Men det är så länge vi är överens. Det var vi ju också, tillräckligt många av oss inom svensk borgerlighet och socialdemokratins högerflank – från och med Sovjetkommunismens fall fram till… när det nu hände, det som har hänt. Slutet på historiens slut. Brexitomröstningen eller Trumps valseger – någonstans där, eller hellre kanske något år dessförinnan. Det diffusa året 2015 – året för den svenska flyktingkrisen, för Camerons oväntade omval och skrotandet av koalitionen med Liberaldemokraterna, för Trumps uppseglande som ett äkta hot, för Clintons begynnande utmattning. Kanske var det under precis det året som det löstes upp, det fyra decennier gamla förbundet mellan nyliberaler och konservativa.

Nu ser det annorlunda ut. Det enda som hindrar Trump från att montera ner den amerikanska rättsstaten är landets författning. Allt fler utanför USA har mycket riktigt kommit att inse värdet av sådana spärrar. Till och med i Sverige, där vi ju på 1970-talet skrotade 1809 års maktdelningsbaserade grundlag till förmån för en där Rousseaus folkvilja bildar utgångspunkt, märks nu en respekt för gamla hederliga checks and balances.

Men i USA kunde man utifrån ett befängt valsystem ändå skena iväg och välja tidernas minst lämpade president. Det beror helt enkelt på att USA är ett land, med en statschef och en regeringschef (i en och samma person). Tack och lov kan inte detsamma sägas om vårt Europa.

I Europa har vi ingen statschef, ingen regeringschef, knappt ens en utrikesminister. Vi har en och annan ordförande för ett och annat råd och en och annan kommission. Kissingers klassiska fråga om vem i Europa man ska ringa när det är kris har fortfarande inget vettigt svar. Det ska vi vara glada för.

Det blev ingen nazianstruken president i Österrike. Det blev ingen framgång för Gert Wilders i Nederländerna. Marine le Pen förlorade det franska presidentvalet så att det skrek om det. I Tyskland rönte AfD visserligen framgångar, men inte mer än att partiet går utmärkt att ignorera i förbundsdagen. Denna revansch – tillfällig eller inte återstår förstås att se – för den liberala demokratin i Europa hade kanske aldrig inträffat om det inte vore för att väljarna i förfäran betraktat eländet i Trumps Washington och i brexitmorasets London och tagit sig samman. Det avskräckande exemplets makt fungerar utmärkt så länge Europa är lagom splittrat och trögfungerande. Så länge, med andra ord, Europa är sant maktdelat.

I Polen, Tjeckien och Ungern blåser som bekant andra vindar. Men inte, vad det verkar, i Slovakien. Inte ens per större region går det alltså att skönja någon entydig europeisk politisk tendens.

För att få till en motsvarande tröghet i den amerikanska federationen hade man varit tvungen att införa ungefär följande system. Varje vecka skickade de femtio guvernörerna olika delegater till Washington för att förhandla om olika frågor dels med utskotten i kongressen, dels med ansvarig minister. Mäktiga delstater som ogillade en sittande president – säg Kalifornien och New York – kunde när som helst gå samman och kväsa vartenda initiativ eller omvänt formulera och driva en helt egen agenda.

Då hade det inte gjort så mycket att Trump var vald till president. Å andra sidan hade den amerikanska allmänhetens tålamod, som redan är tämligen hårt prövat, för länge sedan tagit slut. Det är risken vi löper även i Europa. Men än så länge skyddar oss trögheten; än så länge hinner vi parera och kurskorrigera för världspolitikens stormbyar.