Det råder ingen brist på kandidater till titeln den farligaste affärsidén just nu. Företagsledning styrd av algoritmer kan komma att avlägsna den gnutta humanitet som finns kvar i affärsvärlden. Den kontorsfria framtiden kan upplösa de anställda i ångestladdade atomer. Jag vill föra fram en mindre självklar tävlande om titeln: ”socialt syfte”.

Idén om ett socialt syfte hör man talas om var än idealistiska människor samlas för att resonera om näringslivet. I Amerika predikar vd:n för BlackRock Inc., Larry Fink, att företagen bör ha ”ett socialt syfte bortom ekonomisk prestationsförmåga” och att detta syfte ska innefatta ”ett positivt bidrag till samhället”. I Frankrike ger PACTE-lagen från 2019 företagen större frihet att eftersträva sociala syften likaväl som vinstmaximering. Globalt går så gott som alla konsult- och revisionsbolag värda namnet in för att driva det sociala syftets linje.

Det är ändå i Storbritannien, landet som uppfann bolaget med begränsat ansvar, som det oreras mest om det sociala syftet. British Academy, en klubb bestående av framträdande akademiker, avslutade nyligen ett fyraårigt projekt om företagsidéns framtid med en krystad allittererande definition av all affärsverksamhets syfte: ”att skapa lönsamma lösningar på människans och planetens problem och inte profitera på att skapa problem”. Mer än 900 brittiska företag, från små lokala till stora med kända varumärken, har hoppat på ”syfteståget”.

Med det sociala syftet i bagaget blir det svårare för företagen att uträtta sitt egentliga arbete, alltså att konkurrera med varandra om att producera de bästa varorna och tjänsterna till lägst pris.

Det är frestande att avfärda akademins bemödanden som ännu en omgång välment missionerande munväder i ”we are the world”-stil. Vad innebär det för ett företag, i motsats till en individ, att ha ett socialt syfte? Och vad är det för skillnad mellan ett affärssyfte och ett socialt syfte? Det franska försvars- och teknikföretaget Thales SA ägnade ett halvår åt att formulera en definition av syftet med sin verksamhet och rådfrågade mer än hälften av sin personal på 86 000 personer, och till sist enades man om ”att bygga en framtid vi alla kan lita på”. Terry Smith, som är chef för Fundsmith Equity Fund värderad till 29 miljarder pund, är hjärtligt trött på Unilever PLC:s vana att skvätta termen på allt det producerar. I ett brev riktat till investerare skrev han nyligen att ”ett företag som anser sig behöva definiera syftet med Hellmanns majonnäs har enligt vår mening helt klart tappat greppet”.

Orden flödar och det tävlas i samhällsdygd, men här finns också något mycket farligare. De som driver rörelsen för socialt syfte vill omprogrammera företagen så att de löser samhällsproblem som regeringar och frivilliga organisationer har visat sig oförmögna att bemästra. Företagsaktivister har skrivit ett utkast till en lag om ”Better Business” som är avsedd att modernisera aktiebolagslagen från 2006 och placera ”det sociala syftet” i den brittiska lagstiftningens hjärta. British Academy har ställt upp med ett utkast till en ny aktiebolagslag.

Det blir styrelseledamöternas plikt att se till att sociala syften snarare än ekonomiska mål uppnås. Aktieägarna blir skyldiga att understödja företagets syfte vid sidan av sin rätt att få ekonomiska fördelar av sitt ägarskap. Revisionsnämnder, bestående av både insider och outsider, kommer att hålla företagen ansvariga för deras påverkan på ”människa och planet” i kraft av nya mätningssystem och makten att avregistrera ett företag. Colin Ma­yer, grundare och chef för Said Business School i Oxford och rörelsens ledande guru, har en lista på arbetsuppgifter som ”det socia­la syftet” medför: insatser mot ojämlikhet, utanförskap, klimatförändring och förlust av biologisk mångfald. Framtidens arbetssätt finns också på agendan.

För att inse hur radikalt detta är måste man ha två saker klara för sig. Den första är att syftesrörelsen inte vill bredda näringslivets spann av valmöjligheter. Det finns ingenting i dagens aktiebolagslag som hindrar företag från att eftersträva ett ”socialt syfte” om de så önskar. Cheferna kan betona intressenternas rättigheter på aktieägarnas bekostnad, så som Unilever gör med mycket stoltserande, eller också kan de lägga om sina företags inriktning och explicit placera sociala och miljömässiga angelägenheter på samma nivå som ekonomiska. Sådana företag betecknas med B som i ”benefit”. De kan också grensla klyftan: kända namn som ­Wait­rose, Ocado och Boots har ordnat digitala ”B corps aisles” så att kunderna kan pynta sin onlinebutik med etik. Det finns gott om fondförvaltare som framhåller betydelsen av hänsyn till miljö, sociala angelägenheter och samhällsstyrning. ”Denna omläggning måste gälla alla företag utan undantag”, säger tillskyndarna av lagen om ”Better Business”. ”Det får inte längre vara valfritt att standardmässigt gynna stora intressenter mer än aktieägare.”

Den andra är att syftesrörelsen är mycket mer än intressentkapitalism i nya kläder. Intressentkapitalismens förespråkare vill bara utradera följderna av Chicagoskolans revolution på 1970-talet, som flyttade aktieägarnas värde till företagets kärna. De som förordar ett socialt syfte vill gå mycket längre och upphäva 1850-talets liberala revolution. Före den liberala revolutionen måste företagen visa att de hade ett socialt syfte med sin verksamhet för att förtjäna den begränsade ansvarighetens privilegium. Det kunde innebära vad som helst från att bygga en bro till att kolonisera Nya världen, men det medförde under alla förhållanden att man gick med mössan i hand till staten och pläderade för sin sak, en process som kunde ta månader och kosta stora belopp.

Med den liberala revolutionen gick det fort och lätt att bilda bolag – en rätt och inte ett privilegium hävdade Robert Lowe, upphovsmannen till 1856 års lag om bolag med begränsad ansvarighet som mer än någon annan var denna bolagsforms fader. Det enda som behövdes var att en samling personer undertecknade en associationspromemoria för att bolaget skulle registreras. Det ledde till en sådan bolagsbildningsfeber att Gilbert och Sullivan skrev en satirisk opera om denna innovation, Utopia, Limited; or, The Flowers of Progress.

Syftesdriven kapitalism skulle återföra politiken till företagets hjärta. Att avgöra vilka världens problem är, för att inte tala om hur de ska lösas, är en politisk uppgift och ingen som verkställande direktörer är speciellt lämpade för, med sina överdådiga inkomster och sin isolerade livsstil. British Academy nämner ”ojämlikhet” som ett exempel på ett uppenbart problem att lösa. Men människor har tvistat om ojämlikhetens för- och nackdelar sedan civilisationens födelse. Måste ojämlikhet absolut vara ett gissel, vilket akademin utgår från? Eller är den det pris vi betalar för frihet eller innovation, eller för den delen för det välstånd som är en förutsättning för välfärdsstaten?

I bästa fall är den syftesdrivna formeln ett recept på förlamning medan företagen debatterar världsförbättring i det oändliga (akademin anser att alla ”intressenter” bör delta i sådana diskussioner). I värsta fall leder den till att ”syftespolisen” härskar, en självutvald samling politiker, tillsynsmyndigheter och företagsledare, som gör det till sin egen sak att definiera vad socialt syfte betyder i praktiken och sedan trakasserar företag som inte uppnår sina påbjudna mål.

Och för vad? Att placera ett socialt syfte i näringslivets hjärta hade inte räddat världen från senare års största ekonomiska katastrof, den globala finanskrisen. Grundproblemet var inte att rovgiriga kredit­givare lånade ut så mycket pengar till redan skuldsatta. Det var att kreditgivarna hade så mycket pengar att låna ut till högriskkunder. Politiker i USA:s båda partier hade inte bara en uttrycklig policy att utvidga möjligheten att förverkliga ”den amerikanska drömmen om att äga en bostad” till fler amerikaner, däribland de med ­”icke-traditionella ekonomiska profiler”. De hade två ”statssponsrade företag” till disposition – Freddie Mac och Fannie Mae – som hade ett socialt syfte inskrivet i sina stadgar: att se till att fler fattiga amerikaner ägde sina bostäder.

Det kommer inte heller att dämpa den näringslivs­fientliga storm som omformar västs politik. Med det sociala syftet i bagaget blir det svårare för företagen att uträtta sitt egentliga arbete, alltså att konkurrera med varandra om att producera de bästa varorna och tjänsterna till lägst pris. Den historiskt vidmakthållna tillväxt som följde på den liberala lagstiftningen i 1800-talets mitt kan inte gärna vara en tillfällighet. Sanktioneringen av det sociala syftet kommer att utlösa anklagelser för hyckleri medan företagsledarna gör storvulna uttalanden från Davos sluttningar, eller leda till att ett regelverk för USA och ett annat för Kina inrättas. Framförallt kommer den att underblåsa kulturella protester. Den populiströrelse som har gett oss brexit och president Donald Trump drivs av en känsla av att den sorts människor som talar i högstämda ordalag om ”socialt syfte” – vår ädelmodiga legitimerade elit – har tagit över en ständigt växande rad institutioner, från universitet till medier. Om vi lägger företag till deras lista på troféer matar vi revoltens styrkor.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Jag tillråder inte liknöjdhet inför världens tillstånd. Klimatförändringen är en gigantisk komet som rusar mot planeten, för att låna den forcerade metaforen i centrum för Leonardo DiCaprios­ senaste (och dystra) film Don’t look up. Det finns rikliga bevis för att ojämlikheten kan ge upphov till social instabilitet när den väl överstiger en viss punkt. Men vi har ingenting att vinna på att röra ihop politik och näringsliv ännu mer än de redan är hoprörda. Problem som ojämlikhet och för den delen klimatförändring är politiska och löses bäst med demokratiska medel. Delas de ut på underentreprenad till medlemmarna av Davosklassen urholkas demokratin, och samtidigt lägger man bränsle på den folkliga vreden. Och revolutionära entreprenörer utför sina produktivitetshöjande underverk, inte för att de lyssnar till ansedda personer som talar om ”socialt­ syfte” utan för att de är monomaner i världsförändrande idéers grepp.

Det geniala med reformerna vid 1800-talets mitt var att de lät affärsverksamhet vara affärsverksamhet. Vi vänder denna märkliga innovation helt om på egen risk.

Adrian Wooldridge är journalist och kolumnist i Economist.

Översättning: Margareta Eklöf

Texten publicerades ursprungligen i Bloomberg Opinion 18/1 2022. Bloomberg L.P. Copyright© 2022