John McCain var medveten om detta och valde därför, om än motvilligt, Sarah Palin som medkandidat för att kompensera för sin egen religiösa ljumhet. Att det sedan sågs som ett misslyckande när han endast fick 73 procent av de evangelikala rösterna säger något om hur mangrant USA:s väckelsekristna förväntas rösta republikanskt.

D G Hart, professor i historia och expert på amerikansk religion och politik, menar dock i boken From Billy Graham to Sarah Palin att såväl utomstående som evangelikalerna själva har missförstått rörelsens politiska identitet. De må ha röstat republikanskt, men de har aldrig varit konservativa. Därmed är även deras identitet som högerväljare osäker, menar Hart, och han ser tecken på en omsvängning.

Den amerikanska evangelikala rörelsen föddes på 1730-talet genom ett årtionde av omvälvande väckelserörelser, den så kallade Great Awakening. Under den första hälften av 1800-talet kom en ny våg av väckelser. Genom dessa fick rörelsen sin dominerande plats i den unga republiken, och den evangelikala spiritualiteten blev nationens religiösa lingua franca.

1800-talets evangelikaler var politiskt progressiva och kämpade för social rättvisa och reformer, var emot slaveriet och för nykterhet. De tillät även kvinnor att predika långt före att det var aktuellt i de större kyrkorna.

I början av 1900-talet knäcktes dock den väckelsekristna progressivismen genom liberalteologins framväxt. Denna förordade sociala reformer istället för evangelisation. Tvingade att välja mellan soppkök och gatuevangelisation valde de evangelikala det senare. Fundamentalisterna tog ledningen inom rörelsen, och stängde fönstret mot politiken.

Utvecklingen under 1960- och 70-talen med sexuell frigörelse, drogliberalism, fria aborter och förbud mot skolbön tvingade dock ut de evangelikala på den politiska arenan igen. De fruktade att USA skulle kapsejsa och hellre än att rusa till livbåtarna ville de ta över rodret. Med hjälp av pengar, mediekanaler och en välutvecklad förmåga att leverera entusiasmerande predikningar försökte figurer som Jerry Falwell och Tim LaHaye väcka de väckelsekristna ur deras politiska törnrosasömn.

Den kristna högern tog form. Rörelsen blomstrade under 1980-talet, och efter Reaganåren var förgrundsgestalten Pat Robertson en seriös kandidat till presidentposten. Men hur mycket skilde egentligen 1980-talets moralkonservatism från 1800-talets progressivism? Enligt Hart var det samma idealistiska strävan att skapa ett homogent, rättfärdigt samhälle i båda fallen. Han menar att drömmen om ”ett kristet Amerika” i grund och botten är en vänsterdröm. Det vill säga en utopisk vision av ett framtida lyckorike som ska etableras genom politiska reformer.

Den evangelikala aktivismen rimmar dåligt med konservativ politisk filosofi. Medan de evangelikala vill ha ett homogent kristet Amerika betonar konservatismen mångfald och variation när det gäller mänskliga uttryck, och inte minst faran i att försöka strömlinjeforma uppifrån genom statlig styrning. Därför är konservativa motståndare till både liberala försök att lagstifta fram jämställdhet inom familjen och moralkonservativ sovrumspolitik.

Den konservativa filosofin betonar människans ofullkomlighet. De evangelikala delar utgångspunkten: utan Gud är människan förtappad. Men ännu starkare betonar de möjligheten att genom omvändelsen bli en ny människa. Denna idealism har sedan överförts på samhället. Visst, det kan se dystert ut, men får Amerika bara en pånyttfödd president så finns inga gränser för vad som kan åstadkommas. USA blir ”a city upon a hill”, ett ljus för hedningarna och en aktör som sprider välstånd, demokrati och kapitalism världen över.

Den evangelikala rörelsen genomgår sedan några år tillbaka en generationsväxling där Falwell och Robertson ersatts av Rick Warren och Bill Hybels. Samtidigt ökar öppenheten för att de rättrogna också kan rösta på demokraterna. Medialt tas detta emot som en överraskande nyhet, men vad Hart vill visa är att det inte är något paradigmatiskt skifte utan i linje med rörelsens innersta väsen. De evangelikala har egentligen aldrig varit motståndare till statliga ingrepp som sådana, bara till fel statliga ingrepp.

Nu kan det vara så att Harts förutsägelser på just denna punkt missar målet. Han noterar att det evangelikala ledarskapet – de som skriver böcker och undervisar på universitet – börjar luta åt vänster, och förutspår att denna hållning snart kommer att genomsyra större delar av rörelsen. Men hur osannolikt det än kan låta för en collegeprofessor så är det inte akademiker och författare som utövar störst inflytande inom den evangelikala världen. Radiopratare, tv-värdar, televangelister och lokala pastorer utövar ett minst lika stort, om inte större, inflytande på det väckelsekristna fotfolket.

Detta avslöjar också en brist i boken som helhet. Hart tecknar förtjänstfullt den politiska utvecklingen inom den evangelikala rörelsen från 1970-talet fram till 00-talets mitt. (Tea party-rörelsen saknas tyvärr, och titeln till trots även Sarah Palin.) Men det är tveksamt om en rörelse som den evangelikala kan diagnostiseras enbart baserat på skriftliga källor.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Ett lämpligt komplement till Harts bok är därför sociologen James Davidson Hunters To Change the World. The Irony, Tragedy, and Possibility of Christianity in the late Modern World (2010). Tillsammans är dessa två böcker en utmärkt start för den som vill fördjupa sin kunskap om amerikansk religion och politik inför det stundande valet.

I grund och botten är Harts ärende teologiskt. Efter att han visat att de evangelikala egentligen inte är konservativa argumenterar han för att de faktiskt borde vara det. De behöver lägga sig till med en mer realistisk människosyn, och de måste lära sig att skilja på kyrkan och världen. De måste, med andra ord, blir mer augustinska. Nationen USA är inte Guds stat, utan världens. Därför kan de väckelsekristna inte, som de hittills gjort, träda fram på den offentliga arenan med en naiv söndagskolementalitet. De måste inse det begränsade värdet i de stora politiska projekten, inklusive nationen. De behöver lära sig acceptera att ondska och orättfärdighet är en del av livet här på jorden – och att försök att utrota den med politiska medel riskerar att leda till än större elände. Och så måste de förstå att en människa har större möjligheter att skapa något av värde genom att träna det lokala pojkfotbollslaget än genom en plats i kongressen.

Detta vore ett paradigmatiskt skifte, och frågan är om det ens är möjligt. Den evangelikala instinkten är att träda fram, göra motstånd och sträva efter förändring. På alla plan, från lokalt till globalt, präglas rörelsen av idealism och naiv glöd, inte realism och återhållsamhet. Det gäller även Lewi Pethrus, den svenska pingströrelsens grundare, som var socialt engagerad hela sitt liv och slutligen grundade partiet Kristen demokratisk samling – idag KD.

Samma sak gäller Göran Hägglund, som försökte få Pethrus parti att överge överförmynderi och samhällsmoralism genom att på konservativt maner betona vikten av ett avstånd mellan makthavarna och ”verklighetens folk”. Att slagorden ännu inte realiserats i konkreta politiska förslag är ett tecken på partiets vilsenhet inför denna ideologiska kursändring. För väckelsekristna kristdemokrater tycks den katolska sociallära som partiet orienterade sig utifrån på 1990-talet varit en tryggare ledstjärna än Edmund Burke. I vilken grad bidrog Hägglunds försök till ideologisk revolution till att han senare underkändes som partiledare av ungdoms-, kvinno- och seniorförbund samt en tredjedel av partiets kongressledamöter?