Hösten 2007 frestade konstmuseet ”Kulturen i Lund” lundaborna med utställningen ”A history of sex”. Andres Serranos fotografier provocerade skåningarna så till den milda grad att några av de mer extrema gick till handgripligheter och vandaliserade ett par av verken med hjälp av vassa redskap. Naturligtvis oförsvarligt, oavsett vad man anser om Serranos bilder av kvinnor som suger av hästpenisar, urinsex och fistfucking. Några dagar efter det våldsamma attentatet mot konstverken diskuterade en panel bestående av kulturskribenten Ingrid Elam, prästen Lena Sjöstrand och konsthallschefen Sune Nordgren Serrano och hans konstnärliga gärning:  Vad är det egentligen med Serranos bilder som väcker så starka reaktioner?  En ganska ytlig diskussion om vikten av att ifrågasätta normer och utmana tabun utspann sig och som förväntat förfäktades uppfattningen att konst inte bara får, utan bör, provocera. Jag delar uppfattningen om att en av konstens uppgifter är att tänja gränser, men jag kan inte låta bli att fundera över poängen med att utmana just de normer som Serrano pekar på i de aktuella bilderna (hästpenisar?). En kvinna i publiken uppgav att hon var djupt berörd av Serranos fotografier. De fick henne att fundera över vad som ”betraktas som normalt” och hur vi ”konstruerar vårt samhälle”. Själv kände jag mig vid det laget ganska beklämd. Beklämd, för att jag hört samma grunda diskussion alltför många gånger. I en viss typ av kontext förekommer ett i det närmaste maniskt ifrågasättande av ”det normala” och av normer, alla normer, urskiljningslöst. Ett aktuellt exempel är det resonemang journalisten Ulrika Lorentzi för i boken Något bara kvinnor kan. Baksidestexten utlovar att författaren ifrågasätter de normer som omgärdar graviditet och förlossning.  Lorentzis självklara utgångspunkt är alltså att alla normer som omgärdar gravideter bör ifrågasättas eftersom hennes ganska grunda uppfattning av vad en norm är tycks vara att en norm är något som hindrar och förtrycker människor. Är inte det en ganska dum utgångspunkt? Är inte exempelvis normen att föräldrar bör ta hand om sitt barn en ganska bra norm? Att det finns ett hem och mat och kläder åt den lilla när hon kommer till världen? Eller normen som säger att mannen också bör ta ansvar för en graviditet?
 
Om det finns något som verkligen är tabu idag, så är det att tala om ”normalitet” och om det ”normala”. Samtidigt är vi naturligtvis minst lika upptagna av att definiera det normala idag som någonsin förr. Säg den människa som aldrig har frågat sig om hon är normal: är det normalt att känna så här? Se ut så här? Göra på det här viset? Frågan angående den egna normaliteten är, skulle jag vilja påstå, en existentiell fråga, och som sådan är den väsentlig. Människan är nu en gång en ganska självupptagen varelse, rädd för att inte passa in och nästan lika rädd för att vara ”som alla andra”. Jag kan inte låta bli att tänka på en viss Arne Anka som vid sitt enda besök hos en terapeut först är övertygad om att han är en unikt störd person, och sen är djupt besviken över att terapeuten avvisar honom som fullständigt normal – ”om jag är normal, vem fan är då onormal?” utropar han förgrymmad när han lämnar mottagningen. Det finns alltså en viss spänning här, mellan det normala och det onormala, mellan det alldagliga och det unika, och det är inte helt tydligt vilket alternativ som är mest attraktivt, i varje fall inte för Arne Anka. Ankan Arne är egentligen en ganska vanlig anka i den svenska ankdammen. En sån där anka som förr eller senare kommer att flytta ihop med en kvinna i en trea i en söderförort, få små ankungar och försörja sig som t-baneförare/frilansskribent och på alla sätt och vis leva ett harmlöst och fullständigt normalt liv. Arne tillhör nämligen den stora grupp ankor/människor som kan välja. De som kan flörta med det onormala, leva lite på gränsen, men egentligen aldrig på allvar befinna sig i riskzonen att hamna utanför det som kan kallas normalitet.

För den som står utanför och tittar in, för den som försöker, men ibland snubblar är förkastandet av normaliteten och det normala obegripligt. För de som inte kan kosta på sig att välja är det svårt att förstå varför ett begrepp som ”normal” hamnat i sådant vanrykte. Alla är nämligen inte lika lyckligt lottade som ankan Arne och hans bröder och systrar. För en del ter sig ett normalt liv som en ouppnåelig dröm. Missbrukarna, de hemlösa, dårarna. För många människor är ett normalt liv, ett vanligt liv – en trist kärnfamilj i en trist söderförort och ett trist arbete att gå till varenda grå vardag – lika avlägset som att få ett Nobelpris i litteratur eller huvudrollen i en Hollywoodproduktion. Är det då intressant att tala om vad som är normalt och onormalt? Kanske blev det lättare för dårarna att vara dårar om de inte dessutom betraktades som onormala? Är det kanske direkt skadligt att försöka definiera vad som är normalt – och vem kan egentligen ta sig den rätten? Är inte det ganska förmätet? Rädslan för att diskutera det normala hänger sannolikt ihop med begreppets koppling till begreppet norm. Här råder på flera håll en allvarlig förvirring. Låt mig exemplifiera med en indignerad röst från Sydsvenskan. Maria G Francke, nöjeschef, skrev en upprörd tv-krönika våren 2008 med anledning av den uppmärksammade realityserien om klass 9 a på Johannesskolan i Malmö: ”I matsalen på Johannesskolan i Malmö finns tre skyltar: ”grisfritt”, ”vegetariskt” och ”normalkost”. Smaka på det. Och inse att ett av problemen måste finnas här. Om man delar upp eleverna i normala och andra redan i matsalen – hur är det då inte i klassrummet?”. Här begår Francke det pinsamma misstaget att blanda samman eleverna med maten de tuggar i sig – det är ju inte eleverna utan kosten som är ”vegetarisk” respektive ”normal”. Dessutom, vilket är värre, missar hon att ”normalkost” inte är en värderande utan beskrivande utsaga. ”Normalkost” betyder inget annat och inget mer än att det är den mat som de flesta barn på Johannesskolan äter. Det betyder inte att den mat som serveras under skylten ”normalkost” är att föredra, att det är den kost som skolledningen anser att eleverna bör äta eller att den maten är bättre, sundare och mer moralisk än exempelvis den grisfria kosten.   

Begreppet ”normal” används ofta på exakt det sättet: som en beskrivning av verkligheten. Normalt, det är det som de flesta gör. Äter köttbullar av blandfärs med sås och potatis. Sover på natten. Lever med någon av motsatt kön.  Äta gulliga kycklingar men inte gulliga hundvalpar. ”Normalt” används alltså som en synonym till ”vanligt”. Vad som är vanligt och därmed normalt kan ibland vara tämligen kontextuellt och bundet till snäva grupper. Det normala kan ibland vara det som jag och min familj gör – putsa fönster var sjätte vecka oavsett om det behövs eller inte – eller det jag och mina vänner anser.  Ibland betraktas det naturliga som detsamma som det normala: Det är naturligt för en kvinna att vilja ha barn och därför normalt. Det är naturligt att somna utan sömntabletter och därför normalt. Forskare har påvisat att måsar är lesbiska och därför är det naturligt och normalt att även människor är lesbiska (och därför bör lesbiska äta sill och måsar få hjälp med inseminering?). När det naturliga dyker upp i relation till det normala är det i allmänhet klokt att dra öronen åt sig. Människor som hävdar det naturliga i samband med det normala är sannolikt ute efter att normera, att påstå något om hur livet bör levas och människor bör handla. En norm kan beskrivas som en regel vilken anger vad som är rätt och vad som är fel. Normer hänger ihop med värderingar, och inte med vad som är naturligt eller normalt. Eftersom normer hänger ihop med värderingar går de inte att verifiera eller falsifiera, en norm är alltså varken sann eller falsk i någon empirisk mening. Det är vanskligt att bevisa att det är rätt att tala sanning och fel att ljuga. Däremot är det fullt möjligt att hävda att sanning har ett högt värde, kanske t o m ett evigt värde, ett självständigt värde.

Lika vanskligt som det är att bevisa att det är rätt att tala sanning är det att hävda att det normala skulle vara normerande, alltså tvingande, att det som de flesta gör och väljer skulle pådyvlas alla. Å andra sidan är jag tveksam till om det verkligen är så vi tänker om det normala – inte tänker vi väl att det är normalt att tala sanning men onormalt att slå sina barn? När vi diskuterar moralfrågor använder vi oss av andra begrepp. Det är klandervärt, felaktigt, omoraliskt och grymt att slå sina barn, men menar vi verkligen att det är onormalt? Att köra för fort genom ett villaområde, snatta eller hångla med sin chef betraktas väl inte heller som onormalt, trots att samtliga uppräknade beteenden nog bryter mot en och annan norm. Min poäng är att relationen mellan normal och norm inte är självklar, mer än den rent etymologiska. Man ska som bekant akta sig för att härleda bör från vara: Bara för att något är på ett visst sätt innebär det ingalunda att det bör vara på det sättet. Alltså: Bara för att de flesta lever i kärnfamilj tillsammans med någon av motsatt kön innebär det inte att det bör vara så. De val som de flesta gör är alltså inte normerande för alla. Å andra sidan finns det inte heller någon anledning att förakta majoritetens val. Att välja samma som de flesta, det vanliga, det normala, kan faktiskt vara ett självständigt och fritt val. För en del människor kan det också vara ett svårt val, något som kräver daglig kamp, men som är värd den där kampen: normalitet. Att vara som alla andra. Att försvinna i mängden, massan. Det är också befriande. Normalitet är ett vackert ord för den som längtar efter att vakna en morgon med lugn i kroppen.  

Det finns några som höjt sina lansar och röster till det abnormas och galenskapens försvar. Jag skulle vilja påstå att det svenska intellektuella samtalet tagit stort intryck av dem, kanske för stort. I Vansinnets historia hävdar Michel Foucault att de förnuftiga, de normala, behöver dårarna. Förnuftet behöver oförnuftet för sin egen definition. Samhället behöver liksom diagnoserna för att definiera det normala och önskvärda. Genom diagnoserna neutraliseras avvikarna, de som stör ordningen, de som bryter mot normerna. De störande elementen måste isoleras, kontrolleras och normaliseras. Enligt Foucault så finns galenskapen i var och en av oss. Skillnaden mellan det avvikande och det normala är, skriver han, ”bara skenbar och socialt konstruerad”. Vad som är ”normalt” och vad som är ”avvikande” beteende har, enligt Foucault, förändrats över tiden. Visst låter det fint och liksom tolerant? Det där att alla egentligen är lika galna, eller lika normala, beroende på hur man ser det. Och tolerans är ju bra. Precis som mångfald. Det är bra att vi är olika. Eller hur. Men det gäller hela tiden att vara olik på rätt sätt. Olik på ”Forrest Gump” sättet eller på ”Amelie från Montmartre” viset.  Olik på ett ändå ganska behärskat och charmerande sätt. Inte på ett stökigt pissluktande vis. Inte på ett likblekt hålögt sätt. På ett fult och äckligt sätt. På ett skrämmande sätt (Redan ”Betty Blue” är lite över gränsen för att vara charmig, i alla fall mot slutet av filmen). Det stör. Kanske har Foucault en poäng där.

Jacques Lacan menar, lite i Foucaults anda, att det inte finns några normala människor. Enligt honom tillhör alla människor en av följande tre kategorier – de är antingen galna, neurotiska eller perversa. Både Rousseau och Churchill skulle falla inom kategorin ”galen”: Lacan är en av dem som alltid framhållit galenskapens fördelar. Enligt Lacan finns det genialiska galningar som klarat sig utmärkt i livet. Det är inte trots sin psykos som vissa politiker, matematiker, konstnärer eller författare är kreativa utan tvärtom tack vare den. Lacan definierar en galen människa som någon som ger uttryck för en störning i sitt språkbruk. Hon producerar neologismer, skapar ord som inte finns, som är oförenliga med det allmänna språkbruket. Eller så använder hon ord i en betydelse som skiljer sig ifrån den vedertagna. Det finns naturligtvis fler kännetecken på galenskap, men visst är Lacans definition ganska intressant. (Applicerat på svensk politik finner jag dock bara en person som med viss tvekan kvalificerar sig som galning nämligen Maud Olofsson. Medge att hennes användning av bävermetaforen för några år sen var något okonventionell – men samtidigt väldigt kreativ. Och visst hade politiken varit roligare med fler sådana kreativa användningar av ord och begrepp.) En avgörande skillnad mellan Lacan och Foucault är hursomhelst att Lacan inte hävdar att galenskapen (eller neurosen eller perversionen) blott är en konstruktion. En annan, icke oväsentlig, skillnad är att Lacan inte talar om de normala och de andra (alltså de vansinniga/galna). Enligt Lacan existerar inga normala människor. Neurotikerna är mer socialt accepterade än de galna och de perversa, men normala, nej, det kan de inte berömma sig om att vara.

Jag tror, som Lacan, att ett visst mått av de han kallar galenskap ibland är en fördel. Hans definition av galenskap är ju inte heller särskilt skrämmande: den sortens galenskap kan nog de flesta författare, konstnärer, akademiker och andra kreativa människor ha behov av. Samtidigt ska vi vara försiktiga med att romantisera. Det blir för enkelt att hävda att det ”inte existerar några normala människor” som Lacan gör. Lika förförande enkelt är det att påstå att ”galenskapen finns i var och en av oss” som Foucault gör. Den sortens påstående kan tyckas toleranta och vidsynta, förstående och inkluderande, men fritar samtidigt från ansvar. Människor som lever utanför det normalas gränser, inte genom egna val, utan på grund av psykiska sjukdomar eller missbruk behöver hjälp att ta sig tillbaka till ett normalt liv. Ett normalt liv betyder i sammanhanget varken mer eller mindre än ett fungerande liv, ett ordnat liv. Ett liv med bostad, mänskliga stadigvarande relationer, ekonomisk trygghet och någon form av meningsfull sysselsättning. Just de komponenterna tillhör de grundläggande mänskliga behoven, och kanske skulle man kunna räkna dem som tillhörande någon form av normalitet? Normaltillståndet för en människa borde ju vara ett tillstånd där hon klarar av att fungera som människa, på ett ganska grundläggande plan, varken mer eller mindre.

Det finns naturligtvis både bra och dåliga uppfattningar om vad som är normalt liksom det finns bra och dåliga normer. En del normer är verkligen förtryckande. En del normer hindrar människor från att vara fria och lyckliga och leva det liv de är ämnade att leva. Samtidigt finns det en hel massa goda normer, normer som hjälper människor att leva bra liv, normer som hindrar människor från att göra destruktiva val och fatta dåliga beslut. Självfallet måste både begreppet normalitet och olika normer diskuteras, vändas och vridas på och också ifrågasättas, men det är viktigt att komma ihåg att normer är något grundläggande i mänskligt liv och mänsklig gemenskap. Varje människa bär på en moralisk identitet som består av de normer, principer och värderingar hon gjort till sina. Individens moraliska identitet vägleder henne i hennes beslut rörande stort och smått, hjälper henne att navigera i den ibland ganska svåra uppgiften att vara människa. Varje mänsklig gemenskap kräver också normer, vi måste helt enkelt komma överens om hur vi ska vara mot varandra i vår grupp. Livet blir så mycket enklare när man vet vad som gäller – och det är inte förrän man vet det som man kan välja att följa överenskommelsen eller bryta den. Det inger ett visst mått av trygghet.    

I boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva beskriver jag hur det är att leva som bipolär, eller som det tidigare kallades, manodepressiv.  Den diagnosen kvalificerar sannolikt mig som onormal, kanske till och med som galen i någons ögon. I samband med att boken blivit uppmärksammad i en rad tidningar har ett antal personer med samma eller liknande diagnos – olika typer av bipolära och affektiva sjukdomar – hört av sig till mig. Med några undantag är det människor med prestigefyllda yrken, högpresterande och kreativa. Med några av dem har jag fört diskussioner om just normalitet, om stigmat som omgärdar psykiska sjukdomar. Skulle det vara lättare om det betraktades som ”normalt” att ibland gå in i maniska tillstånd? Slungas in i bottenlös ångest? Känna en nästan obetvinglig lust att fly allt? Ibland är normaliteten och en önskan om att trots allt vara en del av detta normala det som faktiskt är räddningen. Det hade sannolikt inte varit lättare att vara galen om det betraktades som normalt. Jag tror att det skulle varit värre, svårare att klänga sig fast i verkligheten och vardagen. Därför tror jag att det är viktigt att försvara normaliteten och hålla dörren öppen för ett normalt liv också för alla dem som av olika anledningar ibland har svårt med det där. Det vanliga. Det normala. Drömmen om att passa in. Att vara som alla andra. En anka bland andra ankor i den svenska ankdammen.

Ann Heberlein