Min bakgrund – en liberal som är för militärt ingripande i situationer där etnisk rensning förekommer eller ledare tar till våld mot sin egen befolkning – befinner sig i ett märkligt läge för närvarande. Man blir om vartannat kallad ”neokonservativ”, ”interventionist” eller ”liberal interventionist”. Värst av allt, terminologiskt sett, var kanske den korta period när vi omtalades som ”muskulösa liberaler” – en term jag alltid fann pinsamt självförhärligande och, på det hela taget, fysiskt missvisande.

Jag vill inte haka upp mig alltför länge på definitionsfrågor, men den samtidiga rikedomen och bristen på termer tillgängliga för oss är betecknande, eftersom den åtföljs av en förvirring bortom det språkliga. De som kommer från den neokonservativa positionen har nämligen på en och samma gång vunnit det stora argumentet – och förlorat det. Jag hoppas att detta inte låter avsiktligt absurt, men vad jag menar är att det till exempel är mycket svårt att se någon större seriös politisk ledare, vare sig i Storbritannien eller i USA, som utan vidare skulle avfärda doktrinen om humanitär eller militär intervention. Det har blivit den vedertagna ståndpunkten för alla politiker i Storbritannien och USA som siktar mot de högsta politiska posterna. Men samtidigt är denna ståndpunkt fortfarande så kontroversiell att ingen ledare är beredd att acceptera de beskrivningar som passar för deras hållning, eftersom de är medvetna om att en sådan politik är föremål för betydande missuppfattningar eller rentav uttalad misstänksamhet.

Innan jag fortsätter bör jag säga att jag själv, på ett sätt – mer än ett, säger kanske mina kritiker – har en mycket enkel syn på utrikespolitik. Jag menar nämligen att det generellt, liksom i fråga om människor i allmänhet, finns bara två sätt att bedöma en politiker eller en regim: man bedömer dem utifrån vad de säger och utifrån vad de gör. Detta fungerar utan problem för att bedöma, till exempel, vad den iranska regimen sysslar med.

För att nu komma till Barack Obama, så är det kanske lite för tidigt att bedöma honom utifrån vad han gjort. Även jag är villig att ge honom litet mer tid än sex månader. Jag förväntade mig aldrig att han skulle skapa fred på jorden på några få veckor, även om jag tror att han efter sitt fantastiskt uppskruvade tal i Berlin väntade sig att ha delat vattenmassorna vid det här laget.
För att utvärdera hans gärningar behöver vi mer tid. Men att bedöma honom utifrån vad han säger, denne den mest oratoriske av presidenter, är inte svårt.

I amerikansk och brittisk politik har det så kallade realistiska ideal som fanns före den 11 september tagit mycket berättigat stryk sedan dess. Jag menar att Condoleeza Rice var inne på rätt spår för några år sedan, när hon i en intervju i Kairo, apropå att förhandla med Mellanösterndespoter som förtrycker sitt folk och låter terroristgrupper frodas mittibland dem, sade: ”Exakt vad är det som är realistiskt med det?” Även om frestelsen till realism av den gamla skolan fortfarande finns där och dess lockelse kan tänkas återkomma under recessionen, har synsättet likväl utsatts för berättigad kritik. Men att realismen är på defensiven betyder inte nödvändigtvis att andra politiska frestelser också är det.

Tvärtom kan vi under Obamas tid se ett antal frestelser som tycks växa sig starkare. Främst bland dem är frestelsen till institutionell transnationalism –att vi internationellt, i stor skala, kan gå samman för att hantera all världens problem. 1934, i ett köravsnitt från The Rock, beskriver T. S. Eliot socialister som människor som ägnar sina dagar åt att ”drömma om system så perfekta att ingen ska behöva vara god”. I stor internationell skala tycks detta vara just det slags system som Obama och hans förkämpar försöker skapa. Man ser det i institutioner som EU och FN. Men dessa institutioners oförmåga att reagera adekvat på kriser blottas i själva verket ständigt, varje dag under varje kris.

Ta som exempel EU under den senaste tidens ekonomiska nedgång. I Storbritannien, liksom i alla andra EU-länder, har vi i åratal lyssnat till de tyska och franska EU-eliternas predikningar om att unionens medlemmar måste låta sina egna intressen underordnas det större intresse som utgörs av multilateralism och en allt närmare union. Men i samma stund som vi får en verklig ekonomisk kris, som den som tog sin början förra året, blir varje land unilateralt på nolltid. Den tyska regeringens reaktion på svårigheterna för landets bilindustri är ett exempel på detta. Om det egna landets bilindustri ser ut att vara på väg att kollapsa, så väntar man inte på att ett annat europeiskt land ska rösta för att den inte skall få falla. Man går helt enkelt in och räddar den.

 

Det brittiska folket har i åratal tvingats lyssna till tyska regeringars föreläsningar om multilateralismens obestridliga ofrånkomlighet. Men när en tungt vägande del av den tyska ekonomin hotade att gå under, blev samma regering unilateral. Detta är inget som den tyska regeringen – eller någon annan regering – bör ångra eller skämmas för. Det är helt enkelt så politiken fungerar, och därmed representerar den återkomsten av ett visst mått (jag skall inte säga ”realism”, utan snarare) ”realistisk-het” i den överinvesterade multilaterala bubblan.

För några år sedan, strax efter bombdåden i Madrid 2004, höll jag ett tal vid London School of Economics, och under frågestunden ställde en av studenterna mycket stolt en fråga till mig, med det självbelåtna leende som visar att frågeställaren tror att han kommer att knocka en fullständigt. ”Måste ni inte medge, herr Murray”, sade han, ”att sannolikheten är mycket större att ni ska bli överkörd av en bil när ni i dag går ut ur den här byggnaden, än att ni ska dödas av en terrorist?” Lyckligtvis var det inte alltför tidigt på morgonen och jag var snabbare med på noterna än jag brukar vara. Jag svarade att det förvisso var möjligt att sannolikheten var större för att jag skulle bli överkörd av en bil. Men, som jag fortsatte med att påpeka, jag skulle också vilja veta – eller, om det värsta skulle hända, så tror jag att min familj skulle vilja veta efter att jag körts över av denne motorburne galning – om personen som körde över mig hade fått lära sig att göra det, om han i en körskola hade tränats i att köra över oskyldiga civilister, om denna körskola var tillåten att existera i staten och om han och övriga studenter hade för avsikt att utföra fler sådana handlingar.
En kombination av en bevisligen misslyckad multilateralistisk politik hand i hand med en misstanke om att den fiende vi står inför … [?] innebär att vi bevittnar en rusning för att undvika de frågor, debatter och den politik som vi har behov av att diskutera.

 

När det gäller internationell terrorism och framtidsutsikterna för Irak efter det amerikanska tillbakadragandet så underlåter man att ställa nästan alla relevanta frågor. Och därmed befinner vi oss i en av de farligaste situationerna av alla, nämligen den där våra politiska ledare, i likhet med president Obama, ger oss ord i stället för handling: en situation där han talar om en brett upplagd interventionism, men inte vill – kanske inte kan – fullfölja den.

Jag ska ge ett särskilt tydligt exempel från Obamas uppblåsta tal i Berlin, där den dåvarande presidentkandidaten sade att uttrycket ”Aldrig mer”, efter Förintelsen, måste betyda något, ”särskilt i Darfur”. Alldeles riktigt, menade uppenbarligen hans applåderande publik. Men vad har han föreslagit eller gjort i fråga om Darfur? Vad menar han när han säger att ”Aldrig mer” ska betyda något, och sedan låter det fortsätta att inte betyda något? Detta skapar ett mycket olyckligt förhållande mellan våra politiska klasser och folket, där folket hör sina ledare tala vitt och brett om vikten av att ta itu med frågorna, men sedan envist underlåta att följa upp sina uttalanden med handling.

Francis Fukuyama har nämnts flera gånger här i dag. I likhet med många som håller med honom i vad han skrivit tidigare i sin karriär, citerar jag honom med försiktighet. Men bland de många oklarheterna hos dem som knappast läst mer än titeln på hans enda bra bok, glömmer eller förbiser man ofta helt den andra halvan av denna titel. I Historiens slut och den sista människan ger Fukuyama vad jag menar är en förträfflig analys av vad som präglar den sista människan. Och på sätt och vis är det omöjligt att inte betrakta president Obama som denna andra halva av Fukuyamas titel, denna sista människa – i Hegels mening. För den sista människan är, bland annat, helt omedveten om vilken tur hon haft som hamnat i den position hon gjort – och då menar jag inte presidentämbetet. Jag menar den situation i världen som Obama råkat träda in i. I Berlin, för att återvända till detta övermodiga tal, talade Obama om det kalla kriget och Berlinmurens fall. Men han talade om det som om denna epokgörande händelse, att Berlinmuren föll, skedde genom något slags ofrånkomlig kraft i stil med tyngdlagen. Som om Berlinmuren helt enkelt varit ganska illa byggd av undermåliga östeuropeiska arbetare.

Vem som helst kan imitera Obamas talarstil när han till oigenkännlighet förvränger komplexa situationer som i själva verket fick en lycklig utgång bara tack vare individuella bidrag av ofta glömda medborgare och lika ofta glömda ledare. När man hör Obama tala om hur segern över den kommunistiska totalitarismen gick till, får man en stark känsla av att han tror att när alla bara fattade varandras händer – när ”en kontinent slöt sig samman”, som han berömda formulering löd – ”så föll en mur”. Jag tror helt enkelt inte att det var på det sättet Berlinmuren föll eller det kalla kriget upphörde. Det måste noteras att hans version inte tar någon som helst hänsyn till det underrättelsearbete, det militära, diplomatiska och, mest avgörande, politiska ledarskap som krävdes för att åstadkomma dessa händelser. Det verkar faktiskt som om president Obama föreställer sig att om vi alla håller varandra i händerna och sjunger ”Kumbaya my Lord”, kommer världsomvälvande händelser ofrånkomligen att äga rum.

Detta är en olycklig föreställning hos en presidentkandidat, men hos en president kan den få mycket allvarliga följder. Det vill säga att nu när han är president så kommer hans retorik, med sin grund i okunskap och optimism, att få direkta konsekvenser i världen. Detta är den punkt där jag skulle vilja återvända till Kairo, och närmare bestämt det tal ”till den muslimska världen” som Obama höll där i juni.

Särskilt två saker som sticker ut. För det första den utomordentligt omdömeslösa handlingen att understödja den iranska regimen, något den amerikanske presidenten gjorde sig skyldig till när han refererade till Irans revolutionära regering på samma sätt som den uppfattar sig själv. Irans revolutionära islamiska regering är inte det iranska folkets regering, det är en självutnämnd och oansvarig revolutionär grupp som håller det iranska folket i träldom. Det är inte bara så att denna ”regering” inte representerar det iranska folket, den bryr sig inte ens om vad det iranska folket tycker. Att tala till denna revolutionära regim i de undergivna termer som Obama använde i Kairo är i mina ögon ett mycket allvarligt felsteg. Och därefter, som om han ville låta regimen komma undan helt och hållet, jämför han handlingarna av några få CIA-medarbetare för femtio år sedan (störtandet av Mosaddeq) med dagens internationella terrorism – terrorister som sponsras av Iran, betalas av Iran, tränas av Iran, beväpnas av Iran. I mina ögon är detta ett rent häpnadsväckande likställande.

Obama gjorde samma sak med undertryckandet av kvinnors rättigheter – kanske den enskilt viktigaste frågan i den islamiska världen i dag och en faktor som i hög grad förklarar varför den islamiska världen släpar efter så starkt på så många sätt, inte minst ekonomiskt. Och ändå reducerade Obama denna stora fråga för vår tid till en lek med förbluffande fåniga likställanden, när han försökte förklara hur det hos ”oss” pågår en liknande kamp för kvinnors rättigheter som i den islamiska världen. Att göra en sådan jämförelse är helt enkelt skrämmande, och drar undan mattan för reformistiska kvinnor i den muslimska världen.

Jag betvivlar inte att det just nu någonstans i USA finns en eller annan kvinna som har svårt att komma med i herrarnas basebollag vid sitt college, och som kommer att föra en ytterst kostsam grupptalan i domstol för att komma med i laget. Och utan tvivel lär det finnas någon manlig klubb, en eller annan golfklubb i någon del av den amerikanska kontinenten, som en stridbar kvinna kräver medlemskap i. Men det är groteskt att ens för ett ögonblick jämföra en sådan situation med det rutinmässiga förtrycket av halva befolkningen i många av Mellanösterns länder. Jag anser inte att detta är samma sak – inte alls samma sak – och en president som inte kan se klart i den frågan är en president vars omdöme oroar mig.

Lika oroande som hans jämställande av USA med den islamiska världen vad gäller kvinnors rättigheter var nämligen det genomskinliga försöket i Kairotalet att moraliskt jämställa den judiska staten med dess fiender. Det går inte att jämställa en demokratisk regering som i såväl fred som krig strävar att minimera antalet offer med en terroristgrupp som, i såväl krig som fred, ägnar sig åt att maximera offren. Man kan inte jämställa en stat som söker och erbjuder fred med en fiende som välkomnar och eftersträvar förintelse av både sina fiender och sitt eget folk. En amerikansk president som låtsas något annat är någon som i hög grad minskar Israels säkerhet och säkerheten i hela regionen.

Jag var nyligen i Washington, samtidigt som Obama hade ett möte med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Vita huset. Jag fick höra att Vita huset skickade ett meddelande till Netanyahu en vecka före detta möte, med budskapet att Iran inte skulle tas upp under mötet – ämnet skulle helt enkelt inte diskuteras. På grund av detta, vad jag förstår, talade Netanyahu i stort sett inte om något annat än Iran. Men en amerikansk president som tror att han kan sätta sig ner med en allierad – en vän – och förhandla med denne, men samtidigt bortse från det faktum att ett hot om folkmord är riktat mot denna vän, förefaller mig vara en ganska dålig vän. Eller, för att formulera det på ett annat sätt, det leder in USA i en av de minst avundsvärda positioner man kan tänka sig – där man visar sig vara en inte särskilt bra vän och inte heller en särskilt bra fiende.

”Talet till den muslimska världen” vittnar på så många olika sätt om bristerna i Obamas hållning. Inte minst för att hans försök att resonera med den muslimska världen – om det nu fanns någon sådan enskild entitet – är ett försök som på flera sätt är dömt att misslyckas. Det var Jonathan Swift som sade det: man kan inte resonera ut någon ur något som de inte resonerat sig in i. Och hur mycket Obama än, i stil med Tony Blair, må tro på sin egen övertalningsförmåga, så kan inte ens en amerikansk president åtgärda de enorma problemen – rentav de mentala problemen – i hela Mellanösternregionen bara genom att resonera, se trevlig ut eller vara trevlig.

 

Detta är en region där undersökning efter undersökning visar, bland annat, en gängse uppfattning om att allt ont som sker i världen måste vara judarnas fel. Detta är så vanligt i samband med terroristdåd att man nu kan se hur Ayman al-Zawahiri och andra tvingas släppa videomeddelanden med budskapet: ”Det var vi som utförde bombdådet – det är oss ni ska tacka.” Det allmänna medvetandet i hela Mellanöstern har nu blivit så överhettat och febrigt i den här och andra frågor att det vi har att göra med i denna region, i mycket stor utsträckning, inte längre är politik. Vad befolkningarna här ägnar sig åt är inte politisk analys – det är magisk övertro: tron att judarna eller USA kontrollerar allt som sker i världen. Det är denna föreställning man måste ta itu med, och det kan man inte göra genom att undvika fakta. Man kan inte göra det genom att blunda för den vägran att ta ansvar för sina handlingar, och även för sina misslyckanden, som är utbredd i och förlamande för regionen. President Obamas hittillsvarande politik tycks mig peka i en mycket oroande riktning, nämligen att han tycks uppfatta och manifestera en tro på optimism som en politisk hållning. Men optimism är inte en politisk hållning, lika litet som hopp är en riktning.

Denna tro på optimism som en politisk hållning är ett surrogat för att helt enkelt erkänna saker och ting som de är. Det är ett förskräckligt misstag att inte erkänna världen som den är. Men just detta är vad som sker. Ta till exempel ”återvalet” av Ahmadinejad i Iran. På många sätt spelade resultatet av valet ingen roll, eftersom det inte var något val och eftersom det inte hade någon som helst betydelse för den högste ledarens ställning. Vad den iranska regimen gör och vad den säger är ett och samma. Vad regimen säger är välkänt. Man kan alltid hitta människor som hävdar att de ord som kommer ur Ahmadinejads mun inte är de ord som kommer ur hans mun. Och av samma människor kan man ofta också få höra att det i vilket fall som helst inte skulle spela någon roll, för det är inte Ahmadinejad som har den verkliga makten. Vilket förstås är en klen tröst, eftersom den högste ledaren säger exakt samma saker som Ahmadinejad vad beträffar att utplåna stater som är medlemmar av FN och att skaffa sig kärnvapen.

 

Detsamma gäller Rafsanjani, den så kallade moderaten, som också säger exakt samma saker beträffande Israel och Väst som Ahmadinejad. Man måste se upp med figurer som Mousavi och Rafsanjani, för vår västerländska press talar rutinmässigt om dem och andra av deras sort som ”moderater”. Vad denna beteckning tenderar att innebära är att de är moderater skattepolitiskt sett – ekonomiska moderater. Vilket kanske är storartat om man är torgförsäljare i Teherans centrum, men inte så storartat om man är torgförsäljare i Tel Avivs centrum. Den regim som Obama talade till i så undergivna termer häromdagen försöker för närvarande göra allt vad den kan med sin nuvarande kapacitet – via Hamas och Hizbollah – för att göra vad den upprepade gånger har sagt sig drömma om att göra i sin framtida kapacitet – som en kärnvapenrustad stat.

De senaste dagarna har det transnationella eller internationalistiska idealet om att vi kan hantera alla våra stora problem, exempelvis Iran, om vi samlas i FN eller vid sexpartssamtal, återigen visat sig falskt. När Nordkorea genomförde ett kärnvapenprov, gjorde testuppskjutningar med bärraketer och sedan förklarade att dess avtal med Sydkorea inte längre var giltiga, fick vi uppleva den patetiska anblicken av den brittiske ambassadören som skyndade iväg till FN och talade om att lära Nordkorea en läxa genom att ålägga landet tuffare sanktioner. Sanktionerna mot Nordkorea tycks mig redan vara ganska tuffa. Men vad allt detta påminner om är helt enkelt hur Iran kommer att utvecklas inom ramen för denna världsordning. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi att vakna upp en morgon och få höra att Iran har testat sitt kärnvapen, skjutit iväg några av sina missiler och nu menar sig ha rätten att agera på ett sätt som bättre anstår landets nyförvärvade maktställning.

 

I detta läge gäller inga gamla spelregler längre. Och i detta läge kommer våra ledare utan tvivel på nytt se till att vi skyndar iväg till FN. För sent. Detsamma kommer att bli fallet med Darfur. För sent. Man sade att man skulle ingripa, man sade att man aldrig skulle låta ”aldrig mer” sakna betydelse. Vi gick FN:s väg att förhala och förhala, med underlåtande efter underlåtande, och resultatet är att det inte finns så många människor kvar att döda. Obama må vara en hopplös optimist, men resultaten av detta lär räcka för att driva varje observatör till bottenlös pessimism.

De närmaste fyra åren finns en sannolik möjlighet att Pakistan faller i händerna på de extremister som för närvarande gör så framgångsrika inbrytningar på denna kärnvapenstats territorium. Och för det andra ser vi en sannolik förvandling av Iran till en kärnvapenstat. Medan det förra är nog så skrämmande, är det senare enligt min mening det enskilt farligaste vägskälet i vår livstid – vändpunkten i vår livstid, när inte bara Iran blir en kärnvapenmakt utan varje annan stat i regionen rustar sig med kärnvapen som en reaktion på detta. Om Iran skaffar sig kärnvapen kommer vi därefter att få se kärnvapen spridas överallt i denna den farligaste regionen i världen, utmynnande i vad journalisten Tom Gross beskrivit som en ”Mexican stand-off”, ett dödläge där alla har flera vapen pekande åt alla håll mitt i stan och ingen, när skottlossningen väl startar, vet vem som började eller varför.

I Storbritannien sitter den konservative partiledaren David Cameron fast i föreställningen att han kommer att bli en premiärminister med fokus på inrikespolitik. Tony Blair svävade i samma vanföreställning när han tillträdde och blev som bekant en premiärminister med starkt fokus på utrikespolitik. I början sade Blair att han i sin politik ville prioritera ”utbildning, utbildning, utbildning”. Cameron försökte dumt nog övertrumfa honom härvidlag för några år sedan vid en partikonferens, när han förklarade att ”Jag klarar mig med tre bokstäver: NHS” (National Health Service). Min reaktion var – vad är det här? Om man kan sammanfatta sin politik i en bokstav, vinner man då? Jag vet inte. Men uttalandet tycktes mig, liksom i fråga om Blair, betecknande för Camerons tro att han ska kunna tillträda sitt ämbete och prioritera försöket att göra NHS till ett framgångsrikt företag – i stället för en organisation för de sjukhus man sist av allt skulle vilja dö på, eller snarare först av allt lär dö på, där man kommer in med en stukad vrist och kommer ut i en kista. Han tycks faktiskt tro att världen kommer att sköta sig själv, eller åtminstone inte kräva hans uppmärksamhet.

På tal om Fukuyamas första bok ovan skrev jag att titeln hade två delar – historiens slut och den sista människan. Historiens slut är kanske det mest missuppfattade av alla begrepp, som man bollat friskt med i den internationella politiken och som under alla förhållanden allmänt anses innebära något helt annat än vad det faktiskt gör. Den andra delen, den sista människan, har missförståtts i precis lika hög grad, i den mån den alls uppmärksammats. I den mening som Fukuyama avsåg inträffade historiens slut verkligen när han sade att det gjorde det, såtillvida att den liberala demokratin faktiskt segrade. Men den segrade bara tillfälligt.

 

Denna seger har vittrat bort, på sätt och vis av just de skäl som Fukuyama, alldeles mot slutet av sitt verk, sade att den skulle kunna göra: eftersom den sista människan, som njuter att leva vid historiens slut, inte vet hur hon kom dit och inte förmår känna igen hoten mot detta levnadssätt när de visar sig. Hon tror att hon – och hennes värld – kommer att bestå för evigt. I en mening fruktar jag alltså att Obama och Cameron kan komma att visa att vi lever vid slutet av historiens slut, i både den egentliga och den allmänt utbredda bemärkelsen av denna term. De kan också mycket väl komma att visa att de är ”sista människor”. Och vi måste hoppas att det värsta de gör är att bevisa att så är fallet endast i Hegelsk mening, inte bokstavligen.