Bland de anklagade finns Erwin Planck, älsklingsson till fysikern Max Planck. Denne, nu 86 år, är något av en nationell ikon. Erkänt aktad som forskare, krönt med Nobelpris i fysik och mentor för flera generationer av tyska fysiker, har han varit en ledande gestalt inom den tyska forskningsvärlden under mer än ett halvsekel. Han har tjänat fäderneslandet på hemmafronten troget under två världskrig. Han ber nu i förtvivlade ordalag såväl Hitler som Himmler om nåd för sin son. Ett tag ser det ut att lyckas: Erwins anhöriga får i november meddelande från Himmlers kansli att dödsdomen har omvandlats till livstids fängelse. Men två månader senare rämnar allt: den 23 januari 1945 avrättas Erwin av Gestapo.

Så börjar Brandon Browns bok Planck. Vad som sedan följer är bland det bästa jag har läst på länge inom populärvetenskap och populär vetenskapshistoria.

Browns upplägg är originellt. Bokens kapitelrubriker i form att successiva månader 1943 till 1945 ger intryck av att det skulle röra sig om en dagboksliknande framställning. Istället tar Brown händelserna under slutskedet av andra världskriget till utgångspunkt för långtgående tillbakablickar. Jag blir först smått överraskad av det greppet, men Browns skickliga behandling fängslar. Jag har nästan haft svårt att lägga boken ifrån mig innan jag läst den färdigt!

Brown är professor i fysik vid San Francisco-universitetet. Han har en enastående förmåga att skriva för en bredare krets. Den består inte minst i hur han skickligt blandar personhistoria med fysik, den senare så förtjänstfullt behandlad att man även utan större förkunskaper kan hänga med. På det viset ger Brown sina läsare, nästan omärkligt, en god inblick i vetenskapshistoria i form framförallt av fysikens utveckling under första halvan av förra seklet. Historien blir därmed en effektfull bakgrund till Max Plancks livsöde, hans framgångar likaväl som hans motgångar, och inte minst hans enastående förmåga att resa sig även efter de svåraste besvikelser. Det är fascinerande läsning alltigenom.

Huvudpersonen i boken är alltså Max Planck. Hans långa levnad börjar i Kiel 1858 i vad som då var den danske kungens Schleswig-Holstein. Några tyska krig och två stora världskrig senare avlider han i Göttingen 1947. Under sin livstid fick han uppleva inte bara Tysklands till slut grundligt misslyckade kamp för herravälde, utan också en enastående teknikutveckling.

Faktum är att Planck genomlevde en revolution inom fysiken, en revolution som han själv verksamt bidrog till, om än något motvilligt. Hans arbete med den så kallade svartkroppsstrålningen från år 1900 blev nämligen startpunkten för kvantfysiken, den omvälvning i vår förståelse av atomerna och deras inre som skedde under första halvan av förra seklet. Svartkroppsstrålningen är den värme- och ljusstrålning som varje föremål avger oberoende av sin sammansättning och som bara beror på föremålets temperatur. Det revolutionerande bestod i att Planck, för att kunna förklara denna strålning, blev tvungen att anta att ljuset sänds ut i form av små paket – det som senare kommit att kallas fotoner – alltså inte i ett jämt flöde, som man dittills hade föreställt sig. Få, allra minst Planck själv, kunde ana att denna kvanthypotes var fröet till det som Einstein, Bohr och andra skulle få att växa till en hel världsbild grundad på energins och materiens diskontinuerliga natur.

Redan vid tiden för sin upptäckt hade Planck avancerat från en tjänst vid Kiel-universitetet till en prestigefylld professur vid universitetet i Berlin. Det var från den positionen som han kom att utöva en enorm påverkan på tysk naturvetenskaplig forskning. Han hade inte bara högt anseende som forskare, sent omsider bekräftat med Nobels fysikpris för 1918. Han innehade också ett antal höga förtroendeposter inom tysk forskningsförvaltning från vilka han kunde utöva ett enastående inflytande. Bland annat var han – dock inte alltid samtidigt – rektor för Berlinuniversitetet, ordförande för det forskningsrådsliknande Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, sekreterare i preussiska vetenskapsakademien, och redaktör för en av dåtidens ledande fysiktidskrifter, Annalen der Physik.

Plancks personliga insatser som stöd och mentor för många yngre tyska fysiker är också omvittnade. Vi kommer då in på några av birollerna i Browns Planckska drama.

Den mest namnkunnige av dem är Albert Einstein. Planck var redaktör för Annalen der Physik när den dittills rätt okände patentverkstjänstemannen Einstein 1905 sände in det ena mera omvälvande arbetet efter det andra för publicering i tidskriften. Planck insåg storheten i dessa uppsatser och såg till att de blev publicerade. Detta blev upptakten till en livslång relation de två fysikgiganterna emellan, först präglat av nära vänskap – de musicerade till exempel gärna tillsammans – men senare till Einsteins avståndstagande till följd av Plancks följsamhet gentemot naziregimen.

En annan av Plancks adepter var Lise Meitner. Kvinnor i fysiken var något högst ovanligt i början av förra seklet. Meitner berättar själv hur hon fick ta sig in till institutionen bakvägen, hur hon bara fick tillåtelse att arbeta i en gammal verkstadslokal, och hur hon måste ta sig till en restaurang tvärs över gatan eftersom det inte fanns några damtoaletter på institutionen! Men Planck stödde henne, gjorde henne till sin assistent och grundlade en livslång vänskap.

En stor del av Browns bok tar upp Plancks omdiskuterat kluvna förhållande till Hitler och nazisterna. Under 1920-talets förspel till nazisternas maktövertagande bekämpade Planck ihärdigt de ”ariska” fysiker som ville utrota vad de ansåg verklighetsfrämmande, ”judisk” fysik, personifierad inte minst av juden Einstein. Och strax efter det att Hitler hade kommit till makten våren 1933 tar han en födelsedagshälsning från rikskanslern på sin 75-årsdag till förevändning att be om ett sammanträffande med högst densamme. Med sin starka tilltro till vetenskapens betydelse för Tyskland argumenterar Planck dels för att den nya regimen skall ge fortsatt stöd till forskningen, dels till förmån för sina judiska forskarkolleger. Det senare gör Hitler ursinnig. Inför Führerns raseriutbrott känner sig Planck förnedrad och kan bara tyst dra sig tillbaka.

Planck sväljer dock förtreten och blir en lydig medborgare också under nazisternas välde. Att lämna Tyskland faller honom aldrig in. Med sitt motto ”Tyskland mitt fädernesland, vad som än må hända” menar han att han tjänar sitt land bäst genom att göra så gott det nu går inom dess gränser i hopp om att det så småningom skall komma bättre tider. Han går till och med så långt att han verkställer en order om att avskeda judiska medarbetare. Plancks undfallenhet för nazisterna kunde Einstein aldrig förlåta honom, och deras vänskap nådde fryspunkten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men tillbaka till sonen Erwin och Folkdomstolens anklagelser mot honom att ha deltagit i attentatet mot Hitler. Erwin stod sin far mycket nära. Inte minst hade de såväl musik som alpvandringar gemensamt. Han kom att betyda extra mycket för sin far, särskilt sedan hans äldste bror stupat i första världskriget och sedan i samma veva hans båda tvillingsystrar avlidit i barnsäng tätt efter varandra. Erwin hade varit officer. Han hade gett sig ut i kriget 1914 men snart gripits av fienden och fått tillbringa några år i fransk fångenskap. Han släpptes så småningom och blev politiker med poster högt upp i Weimarrepublikens regering. När nazisterna tog makten lämnade han dock politiken för näringslivet. Han umgicks i kretsar som var i opposition mot Hitler, men var knappast direkt inbegripen i själva attentatet mot Führern. Man kan förstå faderns desperation och förtvivlan över att den nation som han tjänat så trofast var på väg att avrätta det enda av hans fyra barn som då fanns kvar i livet.

Brown är som nämnts fysiker till professionen, inte historiker. Han får i hög grad förlita sig på andra källor än egen forskning i sin framställning. Att notera är att han på ett par ställen hänvisar till den svenske journalisten Gunnar Pihl, Berlinkorrespondent för Sydsvenska Dagbladet fram till augusti 1943, och dennes bok från 1944 om Tyskland. Likaså refererar Brown till Peter Englunds Stridens skönhet och sorg liksom till den svenske statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén, vars bok om bland annat geopolitik (ett ord som Kjellén präglade) tydligen gillades av Planck.

Browns bok ger full rättvisa åt Max Planck som en framstående gestalt, av ett oblitt öde bestämd att få sin karaktär hårt prövad av verkligheten. Att Plancks minne lever bekräftas av att det som tidigare var det forskningsstödjande Kaiser-Wilhem-Gesellschaft nu motsvaras av Max-Planck-Gesellschaft, som driver ett 80-tal forskningsinstitut i Tyskland.