Häromdagen lärde jag mig ett nytt ord. Nya ord innebär alltid en lättnad. Den kaotiska tillvaron blir något mindre kaotisk varje gång man kan punktmarkera den med en bokstavskombination.

Denna gång var det en god vän som förklarade sunk cost fallacy för mig. Det borde finnas ett bra ord på svenska men jag har tyvärr inte lyckats hitta något. Sunk cost fallacy är det där som gör att om vi lagt ned tid, pengar, eller andra ansträngningar på något, tenderar vi att fortsätta göra det, trots att vi borde förstå att vi är på en utförslöpa. Alla bilägare vet vad jag talar om: för varje startmotor, bromsbelägg, för att inte tala om kamkedja, man försökt rädda sin rosslande pärla med, känns det allt svårare att se döden i vitögat. Med så många kronor och verkstadstimmar nedlagda föredrar man att lägga till några till, istället för att skicka pärlan till skroten, för då vore ju alla ens investeringar förgäves. Samma gäller den som befunnit sig en längre tid i en kö. Om man uppgivet lämnar kön är ju all tid bortkastad. Så man köar en timme till, och står där med två förlorade timmar istället för en, när man till sist ger upp.

En som begrep det där på en högre nivå var Kjell-Olof Feldt (1931–2025). Men så var han också fil lic i nationalekonomi, en teoribildning som bygger på vinst och förlust. Det är ingen tillfällighet att det är denne begåvade människa som lämnat ett av ytterst få poetiska bidrag till svensk politik:

Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.

Man kan diskutera radernas lyriska kvaliteter, men sällan har väl sunk cost fallacy­-formulerats med en sådan schvung. Inte ens den socialdemokratiska ledningen var övertygad om löntagarfonder som en helt god idé, men i takt med att de politiska investeringarna steg, blev de allt svårare att backa från.

Ekonomen Feldt visste att nationalekonomi är en beteendevetenskap. För en gångs skull sitter jag inne på förstahands­information: jag hade förmånen att ha Feldt som gästföreläsare när jag i min gröna ungdom studerade just nationalekonomi. Bakom de avancerade beräkningsmodellerna döljer sig människor som ofta beter sig märkligt, och därmed kan kasta såväl kurvor som jämlikhetspunkter över ända.

Så har ekonomin också formulerat en hel uppsättning ord för att fånga mänsklighetens egenheter, ibland rationella, ibland inte. Det är ord som förtjänar större spridning. Världen har för få krönikor om nationalekonomiska begrepp, så se detta som ett första steg, i all anspråkslöshet.

Ta den avtagande gränsnyttan, så aktuell­ i dessa fastetider. Den påminner om att den andra semlan aldrig är lika god som den första, men ändå är det många som äter mer än en. Så avtar glädjen för varje semla, och vid så där tio bakverk börjar den avtagande kurvan anta sådana proportioner att semmelätaren löper risk att gå samma öde till mötes som kung Adolf Fredrik, vars död enligt sägnen ska ha orsakats av en hetvägg för mycket – på självaste fettisdagen 1771.

Populärt

Konformism frodas på universiteten

Priset för att gå sin egen väg och hålla fast vid fakta kan vara mycket högt – inte minst inom akademin.

Germund Hesslow Tema 2025 1

Men åter till sunk cost fallacy. Den följer en annan logik. Hur irrationell den än må vara, så har vi krönikörer den mycket att tacka för, ja inte bara vi, utan alla författare. Det är inte sällan just detta fenomen som gör att vi får våra alster lästa från början till slut. För att de förs­ta minuterna investerad tid inte ska vara förgäves är det lika bra att fortsätta läsa tänker den tålmodige läsaren, i hopp om att poängen någon gång ska visa sig.

Inte sällan är det också sunk cost fallacy som gör att böcker och krönikor överhuvudtaget blir färdigskrivna. När man kommit upp i ett visst antal rader blir det helt enkelt för kostsamt att ge upp. Sunk cost fallacy må peka på en av mänsklighetens irrationaliteter, men utan den bleve det inte mycket bilverkstäder eller böcker kvar – eller livsvilja för den delen? Livet må ha sina upp- och nedgångar, men med tanke på allt man investerat i det vore det synd att inte fortsätta att harva på.

Detsamma gäller politiken. Någon borde göra en sammanställning av alla de politiska projekt som fullföljts, inte för att politiken tror på dem, utan för att man baxat dem så långt att det blir svårt att sätta stopp. Det där begrep Kjell-Olof Feldt mer av än de flesta. Må han vila i frid.