År 1959 skaldade Alf Henrikson: ”Vanliga svenska folket är baptister i Örebro.
Det är duktigt att köpa och sälja samt starkt i sin kristna tro.”

Henrikson pekade på det samband som historiskt sett har funnits mellan väckelserörelsen och företagsamheten. Detta samband är inte särskilt uppmärksammat i dagens forskning och journalistik. Det är nästan bara om någon företagsledare med frikyrklig bakgrund beter sig omoraliskt, som exempelvis i fallet med Skandias Lars-Eric Petersson, som ett sådant samband lyfts fram i offentligheten – och då enbart för att göra skandalen mer pikant.

Den som i dag vill nå framgång inom akademin eller kulturlivet kan troligen finna en för karriären mer produktiv folkrörelse att skriva om än frikyrkorna. Dessutom tillhör forskningens och mediernas värld nog de mer sekulariserade delarna av det svenska samhället. Där är det svårt att väcka intresse och förståelse för religiösa drivkrafter i samhället.

En förklaring till sambandet mellan frikyrka och företagsamhet är att väckelserörelsen har betonat vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Väckelserörelsen gav upphov till ett starkt föreningsliv, vilket i sin tur skapade sociala nätverk som underlättade samverkan mellan företagen och som minskade riskerna för att bli lurad i affärer.

Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom exempelvis idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blir inte lika hård när fabrikören och arbetaren tillhör samma församling. Det blir då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i väckelsebygder har startats av arbetare i småindustrier som utvecklat en egen idé.

De klassiska bruksorterna präglades däremot av en sträng hierarki där arbetare som startade eget ofta sågs med misstro både av bruksledningen (som ville kontrollera alla aktiviteter på orten) och i de egna leden (där företagandet sågs som klassförräderi).

Det historiska sambandet mellan Sveriges industrialisering och frikyrkligheten är starkare än man kanske tror. De har nämligen samma upphovsman, den engelske invandraren Samuel Owen (1774-1854). Han kom till Sverige 1804 för att sätta upp de första ångmaskinerna vid svenska fabriker. År 1807 tillverkade han Sveriges första ångmaskin i Stockholm och 1809 öppnade han egen mekanisk verkstad med gjuteri, valsverk och skeppsvarv. Owens fabrik fick stor betydelse som förmedlare av engelsk industriteknik och blev en plantskola för svenska ingenjörer och arbetare. Där byggdes ångmaskiner, tröskverk och ångbåtar.

Samuel Owen är inte bara den svenska maskinindustrins utan även de svenska folkrörelsernas fader. Han var metodist, liksom flera av de brittiska arbetare som fanns på hans fabrik. Därför rekryterades den skotske metodistpredikanten George Scott till Stockholm. Bland de medhjälpare och lärjungar som sökte sig till Scott fanns personer som sedan blev ledande i de kristna folkrörelser som under 1800-talet uppstod inom och utanför Svenska kyrkan. Owen och Scott tog också initiativ till en av de första svenska nykterhetsföreningarna som på 1840-talet fick över 100 000 medlemmar.

Mest känt är sambandet mellan väckelse och företagsamhet i Jönköpings län. Men det återfinns även i flera andra regioner, bland annat i Örebro (som Alf Henrikson påpekade), där baptismen varit stark. Två exempel är Örebros ledande skoföretagare, bröderna Erik och Ernst Åqvist (1868-1958 respektive 1875-1943). Ernst är mest känd genom Oscaria som han grundade 1907. Bröderna var engagerade inom frikyrkan (baptister) och politiken (fp). De satt i stadsfullmäktige och Ernst var, liksom sonen Gösta, riksdagsledamot. Ernst Åqvist var socialpolitiskt engagerad och möjligen den förste som 1935 motionerade i riksdagen om införande av tjänstepensioner.

En annan baptistisk företagarfamilj från Närke är Lithells. Oscar Lithell grundade 1907 en charkuteriaffär i Kumla som har utvecklats till en stor livsmedelsindustri, sedan 1957 i Sköllersta och känd genom varumärket Sibylla. Lydia Lithell (1909-1957), ingift i korvdynastins andra generation, har författat och tonsatt cirka 300 andliga sånger. Mest känd är nog texten till Jag har hört om en stad ovan molnen.

Flera av Norrlands utpräglade företagarregioner är också väckelsebygder. Det gäller exempelvis Voxnadalen (området kring Alfta och Edsbyn) i Hälsingland. Området är främst känt genom sina trävaruföretag. Företagsamheten här har traditionellt haft en stark koppling både till frikyrkan och till idrotten (i dag främst bandyn).

Olof Johansson (1867-1933) var en mycket driftig entreprenör i Edsbyn. Han var en självlärd torparson som engagerade sig i jordbruk, butik, snickeri, järnväg, elverk, cement och Skandinaviens första plywoodfabrik 1912. Den snickerifabrik han grundade 1899 är en föregångare till Edsbyverken, i dag stor tillverkare av kontorsmöbler.

Johansson var även skribent och framstående hembygdsforskare, nykterhetsman (Blå Bandet) och missionsförbundare samt frisinnad politiker i kommun och riksdag. Men först och främst var han arkitekt och byggmästare som uppförde över 200 hus i Edsbyn med omnejd, de flesta trähus präglade av snickarglädje. Han byggde också många missionshus, framför allt i Dalarna och södra Norrland.

De långa avstånden till närmaste kyrka gjorde att konventikelplakatet (som förbjöd enskilda religiösa sammankomster) upphävdes i Västerbottens län 1822 (i övriga Sverige först 1858). Detta bidrog till att väckelserörelsen, framförallt Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), tidigt fick starkt fäste i regionen. Man kan än i dag se ett samband mellan den och en stark företagartradition, inte minst kring Skellefteå.

Alvar Lindmark (1917-75) var ett av tio syskon som växte upp i ett enkelt hemman i Forslunda by utanför Burträsk i norra Västerbotten. Hemmet var strängt religiöst och Alvar tvekade om han skulle bli missionär eller ingenjör. Han valde det senare. Men pengar fanns det inte gott om, så han var först tvungen att arbeta som dikesgrävare för att få ihop medel till utbildningen. Trots att han blev svårt sjuk och fick avbryta utbildningen kunde han genom korrespondensstudier avlägga examen före sina tidigare klasskamrater.

Något jobb som byggnadsingenjör kunde han dock inte få varför han i stället blev byggnadsarbetare. Han var klen efter sjukdomen och hade svårt att klara det tunga arbetet. Men nästan genast började han göra uppfinningar som underlättade arbetet, först en murbruksupprörare och sedan en materialhiss och en bockningsmaskin för armeringsjärn.

År 1948 grundade han företaget Alimak. Hissar och arbetsplattformar blev Alvar Lindmarks främsta produkter: för byggen, i gruvor, radiomaster och andra trånga utrymmen. Ett viktigt genombrott kom 1962 då företaget lanserade en bygghiss där hisskorgen klättrade upp längs en kuggstång som successivt kunde monteras från korgtaket.

Alimaks hissar har använts då flera av de högsta byggnaderna i världen uppfördes och när Frihetsgudinnan i New York samt Triumfbågen och Eiffeltornet i Paris renoverades. Alvar Lindmark fick många av sina idéer när han spelade musik av Bach eller Händel på den kyrkorgel han 1955 lät bygga in i sin villa.

Nolaskogs i norra Ångermanland (Örnsköldsviks kommun) är en annan väckelsebygd. Invånarna här har kallats för ”Norrlands smålänningar”. Härifrån kom Hanna Lindmark (1860-1941). Hon växte upp under mycket fattiga förhållanden i Arnäs. Nio år gammal auktionerades hon bort på en fattigauktion.

Hanna blev tidigt frälst och drömde om att bli missionär. Men hon saknade ekonomiska möjligheter att skaffa sig utbildning för detta. I stället blev hon hushållerska på KFUM i Östersund. Där visade hon stora talanger som organisatör och restauratör. Vid 42 års ålder 1902 startade Hanna en egen servering som också skulle utbilda unga flickor i matlagning.

Efter tre år flyttade Hanna Lindmark till Norrköping. Där skulle en stor industriutställning hållas 1906, vilket skapade efterfrågan på serveringsställen. Det var i Norrköping som namnet Margaretaskolan användes för första gången. Till serveringen och utbildningsverksamheten lades nu också en butik med färdiglagad mat. En rad Margaretaskolor skulle sedan tillkomma runt om i landet – då även med en fjärde gren, festlokalen. Givetvis var alla Margaretaskolor alkoholfria.

En fördomsfull person tror möjligen att en djupt kristen, kvinnlig företagare skulle vara mer ödmjuk till sin karaktär. Förvisso gjorde Hanna Lindmark regelbundet stora donationer till missionen. Men hon var mycket hård i affärer och kunde visa hänsynslöshet mot medarbetarna. Exempelvis fick inte föreståndarinnorna gifta sig om de ville ha kvar jobbet. De skulle leva helt för Margaretaskolan. (Hanna unnade dock sig själv både make och exklusiv herrgårdstillvaro.) Hon förespeglade flera trotjänarinnor att de skulle få ta över ”sin” Margaretaskola efter hennes död. Men denna utfästelse infriades inte.

Hanna Lindmark testamenterade nästan hela sin kvarlåtenskap, inklusive Margaretaskolan, till fyra missionssällskap. Dessa anförtrodde ledningen för verksamheten till personer som inte klarade av att sköta den. Problemen doldes genom missvisande ekonomisk redovisning och senare även omfattande förskingring av Margaretaskolans medel. Verksamheten fick successivt avvecklas. År 1977 stängdes den sista Margaretaskolan och företaget likviderades.

Här är några andra exempel på företagsamma väckelsebygder:

• Donsö i Göteborgs skärgård är ett redarcentrum där det finns starka kopplingar mellan näringslivet och missionsrörelsen.
• De frikyrkligt engagerade bröderna Edvin och Erik Ståhl låg bakom framväxten av möbelindustrin i Lammhult, bland annat Lammhults Möbel 1945.

• Bygden kring Östervåla i Heby kommun, som kallas ”det saliga hörnet” av Västmanland. Tidigare främst känt för sitt stolsnickeri.

Även det judiska församlingslivet och nätverksbyggandet har bidragit till ett gynnsamt företagsklimat. Detta gäller framför allt i Stockholm, Göteborg och Norrköping, där judar tilläts bosätta sig redan 1782.

Det är inte en stark kristen eller annan tro i sig, eller en stark religiös organisering, som bidrar till ett gynnsamt företagarklimat. Sambandet gäller de församlingsmiljöer som präglas av öppenhet och nätverksbyggande. Den stränga och slutna læstadianismen i Norrbotten, har exempelvis inte befrämjat företagsamheten.

Kyrklighetens skilda karaktärer får en intressant belysning i Småland. Jönköpings län (länsbokstav F, som i frikyrklighet) kom att präglas av en folkrörelseanda som gynnade företagande. Kronobergs län (G, som i gammalkyrklighet) och Kalmar län (H, som i högkyrklighet) kom att präglas av konservativa värderingar, stränghet och slutenhet som inte gav upphov till företagsbefrämjande sociala nätverk.

Den gammalkyrkliga miljön präglades visserligen traditionellt av ekonomisk individualism och en hög värdering av arbete och arbetsamhet. Men här skapades inga syjuntor, kyrkokörer eller ungdomsgrupper. Även nykterhetsorganisationerna, bondekooperationen och idrottsrörelsen var svaga. Efter gudstjänsten gick var och en hem till sitt. Samarbetet mellan företagarna blev inte lika väl utvecklat som i frikyrkliga bygder.

En av de frikyrkliga företagarna i Jönköping var Per Erik Petersson som drev Wikanders Ur & Optikaffär. Men han ville göra mer för missionen än vad som var ekonomiskt möjligt genom affärsrörelsen.

Petersson hade en svåger på Aga, ett företag som då bland annat sysslade med radiokommunikation. Detta väckte Peterssons intresse. Han upptäckte att Sverige inte hade något legalt telemonopol. Televerket hade 1956 börjat bygga upp ett mobiltelefonnät. Kunde inte han etablera ett privat alternativ? Sagt och gjort. År 1965 startade han Sveriges första icke-lokala privata mobiltelefonnät, Tele-Larm. Den första masten sattes upp på ett villatak i Bymarken utanför Jönköping. Sammanlagt byggdes 32 basstationer från Kiruna till Malmö

Efter en del turer gick företaget 1980 samman med andra privata nät till Företagstelefon AB. Jan Stenbeck köpte företaget 1981 och ändrade dess namn till Comvik. Detta blev starten för Stenbecks framgångsrika entreprenörsverksamhet i Sverige. Hans livsstil kan väl knappast sägas vara präglad av frikyrklig fromhet. Men outgrundliga är, som bekant, Herrens vägar.

Frikyrkligt engagemang kan ha betydelse för företagargärningen även om företagaren inte verkar i en frikyrkobygd. Ett exempel är Petter Olsson (1830-1911) i Helsingborg. Han fick burskap som handlare 1853 och kom att bli en av landets största spannmålsexportörer. Olsson bidrog även till anläggandet av en ångkvarn och flera andra industrier. Han var riksdagsman, ledande kommunalpolitiker och engagerade sig i utbyggnaden av Helsingborgs hamn och stadens järnvägsförbindelser.

Petter Olsson var starkt religiös och ledande i regionens väckelserörelse. Han hade en ekumenisk läggning med kontakter inom Svenska kyrkan, EFS och frikyrkan. Som politiker drev han en konsekvent religionsfrihetslinje.

Under ett tiotal år fungerade en rymlig sal i övervåningen på hans stora spannmålsmagasin som den viktigaste möteslokalen för stadens väckelserörelse. Sedan byggde han, till stor del med egna medel, Missionshuset i Helsingborg som stod öppet för olika kristna grupper. På hans gods i Rögle hölls stora pingstmöten som samlade tusentals personer.

Petter Olsson gjorde stora donationer till sociala ändamål. Han byggde bland annat två hem för föräldralösa barn, ett sjömanshem och ett hem för gamla tjänarinnor.

Helsingborg var ingen väckelsebygd. Tvärtom fanns här en utbredd fientlighet gentemot frikyrkorna. Olsson angreps ofta hårt i pressen för sitt religiösa engagemang. Han deltog därför inte alls i stadens sällskapsliv. Till detta bidrog också att han som person var en karg och sluten arbetsmänniska. Det var bara i religiösa sammanhang som några sociala drag hos honom kom till uttryck.

Petter Olssons affärsbana kan illustrera det faktum att en stark religiositet kan vara en framgångsfaktor även i en religionsfientlig bygd. Hans engagemang för väckelsen bidrog nog på tre sätt till hans framgångar. För det första bröt han med den lurendrejarmentalitet som, inte minst, den omfattande smugglingen hade givit upphov till i Helsingborg. Han fick namn om sig att vara utomordentligt hederlig, vilket skapade förtroende hos kunder och leverantörer.

För det andra tvingade hans sociala isolering i förhållande till stadens affärsliv honom att söka nya vägar och geografiskt vidga sina affärsintressen. För det tredje gav hans engagemang inom väckelsen goda kontakter med människor inom många samfund och inom ett vidsträckt geografiskt område, vilket kunde ge honom viktiga stödjepunkter då han skulle lansera en ny affärsidé.

En stark religiös uppfattning kan ibland utgöra hinder för vissa affärsidéer eller uppdrag som kan uppfattas som syndiga. I vissa religiösa kretsat har exempelvis teater och bio ansetts omoraliska. Därför vägrade Jönköpings-Posten, som ägdes av missionsförbundarsläkten Hamrin, att så sent som till 1952 ta in biografannonser. Och då Örebro Konserthus byggdes i början av 1930-talet, med ekonomiskt stöd av den baptistiska skoföretagardynastin Åqvist, utformades den så att det inte skulle vara möjligt att spela teater där.

Men om en religiös inställning förhindrar det ena så kanske den i stället kan leda fram till det andra. Ett intressant exempel på detta är Karl-Hilmer Johansson Kollén. Han arbetade som arkitekt i Stockholm men blev arbetslös eftersom han av religiösa skäl hade vägrat att göra ritningar för en teater.

Karl-Hilmer fann dock ett problem som fordrade en lösning. Riksdagen hade 1875 beslutat om en övergång till metersystemet. Hur skulle människor kunna hantera övergången till det nya måttsystemet på ett smidigt sätt? Karl-Hilmer fann lösningen 1883 när han konstruerade tumstocken, alltså en vikbar linjal med parallella meter- och tumskalor.

Samma år grundade Karl-Hilmer Johansson Kollén Svenska Mått- och Tumstocksfabriken. År 1907 flyttades tillverkningen till Hultafors i Västergötland. Företaget heter numera Hultafors AB och tillverkar fortfarande tumstockar.

En religiös övertygelse kan vara en tillgång för den som ägnar sig åt den äventyrliga företagarbanan, vilket Henrik von Essen (1820-1894) är exempel på. Han startade med två ärvda förmögenheter – sin egen och hustruns – och slutade tämligen utblottad. Ändå förtjänar han att hedras som skaparen av industrisamhället Tidaholm i Västergötland.

von Essen växte upp på släktgodset Kavlås nära Tidaholm och tog 1846 över ansvaret för Tidaholms Bruk. Han blev sedan drivande bakom etableringen av snickeri-, tändsticks-, massa- och pappersindustrin liksom till järnvägen mellan Tidaholm och Västra stambanan. Han drabbades dock av en rad ekonomiska motgångar, bland annat flera industribränder, som gjorde slut på förmögenheten.

Uppenbarligen förmådde von Essen inte hantera det risktagande som nyskapande företagsamhet alltid innebär. Han bars av en stark vilja att utveckla sin bygd och förlade verksamheter till Tidaholm trots att förutsättningar för framgång då ännu inte fanns där. Många av de företag han grundade kom dock sedan att leva vidare och utvecklas i annan regi. Tändsticksfabriken Vulcan var år 1900 störst i världen. I dag är den världens modernaste.

von Essen var starkt religiös och ledande i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 1863 reste han med en internationell delegation till Spanien för att utverka frigivningen av ett trettiotal spanjorer som fängslats för sin evangeliska tros skull. År 1871 gjordes en liknande resa för att stödja trosfränder i de ryska Östersjöprovinserna. Efter att han tvingats lämna företagarbanan 1878, kom han ägna all sin kraft åt väckelserörelsen, bland annat som lekmannapredikant.

 Per Erik Gustafsson skriver i sin artikel om von Essen i Svenskt biografiskt lexikon:

”Skimret av hans personlighet beror därav, att han gav sitt offer utan en skymt av bitterhet, därför att han i sin gudsförtröstan funnit ett värde, som försonade honom med de tunga ödesslagen.”