Det verkar onekligen finnas något i den mänskliga naturen som skapar ett behov av igenkänning. Det blir om inte annat uppenbart vid våra återkommande högtider. Vi känner nog alla någon som vill ha allting exakt likadant varje jul, påsk eller midsommar. Allting ska ske enligt ett fastlagt schema. Även det mest sekulariserade firande kan fungera som en helig ritual, tryggt upprepad år efter år.

Om man ska tro religionshistorikern Mircea Eliade (1907–1986) går denna impuls långt tillbaka i mänsklighetens hi­storia. I sin bok Myten om den eviga återkomsten. Arketyper och upprepning (1949), som nu återutges i Bokförlaget Stolpes klassikerserie (översättning Dan Shafran och Åke Nylinder), hävdar Eliade att i stort sett alla arkaiska folk och kulturer levde i en cyklisk tidsuppfattning där handlingar fick sin mening just i upprepandet.

Detta är en av hans mest berömda bidrag till religionshistorien. Den rumänske Eliade­ betraktades i vissa kretsar länge som en misstänkt figur, främst på grund av sitt samröre med den hypernationalistiska rörelsen Järngardet. (Han tog dock tog avstånd från rörelsen 1941, men en del menar att samröret ändå måste påverka tolkningen av hans verk.) I och med samtidens återuppväckta intresse för det mytiska och hedniska har han fått en ny aktualitet.

”Myten lyfter fram det exemplariska och universella, själva mönstret, ur de historiska skeendena och ger historien dess djup.”

Med en mängd exempel från forna kulturer världen över visar Eliade att det han kallar för den arkaiska människan gjorde ett slags konstant uppror mot historien. I dessa kulturer såg man alltså tiden som cyklisk och de rituellt upprepade handlingarna satte människan i kontakt med en arketypisk verklighet; med den kosmiska helheten eller det eviga nuet. Tillvaron var till sitt väsen en evig återkomst.

Den historiska tidsuppfattningen, som den moderna människan lever i, är den motsatta. För oss rör sig tiden ständigt framåt och varje handling är ny. För den arkaiska människan är en sådan handling utan mening, eftersom den inte är en upprepning av en arketyp eller något som utförts sedan urminnes tider. Det som rör sig endast i historien är för den arkaiska människan utan betydelse. Eller som teologen Ola Sigurdson uttrycker det i sitt nyskrivna förord till boken: ”Historien tömmer världen på mening.” Därför var också myten för dessa kulturer sannare än den faktiska historien. Myten lyfter fram det exemplariska och universella, själva mönstret, ur de historiska skeendena och ger historien dess djup.

Eliade tolkade dessa kulturers strävan efter att överskrida den historiska tiden som ett uttryck för en längtan efter en högre verklighet, ett sökande efter själva Varat. Det sant verkliga var alltid efterbildningen av en himmelsk arketyp. Här finns hos Eliade en i grunden platonsk världsuppfattning. Den fysiska manifestationen av ett ting eller handling i tid och rum äger inte samma verklighetsgrad som den eviga form eller idé som tinget eller handlingen är en återspegling av. Eliades ”arketyp” är djupt besläktad med Platons ”form” eller ”idé”.

Idévärlden utgör den sanna verkligheten – bortom sinnevärlden – och männi­skan blir genom det rituella upprepandet delaktig i den. Om Eliade här lägger ett platonskt raster över de tidiga kulturer han studerar eller om Platon själv ska förstås som en del av denna arketypiskt tänkande mänsklighet är oklart. Eliades egen hållning blir dock tydlig när han skriver: ”Platons idélära är den sista och högst utvecklade formen av föreställningen av arketyper.”

I de arkaiska kulturernas riter upphör tiden, menade Eliade. Eller kanske snarare: allting, förgånget och framtid, tid och evighet, smälter samman i nuet. En offerhandling var nästan alltid en upprepning av någon form av ur-offer, som skett vid världens skapelse eller dess tidiga gryning. Upprepandet gjorde dock den offrande samtida med ur-offret. Den linjära tiden upplöstes. Så upprepades också den ursprungliga kosmiska skapelse­akten ständigt på nytt, den i vilken den skapande guden ur kaos frambringade kosmos. I riten skapades världen gång på gång.

Alla väsentliga aktiviteter ritualiserades och sammanbands med det arketypiska och himmelska hos dessa kulturer. Som Eliade uttrycker det: ”Den arkaiska världen kände inte till några profana handlingar.” Allting (jakt, fiske, jordbruk, sex, lek och måltider) var delar av det heliga. När den arkaiska människan gick in i någon av dessa viktiga händelser lämnade hon den profana tiden, gick in i en roll och härmade den ursprungliga arketypen eller mytiska hjälten. I detta intagande av rollen fann den arkaiska människan sin sanna identitet. Genom att överskrida det historiska och bli delaktig i något bortom tiden fann hon sitt sanna jag.

Även här befinner sig den moderna människan i ett närmast motsatt tillstånd. Den moderna människan är, som Eliade skriver, ”en historisk person som vill vara det”. Om kreativitet för den arkaiska människan handlade om delaktighet i en gudomlig och arketypisk verklighet är skapandet för den moderna människan grundat i hennes frihet.

För Eliade var den arkaiska männi­skans tendens att söka sig bort från tiden och i riktning mot det arketypiska främst ett sätt att undfly historiens oundvikliga grymhet. Helt enkelt ett försök att hantera lidandets problem. Lidandet hade alltid en mening och en orsak. Det som skedde var i någon mening nödvändigt.

Men även när den cykliska tids- och världsuppfattningen gav vika för det moderna linjära tidstänkandet levde en benägenhet att oskadliggöra historien kvar. Men nu förlades meningen med hi­storiens grymheter istället till tidens ände; historiens fullbordan och slut i ett kommande paradis. En uppfattning som Eliade kunde se i såväl kristendomens eskatologiska tänkande som, i sekulär politisk-ideologisk form, i marxismens vision om det klasslösa samhället.

Det stora uppbrottet från den arkais­ka tidsuppfattningen sker med de historiska religionernas inträde på scenen. Enligt Eliade är det judarna som ”uppfinner historien”. Jahve, den bibliska guden, är inte en Gud som endast är ursprung till arketypiska handlingar eller som befinner sig i en avlägsen formernas värld. Bibelns Gud är snarare en personlighet som ständigt ingriper i och formar historien. Det är judarna, menar Eliade, som upptäcker att Gud kan uppenbara sig i och igenom historien.

Kristendomen bygger sedan vidare på denna upptäckt. Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus, är en historisk engångsföreteelse. Något unikt som skett endast en gång. Samtidigt kommer denna händelse sedan att rituellt återupprepas i kyrkan. Varje kyrkoår föds Jesus på nytt. Varje påsk dör och uppstår han.

Därför kunde Eliade i kristendomen, åtminstone som den såg ut fram till 1600-talet, se en lyckad syntes mellan en arkaiskt cykliskt ritualiserad tidsuppfattning och ett historiskt förhållningssätt. Med moderniteten och tänkare som Blaise Pascal och Francis Bacon tog dock en ny syn på tiden form: idén om det ständiga framsteget. Idealet för Eliade fanns dock varken i det ständiga framstegets tid eller i den eviga upprepningen, utan snarare i den förmoderna kristna tiden. En tid som, skulle man kunna säga, är spiralformad. Den rör sig ständigt framåt, mot tidens och historiens­ fullbordan. Men den gör det i cirklar, som under kyrkoåret och årstidernas växlingar ständigt upprepar och ritualiserar samma händelser.

I våra högtider och ritualer finns alltså måhända en rest från mänsklighetens allra tidigaste föreställningsvärldar. Eller som Eliade uttrycker det, ett bleknande minne från ”arketypernas och upprepningens paradis”. Ska man rent av tolka våra upprepande traditioner som ett sista uppror mot ”historiens fasa”? Ett uppror som i en tid präglad av krig, terror och våldsamheter framstår som högst förståelig.