Det behövs en ny Fälldin
Hos en borgerlig ledare måste det finnas en grundreflex att försvara privat ägande och företagande. Ledaren bör ha en inre sensor som signalerar när det är fara å färde, och då vara beredd att rycka ut till kamp utan alltför mycket av partitaktiska funderingar. I normalpolitiken kan man kompromissa och kalkylera. Ifråga om grunden för borgerlig övertygelse gäller något annat: omedelbart, tydligt och kraftfullt agerande på stark principiell grund.
Thorbjörn Fälldin var en sådan borgerlig ledare. Enskildas rätt till ägande och skapande var djupt integrerat i hans uppväxt, övertygelse och erfarenhet. I de borgerliga storstadspartierna var det ännu på Fälldins tid vanligt att raljera över Centern som intresseparti för bönderna. Men Centerns särart gick djupare. Det var det enda parti som bland sina aktiva präglades av företagare. Folkpartiet påverkades till sin karaktär starkt av offentliganställd medelklass, som lärare och sjuksköterskor. Moderaterna bars mer av högre tjänstemän, från både stat och näringsliv. Endast Centern var ett parti som genuint präglades av företagares erfarenheter. Den tiden är väl nu över, även för Centern. Likväl förblir försvaret av äganderätten och självrådigheten en borgerlig grunduppgift.
Löntagarfonderna var det stora testet för borgerligheten under Fälldins tid som partiledare (1971–1985). En radikaliserad socialdemokrati och ett LO som släppt markkontakten efter Arne Geijer drev partiledningen framför sig. Den kände sig maktlös, beskriver Thage G. Peterson i sina memoarer Resan mot Mars. Endast ett hårt borgerligt motstånd kunde stoppa FondSverige.
Lyckligtvis hade de borgerliga 1976 en ledartrio som uppträdde bestämt i frågan. I sitt tal vid Centerns riksting i Ystad den 20 juni 1976, fem dagar efter LO-kongressens famösa beslut att anta Meidnerförslaget, sa Fälldin: ”Det är en gemensam uppgift för de icke-socialistiska partierna att förhindra socialismen. Icke i något land där socialismen genomförts har man kvar de fri- och rättigheter som svenska folket sätter sådant värde på att kraven på deras skydd i grundlagen rests allt kraftigare.”
Det fordrades att de borgerliga drev fram två socialdemokratiska valförluster – 1976 och 1979 – för att partiledningen (S) skulle få internt utrymme för att backa. Men ännu 1982/83, med S åter vid regeringsrodret, fann den sig inte ha makt att överge hela projektet. ”Vi var fångna i LO:s beslutsprocess, som ingen utomstående förmådde påverka”, skriver Thage G. Peterson, då Olof Palmes närmaste man och förtrogne.
I september 1983 gjorde man ett försök till ”kompromiss” med Centern, för att få en ursäkt i förhållande till LO. Olof Palme och Thage G. Peterson bjuder in Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson till samtal i löntagarfondsfrågan. ”Olof Palmes och min förhoppning är att centern vill samarbeta men med hårda villkor som vi `tvingas´ acceptera”, återger Peterson i kapitlet ”Den brutala sanningen om löntagarfonderna”.
Petersons beskrivning av Fälldins reaktion under detta slutna möte är värd att återge. Ur Petersons bok:
Men Fälldin är glasklar: ”Centern vill inte till någon del bli delaktig i införandet av löntagarfonder. Det bästa som kunde ske vore om förslaget inte läggs fram.” Fälldin är på stridshumör: ”Om det blir ny majoritet efter 1985 så avvecklar vi fonderna. Utan tveksamhet.”
När Olof Palme försöker pressa Fälldin på om det verkligen finns så stora principiella skillnader, mörknar Fälldins uppsyn, beskriver Thage G. Peterson. Fälldin:
”LO har ju makten i den här frågan. Det vet ju alla. Det blir detta steg. Sedan tar LO över hela skiten. Det blir en enda väg, och den bär in i socialismens och tvångets rike. Vi vill inte vara med om detta. Det hör ni väl!” Fälldin fortsätter till Palme: ”Om du är övertygad om detta förslag och vet att du har kommunisternas stöd, varför försöker du då att övertala oss att ställa upp för detta elände? Vi kommer inte att ställa upp. Ha detta klart för er!”
Olof Palme kan, inte ens i denna lilla krets av fyra, hålla tillbaka en gliring om att Centern är utsatt för ett starkt tryck från SAF och högern. Peterson igen:
Fälldin blir nu riktigt arg: ”Vad menar du med det. Vi gör våra egna ställningstaganden. Det var en oförskämdhet att säga detta. Vi är djupt oense om grundprinciperna. Vi vill satsa på den enskilda människan, på personlig idékraft. Ni vill bara satsa på det kollektiva ägandet.”
Några veckor senare är det den 4 oktober 1983 och den stora företagarmarschen mot löntagarfonderna.
Skilda budskap privat och offentligt hör till politikens väsen, liksom kohandel och taktiserande. Men vad som så tydligt framgår av Petersons referat är att Fälldin visste var sprängpunkten låg mellan ett borgerligt och ett socialistiskt samhälle, och han var beredd att agera därefter.
Man får inte glömma att Socialdemokraterna i grunden är ett socialistiskt parti. I partiets program och bland dess aktivister dominerar en djup misstro mot privat företagsamhet. Man sätter likhetstecken mellan ”offentligt ägt” och ”gott”. Ett närmast parodiskt exempel är när de styrande socialdemokraterna i både Göteborg och Malmö vill förbjuda friskolor, samtidigt som deras sätt att sköta de egna kommunala skolorna fullständigt har skåpats ut av Skolinspektionen. Att offentlig drift är ”bättre”, i någon slags moralisk mening, är en dogm som inte behöver empirisk vidimering.
Det personliga entreprenörskapets villkor och drivkrafter kan socialister inte förstå. Därav dessa teknokratiska konstruktioner, utan varje sinne för företagandets inre liv, som kommer av och till från socialistiskt håll, nu senast från Reepaluutredningen.
Genom att den underliggande samhällssynen är så oförstående till privat ägande och företagande, kommer det regelmässigt att bubbla upp socialistiska projekt. När de besegrats kan socialdemokratin för en tid agera mer pragmatiskt, som under 1950-talet och 1990-talet. Man skulle rentav kunna bilda en ”bred koalition” S/M över blockgränsen för att lösa vissa bestämda, akuta och stora, uppgifter – som nu försvaret, polisen och migrationen. Men det måste ske med ständig vaksamhet för att socialismens magmaström förr eller senare kommer att välla upp till ytan, när tidsandan åter gör det möjligt. Även en rätt pragmatisk socialdemokratisk partiledning kan då bli sina aktivisters fånge, som i löntagarfondsfrågan. Därför måste det bestämda borgerliga motståndet stå berett att formuleras och mobiliseras.
Så skedde i valet 1948, då Bertil Ohlin som borgerlig ledare stoppade det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, med dess planhushållning.
Så skedde under 1970- och1980-talen, då Thorbjörn Fälldin var lika tydlig och kraftfull som sin tids borgerliga ledare.
Men sker det nu? Återigen ser vi en socialistisk projektvind, inte nödvändigtvis i väljarkåren men från det inre livet i det socialdemokratiska partiet, förstärkt av att Stefan Löfven försatts i en utpressningssituation i förhållande till kommunisternas parti. Om inte Löfven förbjuder över 6 000 företag inom vård/skola/omsorg har Jonas Sjöstedt hotat att inte stödja regeringens budgetförlag, varpå S tappar regeringsmakten. Aktivister samlade till partikongress, nästa gång 2017, driver på för samma linje som Sjöstedt – privat verksamhet är av ondo, stat och kommun ska få återinförda monopol, valfriheten för familjer bör avskaffas, frihetliga reformer rullas tillbaka.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Uppgiften för en borgerlig ledare är återigen densamma som den var för Bertil Ohlin och Thorbjörn Fälldin – att resa ett tydligt och kraftfullt motstånd samt att definiera frågan på ett sätt som gör den principiellt klar. Det gör man inte med defensiva tankar, som tvärtom stimulerar socialisterna att gå vidare.
Man gör det genom att själv inför opinionen göra klart vad saken ytterst gäller – politikermakt eller familjemakt över några av de viktigaste frågorna i livet, vården och barnens skolgång.
Man gör det genom att försvara att företagsamhet är bra för vårt samhälle. Ingen vettig företagare tror att vägen till framgång är dålig kvalitet.
Man gör det också genom att inte ducka för huvudfrågan och inte ge sig in i teknisk och taktisk pragmatism, när det är betydligt större värden som står på spel, en högre strid som måste utkämpas.
Var finns dagens Ohlin och Fälldin?
Hans Bergström är docent i statsvetenskap och före detta chefredaktör i Dagens Nyheter