Finansminister Magdalena Andersson gick rakt på sak när hon välkomnade journalisterna till pressträffen om ersättningssystemen för ensamkommande barn och unga i slutet av augusti:

– Det framstår ju som orimligt hur man har kunnat låta det här rulla på utan kostnadskontroll i så många år. Men den här regeringen är tydlig med att vi måste handskas varsamt med skattebetalarnas pengar och därför måste vi naturligtvis se till att det blir kostnadskontroll i det här systemet.

Syftet med övningen var emellertid att regeringen lovade skjuta upp införandet av ett åtstramat system. Detta föranledde dock få suckar av lättnad från kommunhåll. Ett halvår hit eller dit är, för att citera Kävlingemoderaten Pia Almström, ”kaffepengar” när sammanhanget är flyktingmottagande. Ur hennes synvinkel har staten övergivit kommunerna.

– Man ska vara medveten om att det var en svår situation förra hösten, det kom väldigt många ensamkommande, och många kommuner fick löftet från staten att ”tar ni bara hand om det här, så står vi för kostnaderna”. Och vi ute i kommunerna, vi ordnade det, vi tog hand om det, säger en besviken Almström till Sveriges Radio (SR 30/8).

Att det är just på området ensamkommande som regeringen går fram med lien är logiskt. Asylmottagandets kostnader ökar visserligen på alla fronter, men som allra mest när det gäller de ensamkommande. Kostnaderna för mottagandet av dessa kommer att utgöra närmare hälften av de totala utgifterna för migration och integration i år och nästa år, rapporterade Ekot i juni (SR 10/6). Inte undra på att Magdalena Andersson vill ha kostnadskontroll.

I augusti 2014 var det annat ljud i skällan. Migrationsverket hade nedkommit med en prognos under sommaren. Visst hade det rapporterats att prognosen siade om ökningar i antal asylsökande, men inga medier hade dittills berättat om vad detta väntades innebära i reda pengar – trots att tabellerna visade dramatiskt stegrade äskanden från myndigheten. När jag började jobba igen efter semestern slängde jag således in frågan ”Var är besparingsförslagen?” i valrörelsen (SvD 13/8-14) och påpekade att Migrationsverket hade begärt 48 miljarder extra för de kommande fyra åren – utöver redan budgeterade belopp. Det vore otänkbart inom andra politikområden att en myndighet skulle kunna dra över budget med många tiotals miljarder kronor. Men migrationspolitiken verkade bedrivas i en helt egen zon med egna spelregler.

Bara några dagar efter artikeln om de 48 miljarderna sommartalade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. Nu tog han upp Migrationsverkets behov av mer pengar och levererade sin sedermera klassiska bön till svenska folket om att öppna sina hjärtan och att ha förståelse för att den globala situationen påverkar också den svenska statsbudgeten. Hans poäng var dock inte att migrationskostnaderna behövde kontrolleras, bara att de behövde täckas via andra budgetområden.

Hur reagerade oppositionen? Tja, inte möttes Reinfeldts budskap med förmaningar om att handskas varsamt med skattebetalarnas pengar. I huvudsak kritiserade man det oerhörda i att statsministern alls diskuterat relationen mellan migrationskostnader och andra budgetområden.

– Det var väldigt ovärdigt av Fredrik Reinfeldt att ställa den kostnaden mot att vi ska ha råd med framtiden. Ökade kostnader för flyktingmottagande betyder inte att vi inte har råd med investeringar i välfärden, förklarade Stefan Löfven i Expressen (20/8-2014) och adderade sedan standardfigurerna om hur Sverige är ett ”rikt land”, att mottagandet ”går att hantera” samt att man inte får ställa flyktingar mot välfärd.

Idag står Löfvens finansminister och funderar högt kring hur man har kunnat ”rulla på” utan kostnadskontroll i så många år. Minnet är sannerligen kort i politiken. Efter varje U-sväng övertygar man sig själv om att man varit på en raksträcka i åratal.

Och nog har det svängts. För ett år sedan var ”Mitt Europa bygger inte murar” statsministerns devis. För ett år sedan var kostnader en fråga om pepp snarare än en seriös inventering av reella resurser. För ett år sedan var det politiskt ofräscht att påpeka att många ensamkommande barn var överåriga och att något behövde göras.

För ett år sedan bjöd regeringen in till gospelkantat möte på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Nej, kostnadskontroll stod inte på agendan då heller. Tvärtom. Det var under denna höst som sådana som Pia Almström i Kävlinge lovades full täckning – om de bara hjälpte regeringen i en ”nationell kraftsamling”. Idag har Migrationsverket obetalda skulder till Sveriges kommuner på runt 10 miljarder kronor (Dagens Samhälle 30/2016), och skattehöjningarna tornar upp sig såväl i kommuner som på statlig nivå. Samtidigt börjar regeringen tala om kostnadskontroll.

Men då, på plats i Münchenbryggeriet, förklarade statsminister Stefan Löfven följande:

– Jag säger inte att det här är lätt, för det är det inte. Och jag säger heller inte att det kommer att gå snabbt, för det gör det inte. Men jag säger att det är möjligt.

Bara en dryg månad senare hade statsministern ett helt nytt adjektiv för att beskriva situationen – ohållbar. Tillsammans med en bedrövad Åsa Romson presenterade han åtgärder för att skapa ett ”andrum” för svenskt flyktingmottagande.

På andra politikområden kan det ofta finnas viss sötma i att ha varit ”först” med att varna för en utveckling eller påtala en brist. Har man tur kan man få bedömar- och analytikerstatus. Den vinsten existerar inte på de migrationsrelaterade områdena. Detta är frågor där det bitvis har inneburit stora personliga kostnader att gå på tvärs med majoritetsuppfattningar. Och att få rätt efteråt förefaller inte alls generera någon upprättelse eller försoning att tala om. Kanhända för att man var bärare av i grunden oönskade och tråkiga budskap. Vem hyllar en sådan, ens när meddelandet var korrekt i sak?

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

För en del deltagare i det svenska politiska samtalet innebär alltså dagsläget en bitterljuv högtidsstund. Nu är tiden då man kan brista ut i ett ”Vad var det jag sa!?” och skaka sitt huvud i triumf. Trakasserier på flyktingboenden? Vi sa ju det! Bilbränder i förorten? Host host! Könssegregering i skolor? Vi är inte förvånade. För stora klasser och skriande lärarbrist? Skattehöjningar på gång? Vi varnade er!

Risken när den politiska cynismen växer är att man väljer att bara betrakta förfallet på distans utan att engagera sig i lösningar. På bistert avstånd blir varje försämring bara ännu en bekräftelse på att man hade rätt.

Cynism är en naturlig reaktion efter allt som varit. Men det vi behöver nu är motsatsen. För kom ihåg att mycket lite har förändrats, trots alla U-svängar. Hela den klass av politiska makthavare och ämbetsmän som bär ansvaret för de beslut och icke-beslut som förde oss hit, de journalister som övergav sitt uppdrag att granska politiken i ett skede som var avgörande för landets framtid – persongalleriet i dessa grupper har inte förändrats. Orkestern sitter kvar men spelar helt plötsligt en annan melodi. Kanhända bättre, men helt betryggande är det ändå inte.

Vi har ett stort problem i att samhällets toppkompetenser inte strävar mot politiken idag. I någon mening fungerar Sverige som en dysfunktionell bostadsrättsförening. Husets mest kompetenta skyr styrelseuppdragen, men klagar i högan sky när det på årsmötet uppdagas att de valda bränt pengarna på en källarbastu. Sedan vägrar husets alla vettiga återigen styrelseuppdrag – och väljer om bastugänget.

Vill man se ett bättre styre krävs deltagande. Samhället är fortfarande vår gemensamma levnadsyta och det avgörande nu är trots allt inte vad det var vi sade då, utan vad vi kan säga och göra nu. Situationen kräver att vi borstar av oss och går vidare.