Ta mig tillbaka till 1800-talets första hälft: batteriet, fotografiet och luftkonditioneringen. Eller dess andra hälft: hissen, telefonen, grammofonen och skrivmaskinen. Tänk att få drömma om rymdresor och månlandningar under rekordåren. Så äventyrligt, så oskuldsfullt.

I jämförelse med dessa robusta uppfinningar är vår tids tekniska landvinningar både skrämmande och dekadenta. Vi översköljs av underhållning. Dagstidningarna listar dagligen de tusen bästa nya tv-serierna på de hundra bästa streamingtjänsterna som alla har i sina tio kvadratmeter stora tv-apparater. Känns det som. Övervakningsteknologin blir alltmer fantastisk, ansiktsigenkänningsprogrammen alltmer effektiva. Den totalitära stat som vill ha kontroll över sina medborgares ­vartenda steg, betalning, preferens och tanke är nära mål nu.

Det är verkligen skönt att kunna betala med swish, googla på krämpor, chatta med sjukvården, koppla samman alla skärmar och nättjänster och ha allt tillgängligt överallt, ett enda lösenord – sparat. Men jag känner mig alltmer osjälvständig. Min viljestyrka går åt till att inte ständigt äta ur den digitala godispåse som står vidöppen dygnet runt. Och mängden information olika företag har om mig; ibland känns det som att man knappt hinner tänka att man behöver en ny tröja förrän det hoppar tröjannonser, rakt ut ur datorn. Du sköna nya värld.

”Men den håller också på att möjliggöra ett slags design­människa.”

Det värsta, det som får tankarna att rusa rakt in i dystopin är gentekniken. Den ger och kommer att ge oss möjlighet att bota förfärliga sjukdomar. Men den håller också på att möjliggöra ett slags designmänniska. Och det, det kommer att fräta bort det mänskliga från mänskligheten.

Varför då? Är det inte fantastiskt om vi i framtiden kan välja att få barn där alla potentiella fysiska defekter har eliminerats, barn med ett IQ som möjliggör ett framgångsrikt liv, barn med en för lyckan gynnsam kombination av egenskaper? Givetvis med noga genomtänkt könstillhörighet. Varför är det så dystopiskt?

Man kan riktigt se hur den redan existerande ojämlikheten förstärks när en global överklass av starka, smarta, vackra, muntra, felfria människor skiljer ut sig från den glåmiga massan av vanliga, sjukliga, nedstämda, morgontrötta, finniga, mulliga medelmåttor, de vars föräldrar inte hade råd att låta arkitektrita sina barn.

Ett än viktigare svar hittar jag hos den världskände Harvardprofessorn i politisk filosofi, Michael Sandel. I sin bok The Case Against Perfection från 2007 undersöker han de olika lagren av intuitiv motvilja många känner inför den genmodifierade människan. Varför bör vi inte försöka bemästra naturen och skapa perfekta människor? Problemet, skriver Sandel, är det tillstånd av hybris som föräldrarna därmed träder in i. Föräldraskap är att ta emot barn som en gåva, att vara öppen för det oväntade och älska barnet sådant det är. Att istället försöka modellera barnet efter egna preferenser skulle vanställa relationen. Ödmjukheten och förundran inför barnet – och mänskligheten som sådan – skulle försvinna, och de egna kraven och förväntningarna ställas i centrum.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ja men, invänder de som längtar efter att få börja klippa och klistra i generna på kommande generationer, precis så är det ju redan i viss mån! Först genom den fosterdiagnostik som används för att sortera bort icke-perfekta foster, och sedan genom att på alla tänkbara sätt trimma barnen för ett framgångsrikt liv. Det finns föräldrar som ställer sina barn i kö till den allra finaste barnomsorgen och de allra populäraste skolorna redan innan fosterfettet torkats bort. Därefter väljs barnens aktiviteter noggrant utifrån vad som kommer att optimera deras motoriska och kognitiva utveckling. Vartenda steg är övervakat, misslyckanden inte tillåtna. Vad är det, om inte föräldrars projicering av sina egna ambitioner och förväntningar på barnet?

Jo, det stämmer. Men det är inte ett argument för att gå vidare på den vägen. Snarare bör man i det dystra ljuset från dystopin vara extra uppmärksam och försiktig med allt som syftar till att skapa perfekta människor.

Det är alltså sådant vår tids teknik­utveckling tvingar en att fundera på. Du sköna nya värld.