I augusti år 1970 steg jag ombord M/S Kungsholm i Göteborg. En vecka senare, i gryningen, ankom jag till New York. På vägen upp till Sverige-Amerika Liniens terminal på Pir 97 vid West 57th Street passerade vi först Frihetsgudinnan. I morgonsolen kunde jag även fotografera World Trade Centers tvillingtorn, det ena till två tredjedelarna färdigt, det andra till hälften. De skulle invigas två år senare. Tornens levnadstid skulle nästan komma att sammanfalla med min tid i USA. Jag var även där när tornen rasade samman efter terrordåden den 11 september 2001.

Det var en magisk upplevelse för en Amerikadrömmande tonåring som sedan 14-årsåldern hade smitt sina planer för flykten från det överpräktiga Småstadsverige. Och mitt mål var just frihet. Frihet och äventyr. Min första vecka bodde jag dock hemma hos korrespondenten Arne Thorén, Sveriges Radios ”röst från Amerika”, och hans familj i Greenwich, Connecticut. Greenwich var en sömnig sovstad befolkad av en välbesutten övre medelklass vars män pendlade till Manhattan för sina jobb medan kvinnorna skötte villorna och hemmafronten.

Thoréns hustru – som kände min mor – hade planer för mig som främst inbegrep arbete i trädgården. Jag var dock ute efter annat och lyckades övertala Arne att ta med mig till Manhattan där jag sedan kunde vandra runt ensam i staden utan andra mål än att insupa storstadens lukter och ljud innan vi tog bilen åter till den trista tryggheten. New York var vid denna tid allt annat än bara blänkande skyskrapor. Dagens hippa kvarter som East Village, the Bowery och Lower East Side var då sunkiga områden där alkoholister och narkomaner samsades med hippies och fattiga musiker och konstnärer. På dessa promenader gällde det att växa upp snabbt.

Under mitt första år i USA hann jag med att besöka 46 stater tack var mitt Greyhoundpass – visserligen var jag ganska fattig, men man kunde sova på sätet längst bak i bussen (med toaletten som granne). Detta var en tid då jag sällan funderade på om människor var Demokrater eller Republikaner. Vad som främstslog mig då var deras gästfrihet, alltifrån min första thanksgivinghos en familj i New Jersey, till all den nyfikenhet och vänlighetsom mötte mig när jag luffade från stad till stad, ofta på besök till kompisar från den internatskola – The Lawrenceville School där jag bodde under läsåret.

För mig var detta Amerika: ett land präglat av öppenhet, frihet, optimism, generositet. När jag ser tillbaka på denna tid funderar jag på vad som hänt. Varifrån kom dagens pessimistiska, deprimerade och polariserade USA där man inte längre gifter sig över partigränser och där kulturkriget skördar offer mellan vänner och splittrar familjer. Men när jag tänker närmare på saken inser jag att tecknen var där redan då. Tja – kanske ännu längre tillbaka. I Amerikas ”manifest destiny” ingick det även ett mindre gloriöst, tragiskt och förutbestämt öde. Ett löfte som inte gällde alla; och dröm med sina inre motsättningar.

Å ena sidan har vi den berättelse om frihet, demokrati och kristen anständighet, och det ansvar inför världen som den utopiska visionen av USA utgör. Den kan härledas tillbaka till puritanen John Winthrop, en av grundarna till den koloni som senare blev delstaten Massachusetts. Redan på båten Arbella höll Winthrop sitt berömda tal som blev känt som ”the city on a hill”-­predikan. Han förklarade för sina trosfränder att de skulle bli tvungna att arbeta hårt, offra sitt egenintresse till förmån för samfund, gemenskap och tro: ”for we must consider that we shall be as a City upon a Hill, the eyes of all people are upon us”.

Men historien om det olyckligare Amerika har lika långa anor. Spänningarna mellan sekulära frihetsideal och devot religiös tro; mellan frihetsdeklarationens tal om alla människors rätt till frihet och lycka och det faktum att slaveriet redan från början delade USA i nord från syd; mellan en radikal, frihetlig individualism och kommunitära, ofta konservativa och patriarkala ideal där familj och samfund står i centrum; mellan ett frihetligt och modernistiskt marknadssamhälle som bejakar globalisering och frihandel, och en radikalt annorlunda strävan efter ”community”, såväl lokal som nationell, skriven i mer socialkonservativa tecken.

Dessa var spänningar som redan från första början gjorde sig gällande i de kompromisser som kännetecknade författningen från 1789. Med tiden slet de sönder landet i ett blodigt inbördeskrig. Det befriade visserligen slavarna juridiskt men skapade samtidigt en motreaktion som bland annat kom till uttryck i Ku Klux Klan och nya metoder att diskriminera mot de svarta. Slaveriets ofullständiga avskaffande, den brutala underkastelsen av indianerna – landets ursprungsbefolkning – och USA:s olyckliga äventyr som kolonialmakt på Filippinerna, Puerto Rico och Kuba skulle komma att fortsatt prägla den sociala och politiska splittring som än idag utmärker USA.

Det ögonblick då jag anlände till New York 1970 var inget undantag, men balansen såg annorlunda ut än idag. Utrymmet för hoppfullhet var större; splittringen var inte lika dramatisk. Bakgrunden var 1930-talets ekonomiska kris, följt av andra världskriget sammangaddande dynamik. Tillsammans skapade dessa kriser möjligheter för en politik där enhet, gemenskap, social sammanhållning och till och med en strävan efter om inte jämlikhet i en svensk tappning, så väl hyfsat lika möjligheter för alla – eller i vart fall många – att kunna förverkliga sin bit av den amerikans­ka drömmen.

Under Franklin D Roosevelt (1882–1945), men även efter andra världskrigets slut, genomfördes en rad reformer som idag kan uppfattas som närmast verklighetsfrämmande. Detta gällde inte minst skola och högre utbildning; den sociala rörlighetens – och därför den amerikanska drömmens – fundamentala förutsättning.

Runt om i USA, exempelvis i Kalifornien, skapades statliga universitet på olika nivåer, från enkla community colleges som till del fungerade som yrkesskolor, till berömda universitet som UC Berkeley (där jag själv studerade som doktorand). Denna tillgång till högskolor kombinerades med den berömda ”GI Bill” som gav hemkomna soldater tillgång till fri utbildning och andra sociala rättigheter. Detta var också den tid då medborgarrättsrörelsen skördade en rad framgångar i kampen mot diskriminering mot svarta medborgare som var sanktionerad i lagen.

Vidare kom kalla kriget, som var en direkt fortsättning av andra världskriget, att fortsatt förena landet. En höjdpunkt var de korta åren mellan 1961 och 1963 då John F Kennedy var president. Kennedy tyckte inte minst om att citera Winthrop och stod för en uppdaterad version av dessa ideal, något som kom till uttryck i såväl hans berömda ”Ich bin ein Berliner”-tal den 26 juni 1963, som hans maxim om att medborgarna inte i första hand ska fråga om vad landet kan erbjuda dem utan vad de, som medborgare, kan göra för landet. Som en krigshjälte med skador för livet kunde han tala på detta sätt utan att ifrågasättas. Detsamma gällde hans syn på diskriminering. Han var inte svart, men som katolik och med irländskt påbrå hade han och hans familj personliga erfarenheter av fördomar och diskriminering.

Morden på Kennedy, Martin Luther King och Kennedys egen bror Robert blev brutala påminnelser om att färden mot ett mer inkluderande frihetsprojekt skulle stöta på stort motstånd.

Min egen skola, ute på New Jerseys landsbygd nära Princeton, var i all sin idylliska framtoning en skyddad verkstad som påminde starkt om en country club för unga – av hävd traditionell och tämligen konservativ. Den var ett slags anstalt för att reproducera en skötsam och lite självbelåten överklass, och tanken var att man från strikt klädkod och strängt bordsskick till språk och bildning skulle formas till en framtida elit. Men just året jag var där – två år efter 1968 – genomgick skolan förändringar som i viss mån var oskyldigt studentikosa och inte speciellt radikala. Vi klättrade upp i träd för att röka marijuana, vägrade att bära slipsar och kavajer, lät håret växa fritt – ”let the freak flag fly”, som David Crosby sjöng i ”Almost Cut My Hair” (från Crosby, Stills, Nash & Youngs album Déjà Vu som kom ut samma år som jag landade i USA).

Men vi testade också mer allvarliga gränser. Vi begav oss olovligen till Manhattan med buss under helger. Min första rumskamrat, vars pappa var officer, blev relegerad efter att ett flertal gånger ha ertappats med droger. Jag själv blev arresterad tre gånger samma helg i samband med den stora demonstrationen mot Vietnamkriget som ägde rum helgen kring den 1 maj 1971 i Washington. Som tur var, var min kompis son till Saudiarabiens ambassadör. Diplomatpass är ibland bra att ha.

Det stod emellertid tidigt klart att ett kulturkrig var på gång. I USA var protesterna inte främst politiska på ett europeiskt manér. Det handlade om frihet från ”square society”, en kamp som handlade mindre om politiska program och ekonomisk politik, och mycket mer om hårlängd, droger, sex och musik.

1968-rörelsen i Sverige kom att handla om Vietnam, anti-­amerikanism, kommunism och en bokstavsvänster som hade väldigt grumliga föreställningar om frihet. Jag minns väl livliga diskussioner med jämnåriga som var aktiva i FNL – och vänsterrörelsen. Då hävdade jag gärna att individens frihet står över socialistiska krav på in- och underordning i partiets program och Statens femårsplaner, något som ofta resulterade i kamraternas slutsats att jag borde arkebuseras dagen efter den stundande revolutionen.
För visst hade Robespierre i grunden rätt…

Kombinationen av kritik mot ett Vietnamkrig som omfattade ett konkret personligt hot att bli inkallad med en mer generell utmaning av det fyrkantiga samhället gjorde att konflikten mellan generationer blev mer komplex och djupgående. Denna revolt sammanföll med de svartas medborgarrörelse och efterhand med kvinnors kamp för rättigheter, inklusive aborträtten, och med tiden även gayrörelsens framstötar. Därmed rörde splittringen i samhället inte bara hjärnan utan även kroppen, dess hudfärg och inte minst dess nedre delar.

Antitesen till de radikala kraven blev tanken om ”den tysta majoriteten” – en förment majoritet som med tiden skulle bli alltmer högljudd. Tankefiguren fick sitt genombrott i ett tal av Richard Nixon den 3 november 1969 och Nixon själv blev en viktig aktör i den process som vi idag kallar ”politisk polarisering”. Watergateskandalen blev Nixons slut men också ett bevis för vissa politikers beredvillighet att stå över lagen om så krävs för att skydda den egna personen och sin politiska makt.

Med detta sagt var denna dynamik från första början driven från båda hållen. Medborgarrättsrörelsen hade efter mordet på Martin Luther King två år före min ankomst till USA börjat röra sig från fredliga krav på antidiskriminering till en mer aggressiv hållning med svarta pantrar och Malcolm X i spetsen. Med tiden skulle detta leda till krav på positiv särbehandling, ekonomisk gottgörelse och en grundlig omskrivning av Amerikas historia. Berättelsen om invandrares drömmar om frihet och möjligheter kom att överskuggas av narrativ där slaveriet, och tal om vithetsmakt och mer eller mindre obotlig strukturell rasism dominerade.

En annan viktig förändring som skulle få stora konsekvenser var den stora reformen av amerikansk lagstiftning rörande invandring – 1965 års Immigration and Nationality Act. Denna lag gjorde upp med den kvotering som infördes i början på 1920-talet för att premiera invandring från norra och västra Europa och därmed bevara USA:s demografiska sammansättning. Mot bakgrund av de anti-diskrimineringsideal som inte minst medborgarrättsrörelsen stod för, uppfattades den äldre lagstiftningen som förkastlig.

Resultatet var tämligen omedelbart synligt i form av en drastiskt ökad invandring som nu inte var begränsad till nordvästra Europa. Men över tid följde även mer subtila och problematiska konsekvenser. Som Nolan McCarty (statsvetare, Princeton University) och hans kolleger visar i sin bok Polarized America från 2016, medförde den nya lagstiftningen inte bara att många fler invandrade till USA efter 1970. De kom även att i lägre grad bli medborgare, blev mindre väl integrerade i samhället, med jämförbart lägre inkomster. Mellan 1920 och 1965 var dynamiken den motsatta – och dessutom under en era, som vi diskuterat ovan, då betoningen låg mer på gemenskap och social samanhållning. Och då identitetspolitik inte ännu var ett begrepp, liksom inte heller ”critical race theory” eller ”wokeness”.

Självklart har invandrare alltid tytt sig till varandra till en början. Svenskbygderna i Minnesota är bara ett av alla exempel på det. Men beteendet stod då inte i motsats till vare sig en dubbel identitet som svensk-amerikan, amerikansk patriotism, eller långsiktig blandning över generationer. Denna grupp av invandrare blev snabbt skattebetalande medborgare och därför delaktiga i det demokratiska, politiska livet.

När jag väl började på Pomona College i Kalifornien 1973 var förändringens vindar ännu starkare. I lilla Claremont, där vi skolades i en klassisk, liberal arts-tradition, med rötter i de tyska Bildung-idealen, var det intellektuellt högt i tak och fritt fram i det sociala livet. Disco, Bee Gees, Saturday Night Fever och en mer eller mind­re renodlad hedonism dominerade över den politiska aktivismen.

Den översvallande och gränsöverskridande gaykulturen kom att handla om mer än sexuell läggning. Michel Foucault kom på besök, inbjuden av en av mina lärare, en gay idéhistoriker vid namn Simeon Wade. Wade hade skapat sin egen invignings­ritual som såväl vi studenter som Foucault fick genomgå. En lite annorlunda version av sex, drugs and rock’n’roll. En färd till Death Valley, en dos LSD, lyssna på Stockhausen i öknen, sedan avsluta med att se den banbrytande sf-filmen The Forbidden Planet (från 1955).

Foucault var förtjust i detta upplägg. Influerad av Georges Bataille och Jean Genet, tillhörde han den grupp som föredrog tjuvar och banditer framför skötsamma arbetsmyror. Han tyckte om vår cabin uppe i Mount Baldy där orgier blandades med sessioner med hallucinogena droger. Däremot var han orolig över tecken på att gayrörelsen skulle vända sig bort från det gränsöverskridande och söka plats och acceptans i det fyrkantiga samhället – med rätten att gifta sig som främsta mål. För oss studenter, oavsett sexuell läggning eller syn på hallucinogena droger, var detta kompromisslösa frihetsbudskap lockande.

Paradoxalt nog krävde denna attityd straight society som motpart. Utan lagar och konservativ moral: inga gränser att lustfyllt överskrida. I denna fas var gayrörelsen frihetlig och ointresserad av att läxa upp dem som inte förstod poängen i att ”respektera” dem man såg som perversa. När jag efter college flyttade upp till San Francisco (1978) levde denna anda ännu kvar.

Men med åttiotalet kom detta att ändras. Först kom aids som tog luften ur den erotiska lekfullheten, sedan kom frågor om rätten att ingå äktenskap, att dela egendom, ha barn, att kunna följa sin partner till sjukhus och delta i livets avslut.

Som den välkände journalisten Thomas Edsall betonade redan 1992 i boken Chain Reaction, kom kulturkriget – där frågor om ras, sex, genus och droger stod i cent­rum – att radikalisera politiken på ett fatalt sätt. I takt med att Demokraterna övergav sitt gamla trumfkort, en ekonomisk politik riktad mot arbetarklassen, till förmån för en kultur- och identitetspolitik som tilltalade den urbana övre me­delklassen bosatt i de stora städerna på USA:s kuster, kom partiet att tappa kraft. Samtidigt bidrog det till att polarisera det offentliga samtalet.

I ett samtal den 1 februari i år med New York Times-krönikören Ezra Klein noterar statsvetaren Ruy Teixera att Donald Trump, sin chockerande aura till trots, för många medlemmar av den ­tysta majoriteten framstår som ”normalitetens” försvarare. Många amerikaner tror ännu att biologiska män och kvinnor faktiskt existerar – inte bara som extremer i ett flytande kontinuum där alla former av sexuell läggning och genus är ”konstruerade” och formbara. Många amerikaner tycker att säkra gränser och patriotism är något bra, och inte ett uttryck för ondska och främlingsfientlighet. Samma amerikaner anser det vara i sin ordning att älska USA och ser inte att landets historia bara skulle handla om slaveri och vit makt.

Detta är ett perspektiv som också uppmärksammades av kolumnisten Jason Willick i Washington Post i början av året. Han citerade en undersökning av Trent Ollerenshaw (Duke University) och Ashley Jardina (University of Virginia), som visar att när man analyserar hur Republikaners och Demokraters positioner i olika ideologiska frågor hade ändrat sig visade det sig att Republikanerna har stått stilla – i sin förment otidsenliga traditionalism – medan Demokraterna hade radikaliserats.

En slutsats vi kan dra är att Demokraterna har övergett sin gamla medborgaruniversalism och sin betoning på ekonomisk politik, till förmån för den mer kontroversiella identitetspolitiken.

Det verkar som om Demokraterna har börjat förstå sin situation – talet om patriotism och frihet stack ut på deras konvent i Chicago i augusti. Frågan är om det räcker eller om det är för sent.

Kanske står deras hopp nu till att Republikanerna har börjat apa efter Demokraterna. De har börjat ge tydliga bevis på en för många motbjudande villighet att använda statens makt för att begränsa folkets frihet att läsa vad de vill, älska vem de vill och att bestämma över sina egna kroppar.

Möjligen är Republikanerna på väg att ge upp sitt eget frihetliga arv – den libertarianska ådra som var en del av det som gjorde Amerika till en frihetsdröm.