Årsskiftet 2010/2011 tycks på många sätt markera en återkomst för den politiska attentatsmannen. Under det förra årets sista och det nya årets första veckor såg vi en rad nya affischnamn födas: Munir Awad, Israel Shamir, Jared Lee Loughner, Taimour Abdulwahab. Trots olikartade politiska hemvister och metoder finns det en del intressanta likheter mellan de senaste månadernas mest diskuterade politiska aktivister. Likheter som leder tankarna till några av huvudpersonerna i Fjodor Dostojevskijs stora romanbygge Onda andar.

Där får vi följa en grupp revolutionärer i 1860- talets Ryssland, ledda av Piotr Verchovjenskij och Nikolaj Stavrogin. Hos Dostojevskij rör sig revolutionens karismatiska och subversiva ledargarnityr fritt mellan olika kontinenter och länder. De söker sig tvångsmässigt till de platser där samhällsomstörtande idéer formuleras och lärs ut. De dras till städer där förutsättningarna att skapa kaos är som störst.

Och de utövar en närmast magnetisk påverkan på unga, labila människor som vill känna att de hör till framtiden snarare än till historien. Samhällsomstörtarnas metoder är att likna vid inympandet av ett slags nihilistiska virus i samhällskroppen, syftande till att frammana spänningar och motsättningar mellan olika grupper, individer och etablissemang. Så att man med våld, sabotage och bränder ska kunna skapa ett revolutionärt tillstånd.

När det gäller Dostojevskij-karaktärernas moderna motsvarigheter kan man notera hur de förenas i sitt agg mot det liberala samhället. De uppfattar dess institutioner och makthavare som inbegripna i destruktiva konspirationer. Liksom i 1870- talets Moskva tycks målet ofta vara att just skapa kaos och förstörelse – för att därigenom, på sikt, optimera förutsättningar för en ny, utopisk världsordning – bortom nationalstaten, bortom kapitalismen, bortom de nuvarande demokratiska systemen.

Men de samhällsomstörtande nihilisterna 2011 agerar, lika litet som revolutionärerna för 100 eller 150 år sedan, i ett vakuum. Tvärtom finns det gott om svenska opinionsbildare som ständigt ser sig föranledda att ge sitt stöd åt dem som idag vill inympa sönderfallets virus i den västerländska samhällskroppen. Man hävdar att de känslor som terrorister åberopar som orsaker till terrorbrotten är fullkomligt legitima. Man ger terroristerna rätt i deras påstådda upplevelse av att leva i ett djupt rasistiskt och fundamentalt orättvist samhälle. Man menar att hotet från samhällsomstörtarna är överdrivet; att terroristerna inte är några terrorister, att terrorn i än högre grad utövas av det demokratiska samhällets makthavare.

Orsakerna till dessa reaktionsmönster är huvudsakligen två. För det första finns bland svenska journalister och kulturskribenter en utbredd uppfattning om att det är konstigare att försvara den liberala, västerländska demokratin och marknadsekonomin än att vilja störta det nuvarande systemet över ända. För det andra finns en i viss mån legitim rädsla för att uppmärksammandet av terrorister med andra religiösa övertygelser än den kristna ska kunna underblåsa rasism och främlingsfientlighet.

Temat i detta nummer av Axess kan uppfattas som ett försök att slå ett slag för en tolerant attityd gentemot det främmande och annorlunda utan att man för den skull hemfaller åt den sorts kulturrelativism som har gjort att politisk extremism har vuxit sig stark och kommit att betraktats som en intellektuellt sofistikerad hållning.

Men vad återstår för den som inte förmår blunda för kopplingarna mellan å enda sidan politisk extremism och terrorvälde och å andra sidan drömmarna om en utopiskt perfekt värld och en helt ny människotyp: En religiöst ren och syndfri människa, en människa vars sexualitet är fullkomligt oproblematisk och rationell, en människa för vilken egoistiska begär och konkurrenstänkande har utplånats? Måste den som ställer sig avvisande till en dylik utopism hamna i en statisk och självtillräcklig syn på människan och på begrepp som etik, kultur och kvalitet? Finns det inga andra alternativ till utopism och kulturrelativism än en reaktionär attityd, där man till varje pris försvarar det bestående och värjer sig mot varje form av förändring?

I detta nummer drar vi upp riktlinjer för en kosmopolitiskt orienterad kultursyn som har sin grund i en legering mellan kulturkonservatism, liberalism och upplysningstänkande. Kan man på en gång bejaka det nationellt unika, det kulturellt högtstående, det konstnärligt väsentliga och det etiskt giltiga? Och samtidigt slå ett slag för dynamiskt föränderliga kultur- och kvalitetsbegrepp? Och samtidigt ta strid för den enskilda individens möjlighet att kunna bryta sig ut ur och överskrida etniska, kulturella och biologiska begränsningar? De frågorna hoppas jag skall framstå som väsentliga under och efter läsningen av 2011 års första nummer av Axess Magasin.