och tycker om. Det är denna inre modell, inte observation av föräldrarna, som driver barnet till könsadekvat beteende. Och vid samma tid som skapandet av könsscheman presenterades som ett sätt att förstå barnets utveckling föreslog Sandra Bem ett identiskt schema för att förklara skillnader mellan vuxna i fråga om könstypisering. I vilken utsträckning vi ”typiserar” information som genusrelevant ansågs vara en variabel med individuella skillnader. Kvinnor som i hög grad könstypiserar information blir mer stereotypt kvinnliga än kvinnor som är mindre benägna att sätta genusetiketter på information. Den kognitiva revolutionen hade anlänt till könsskillnaderna – det var inte en fråga om beteendeträning, det handlade om mental kategorisering, organisation och erinring.
Men snart började sprickorna framträda. Barn uppvisar könstypiserat beteende innan de kan bestämma könet på andra barn. Skillnader i val av leksaker, lekar, aktivitetsnivåer och aggression återfinns så tidigt som vid två års ålder, men barn förmår inte sortera bilder av pojkar och flickor rätt förrän de är tre år gamla. Även om barn på uppmaning kan peka på bilder av pojkar och flickor lite tidigare än vid omkring 30 månader, borde de, för att ett genusschema ska fungera spontant och framgångsrikt, kunna kategorisera utan särskild tillsägelse. Barn föredrar könskongruenta leksaker innan de förmår säga om leksaken är mer lämplig för en pojke eller en flicka. De föredrar att leka med barn av sitt eget kön och uppvisar könsskillnader i sitt sociala beteende innan de kan sortera vare sig leksaker eller beteenden som vanligare bland pojkar eller flickor. Att ha genusetiketter vid två års ålder förutsäger inte könstypisering, varken vid samma ålder eller ett år senare.
Till och med när en tvärsektionell studie verkligen finner en beteendeskillnad mellan barn som kan och inte kan sätta rätt etiketter, återfinns den för vissa beteenden och inte för andra, eller hos det ena könet men inte hos det andra. Barn verkar varken behöva förmågan att särskilja kön eller en förståelse av stereotypt beteende för respektive genus för att uppvisa könsskillnader. Även längre upp i åldrarna, när barns genusstereotyper utkristalliseras tydligare och når en topp vid omkring 7 års ålder, så finns det ingen koppling mellan barns genuskunskap och hur könsstereotypt deras eget beteende är. Som Carol Martin bedrövat konstaterade efter tjugo års fördjupning på området: ”Det är sällan som individuella skillnader i beteende och tänkande kan förklaras genom olika nivåer av genusstereotyp kunskap.”
Men kanske känner barn verkligen igen kön vid en mycket lägre ålder än som avslöjas av forskarnas konstlade uppmaning att peka på bilder av pojkar och flickor? Kanske saknar barnen bara de verbala eller kognitiva färdigheterna för att utföra sådana uppgifter fram till att de är tre år? Djur tycks trots allt inte missta sig på sina artfränders kön trots att de saknar vårt sofistikerade tänkande. För att undersöka spädbarns förmåga att kategorisera världen använde forskare en sinnrik metod. Liksom vuxna blir spädbarn som utsätts för samma sak alltför länge uttråkade och vänder sig bort. Mary Leinbach och Beverly Fagot visade i en undersökning som presenterades 1993 en serie fotografier av olika mans- eller kvinnoansikten för en grupp spädbarn mellan 9 och 12 månaders ålder. Allt emellanåt visades ett ansikte av motsatt kön. Spädbarnen visade ett plötsligt förnyat intresse när detta oväntade ansikte dök upp. Detta pekade på att spädbarn har en implicit kategori för manligt och kvinnligt, för om de inte hade det, hur kunde de upptäcka kategoriskiftet när det ”ovanliga” ansiktet dök upp? Detta verkade lösa det kognitiva problemet – spädbarn förstår kön mycket tidigare än vi trodde. Men vänta – samma typ av studie hade också utförts i laboratoriet med användning av andra kategorier, såsom djurarter, stigande och sjunkande toner, siffror, färger och mönster. Alla dessa studier visar att spädbarn kan tillvänjas och återhämta sig från tillvänjning. Skulle vi därför kunna dra slutsatsen att 6 månader gamla spädbarn kom till laboratoriet med en förvärvad förståelse av skillnaden mellan en zebra och en känguru? Hur skulle de kunna göra det, givet deras begränsade kontakt med sådana nya stimuli? Vår slutsats blir snarare att spädbarn i laboratoriet utvecklar kategorier för uppdelning av världen. Medan spädbarn alltså på experimentell väg kan tränas att göra en distinktion mellan manligt och kvinnligt, så är detta inget belägg för att de har fört med sig den från världen utanför.
Ä ven om de verkligen förfogade över en sådan distinktion, skulle de inte ha någon användning för den om de inte visste vilket kön de själva tillhörde. Genusscheman kan bara vägleda beteendet när den egna könstillhörigheten införlivas i schemat. Barn sorterar korrekt in bilder av sig själva i högen med pojkar eller flickor vid omkring 36 månaders ålder. Faktum är att de inte ens verkar känna igen sig själva i speglar förrän de är 20 månader. (Detta testas genom att oförmärkt placera en röd fläck på barnets näsa och låta dem se sig själva i en spegel. Om de försöker torka av sin egen näsa känner de igen sig själva. Om de försöker torka av näsan på barnet i spegeln, gör de inte det.) Hur som helst är självigenkänning ett nödvändigt men långtifrån tillräckligt villkor för att veta sitt kön.
Teorin i termer av genusscheman var alltför kognitiv och de kognitiva data ville inte passa in i beteendets utveckling. Man stod inför frågan som var alltför uppenbar för att besvara – varför väljer barn att socialisera sig själva till ett könstypiskt beteende? Handlar processen bara om simpel social anpassning? Om så är fallet, är kön ett specialfall eller kategoriserar barn sig själva även på andra sätt (tuffingar, idrottare) och försöker anpassa sig till dessa kategorier lika mycket som till kategorierna pojke eller flicka? Bakom kognitionsteorierna ligger en genomgripande känsla av att det är något speciellt med genus och att den motor som driver kategorisering och anpassning är en medfödd drift – kanske inte att vara aggressiv eller omtänksam, men åtminstone att förverkliga sig som man eller kvinna.
Den genusschematiska teorins kärna utgjordes av stereotyper. Från att ha varit mycket grova (pojkar gillar lastbilar, flickor gillar dockor) blir de med åren alltmer komplexa (män är mer tävlingsinriktade, kvinnor mer samarbetsbenägna). Vi bygger upp dem av alla bitar och stycken vi kan – hämtade från medier, iakttagande av andra, skvaller och myter. Och det är stereotyper som bildar grunden för en annan förklaring av könsskillnader – teorin om sociala roller. Enligt den är det samhällets arbetsdelning, snarare än barnets naturliga tendens att bilda kategorier, som utgör startpunkten för könsskillnader. Män intar roller som kräver tävlingsanda, självständighet och aggressivitet. Kvinnor intar roller som kräver omvårdnad, omtanke och samarbete. Hos dem som spelar dem lockar dessa roller fram motsvarande egenskaper och färdigheter. Dessa i sin tur etablerar stereotyper som uttryck för uppfattningar om det lämpliga i vissa förväntade drag. Dessa förväntningar internaliseras, vilket resulterar i könsskillnader i både beteende och självuppfattning.
De senaste tjugo åren har det skett en betydande förändring genom att kvinnor har gått in på många traditionellt mansdominerade områden. Vi skulle därför kunna förvänta oss att se en förändring hos kvinnor i fråga om såväl stereotyper som självuppfattning. Ingen sådan förändring har ägt rum. Vidare skulle vi förvänta oss att se en ganska stor kulturell specificitet, på så sätt att ”traditionella” samhällen visar mer utpräglade stereotyper än mer egalitära samhällen. Det gör vi inte. Teorin om sociala roller utgår från att könsskillnader vilar på stereotyper och att stereotyper därför borde vara mer extrema och polariserade än de faktiska könsskillnaderna. Det är de inte. Det alternativ som återstår är att stereotyper är rimligt träffsäkra bedömningar av de typiska skillnaderna mellan män och kvinnor, och att det är könsskillnader som orsakar stereotyperna snarare än omvänt. Om detta är sant, har vi åtminstone ett sätt att förklara den typiska arbetsdelningen mellan könen (kvinnor väljer att ägna mer tid än män åt föräldraaktiviteter). Som det nu är förblir orsaken till de universella skillnaderna i barnavård fullständigt dunkel, och Alice Eagly tvingas erkänna – bokstavligen i en fotnot i Sex Differences in Social Behavior (1987) – att vissa biologiska faktorer skulle kunna vara inblandade.
Ingen kan på allvar betvivla att miljöbetingade faktorer modifierar hur könsskillnader tar sig uttryck. De faktorer som står i fokus – förstärkning, imitation, kognitiva scheman, anpassning – nyanserar alla våra handlingar. Det lustfyllda i att lära sig genom observation och önskan att vara som andra hör till den mänskliga psykologin. Frågan är om dessa processer på egen hand kan förklara ursprunget till de tvärkulturella skillnaderna mellan manligt och kvinnligt. En modifiering av sättet att förstärka könstypiskt beteende kan förändra det: pojkar och flickor kommer att leka mer tillsammans när de uppmuntras till det i en manipulerad omgivning och där de är beroende av det för att bli socialt accepterade. Men när manipuleringen upphör, återgår barnen till den förkärlek för samma kön som karaktäriserar barn överallt.
Kulturella ikoner, särskilt tonåringar, kan på subtila och inte fullt så subtila sätt förändra vår förhärskande bild av kvinnlighet. Uppförande och språkbruk som tidigare klandrades som ”maskulint” hos unga kvinnor väcker numera ingen uppmärksamhet. Men det finns inget samband mellan flickors anammande av dessa nya kvinnliga beteenden och deras aggressionsnivå, och ännu har vi inte sett någon förändring i mäns tendens att vara mer våldsamma än kvinnor. När nya möjligheter öppnar sig för kvinnor välkomnar de dem entusiastiskt. Kvinnors prestationer på tidigare mansdominerade områden inom den akademiska världen eller i näringslivet har varit anmärkningsvärda. Men för majoriteten av alla kvinnor vilar yrkesvalet fortfarande lika tungt på de sociala likaväl som de ekonomiska belöningarna och frågan om i vilken utsträckning arbetet låter sig kombineras med att skaffa barn.
När vi kan öppna nya möjligheter för kvinnor att uttrycka sig, njuta och prestera så bör vi göra det, eftersom det är moraliskt rätt. Men det är något helt annat än att säga att kön inte har någon biologisk grund och att mäns och kvinnors beteenden är helt och hållet konstruerade av samhället. Problemet med en sådan ståndpunkt är att den inte tar ställning till frågan om varför könsskillnader antar den särskilda form som de gör. Om könsskillnader är godtyckliga, blir det en märklig tillfällighet att de följer så likartade mönster över hela världen. Även om könsskillnader drevs fram genom olika behandling från föräldrarnas sida, skulle vi fortfarande vilja fråga oss varför ett visst drag anses mer önskvärt för det ena könet än för det andra. Om de drevs av selektiv imitation, skulle vi ändå vilja fråga varför barn kan visa ett spontant intresse för sitt eget kön. Om de drevs av genusscheman, skulle vi behöva fråga varför könsspecifik anpassning är så tilltalande för barn. Om de drevs av arbetsdelning, måste vi fortfarande förklara mäns och kvinnors förkärlek för handlings- respektive uttrycksinriktade yrkesroller. Sociala konstruktivister och miljöteoretiker förklarar fortplantandet av status quo – men utan att fråga hur det uppkommit.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Evolutionsteorin tar upp just denna fråga. Den undersöker de avlägsna orsakerna till skillnader mellan manligt och kvinnligt som härrör från skilda evolutionära påfrestningar på män och kvinnor för hundratusentals år sedan. Men de skillnader som på detta sätt har utvecklats kan också skapa en egen dynamik. Skillnaderna mellan män och kvinnor är gradskillnader, inte skillnader i typ. Överlappningen i fördelningen av män och kvinnor när det gäller olika drag är stor. Till och med för de uppgifter där männen har störst fördelar (som maratonlopp, tyngdlyftning), finns det alltid en del kvinnor som klarar sig bättre än de minst kapabla männen (och omvänt). Detta stämmer ännu bättre när det gäller psykologiska drag.
Vi måste undvika att begränsa människors möjligheter på grundval av grova stereotyper om vad män och kvinnor förmår. Mitt problem med stereotyper är inte i första hand att de driver människor till anpassning och likriktning, utan att de kan få oss att vägra människor tillträde till vissa arenor på grund av deras kön, vare sig det sker inom familjen eller i det större samhället. Så hänvisar man till exempel till styrka eller uthållighet när kvinnor förvägras rätten att jobba inom brandkåren eller som poliser. Men detta är uppenbart fel. Kriteriet bör inte vara kön utan individens förmåga att utföra de uppgifter som jobbet innebär. Kvinnor bör få tillträde inte utifrån föreställningen att de ska uppträda som förebilder för andra kvinnor utan för att det är en grundläggande mänsklig orättvisa att förvägra dem rätten att välja en yrkesbana som de är kvalificerade och har kapacitet för.
Att förändra status quo är inte en fråga för psykologer utan för samhället i stort. Det senaste halvseklet har visat att det finns en vilja bland allmänheten att göra det. Men social ingenjörskonst utan en fast vetenskaplig förståelse av könsskillnader är som en kirurg som opererar med ögonbindel. När vi accepterar att kvinnlighet är socialt konstruerad och saknar psykologisk grund riskerar vi redan att utarbeta en politik som inte ligger i kvinnors intressen. Kvinnors natur, får vi veta, inte bara kan utan bör vara densamma som mäns. Kvinnor är inte ”naturligt” moderliga, så det är inget särskilt med moderskapet. Resultatet är att ensamma mödrar har tvingats sätta sina barn på daghem och gå ut i arbetslivet. Deras känslor av saknad och skuld har viftats bort eftersom det är ”kvinnliga” känslor som inte är förenliga med effektivt presterande på arbetsplatsen. Kvinnliga anställda som inte visar samma hänsynslösa driftighet som sina manliga kolleger avfärdas som dåliga förebilder för andra kvinnor och får skulden för att kvinnor inte brutit igenom ”glastaket”. Kvinnliga studenter som motsätter sig samtidens press på att välja naturvetenskapliga ämnen betraktas som akademiska medelmåttor. Om vi å andra sidan accepterar att män och kvinnor är olika, kan vi föreställa oss ett samhälle som bryter ner barriärerna mellan barn och arbete, som tillåter kvinnor att se ett värde i samarbete likaväl som konkurrens och som tillåter kvinnor att utnyttja sina språkliga övertag.
Om evolutionsteorin har rätt, kan vi inte utforma 2000-talets kvinna från noll. Ideologier, socialpolitik, lagstiftning och medierna kan inte göra kvinnor till något de inte är. Det vi kan och bör göra är att erbjuda människor valmöjligheter som ger dem maximal frihet att vara vad de vill vara.
Anne Campbell är professor i psykologi vid Durham University. Artikeln är en omarbetad version av ett kapitel ur hennes bok A Mind of Her Own. The Evolutionary Psychology of Women som utkommer i reviderad utgåva 2012.
Översättning: Jim Jakobsson