Det finns ett skämt som brasilianare gärna drar när argentinare närmar sig deras badstränder: Varför vill argentinare alltid sova i våningssäng när de reser? Därför att deras ego också behöver vila.

Jag har hört vitsen ett otal gånger i Brasilien och själv berättat den för vänner i Argentina. Det stämmer, svarar de skämtsamt. Vårt ego är inte av Guds nåde.

När jag var i Buenos Aires i slutet av förra året drog en av mina argentinska vänner ett skämt jag faktiskt inte hade hört tidigare: Vilket är det snabbaste sättet att bli rik på? Att köpa en argentinare för vad han är värd – och sälja honom för vad han tror han är värd.

Den argentinska självbilden bottnar i att landet befolkades av européer och blev en vit nation i Latinamerika. Ursprungsbefolkningen antingen dödades eller trängdes undan och merparten av de afrikanska slavarna gick under av hälsoproblem även efter att slaveriet förbjudits 1853. För några år sedan gav tidigare presidenten Alberto Fernández ett exempel på den argentinska självbilden när Spaniens premiärminister Pedro Sánchez var på statsbesök.

”Jag är en vän av Europa. Jag tror på Europa. En gång skrev Octavio Paz att ’mexikanerna härstammar från indianerna, brasilianerna från djungeln, men vi – argentinare – kom med båtar’. Och dessa båtar kom från Europa”, sade Alberto Fernández i sitt välkomsttal. Genast kritiserades han i medierna för att hylla befolkningens vita härkomst och osynliggöra det inhemska arvet. Samma dag fick han pudla.

”Under första halvan av 1900-talet tog vi emot mer än fem miljoner invandrare som levde tillsammans med våra ursprungs­befolkningar. Vår mångfald är en stolthet. Jag menade inte att för­olämpa någon. Till dem som kände sig osynliggjorda vill jag framföra min ursäkt”, skrev den peronistiske presidenten på Twitter.

Det hela förvärrades av att det inte heller var den mexikanske poeten och Nobelpristagaren Octavio Paz som hävdat att mexikanerna härstammade från ursprungsbefolkningen, brasilianare från regnskogen och argentinarna från Europa. Det var den argentinske rocksångaren Litto Nebbia som skrev frasen i en refräng till låten ”Llegamos de los barcos” (Vi kom med båtarna) från 1982.

Även om presidenten tvingades be om ursäkt satte han fingret på något som är uppenbart i Buenos Aires – det europeiska arvet. På sina håll påminner staden om Paris, på andra håll om Madrid. Ståtliga teatrar, palats och avenyer präglar stadsbilden. Det är först när du kommer ut i förorten som den latinamerikanska verkligheten ger sig tillkänna med kåkar byggda av röda tegelblock och veckad plåt.

Från i slutet av 1800-talet till första världskriget var Argentina ett av världens tio rikaste länder. Det ekonomiska välståndet grundades på export av spannmål och kött till Europa och gjorde Buenos Aires till en internationell handelsmetropol. Den argentinska huvudstaden byggde världens tredje tunnelbana, efter London och Chicago, och var först i Sydamerika med att anlägga ett telefonnät. I slutet av 1920-talet hade Argentina fler bilar per capita än Storbritannien.

Efter andra världskriget var Argentina det enda landet i Latinamerika där medelklassen utgjorde en majoritet av befolkningen. Detta försprång skapade en överlägsenhetskänsla som spred avundsjuka i regionen. I den peruanske författaren Mario Vargas Llosas klassiska roman Tant Julia och författaren, som utspelar sig i Lima på 1950-talet, låter han den bolivianske radiopjäsförfattaren Camacho häckla allt som har med Argentina att göra. I ett avsnitt skriver Vargas att snorkighet är ett ”typiskt argentinskt nationaldrag”. I ett annat stycke skriver han om argentinarnas ”kretinism och bögfasoner.”

Ända sedan jag flyttade till Brasilien och Rio de Janeiro för snart ett kvartsekel sedan har jag hört skämt om argentinare. Vitsarna är lite som våra Norgehistorier. Det gnabbas, men i grund och botten handlar det om kärlek. Ett vanligt skämt är: Varför har Buenos Aires flest psykoterapeuter i världen? Därför att det just gått upp för dem att de bor i Latinamerika och inte i Europa.

De senaste tjugofem åren har den argentinska schizofrenin fått sig en törn. Landets invånare har insett att de tillhör Latinamerika och varken är bättre eller sämre än andra. Argentina har högst skuld hos Internationella valutafonden, IMF, av alla länder. De har levt med konstant inflation och sett kriminaliteten öka. Trots misslyckandena har den argentinska arrogansen bestått. När den tidigare presidenten Cristina Fernández de Kirchner var på statsbesök i Kina 2015 kunde hon inte låta bli att häckla kinesernas svårighet att uttala bokstaven R. På Twitter skrev hon två meningar där hon bytte ut bokstaven R mot L. Arroz, som betyder ris, blev aloz. Hon tyckte det var jättekul, men bara någon minut efter tvingades hon att be om ursäkt. Kina är, efter Brasilien, Argentinas största handelspartner.

När libertarianen Javier Milei blev president i Argentina i december 2023 ökade antalet fattiga till över hälften av befolkningen på grund av devalveringen av peson. Landet är inte längre ett undantag i Latinamerika. Fattigdomen är nästan dubbelt så utbredd som i Peru. Under presidentvalskampanjen upprepade Milei att Argentina inledde 1900-talet som världens rikaste land men nu hade 40 procent fattiga och 10 procent som levde i extrem fattigdom. Om han fick bestämma lovade han att på femton år göra Argentina lika rikt som Italien och Frankrike. På tjugo år lika rikt som Tyskland och på trettiofem år lika förmöget som USA. Jag var med under den historiska valnatten i Buenos Aires när han upprepade sina löften utanför Libertador Hotel på Avenida Córdoba.

– Vi ska åter bli en makt att räkna med, sa den då nyvalde presidenten.

På många sätt förkroppsligar Milei det argentinska överlägsenhetskomplexet. Han påminner gärna om den gyllene epoken när Buenos Aires blev tangons huvudstad och han jämför Argentina med Europa och USA – inte med sina sydamerikanska grannländer. Mileis förebilder är Elon Musk och Donald Trump. När Milei blev förste statschef att träffa Trump på Mar-a-Lago efter dennes valseger bar han en MAGA-keps med texten: Make Argentina Great Again!

Milei försöker blåsa liv i den argentinska stoltheten som är lättsårad. Jag minns när jag kommenterade fotbolls-VM i Brasilien 2014 i SVT:s studio på Copacabana och fick frågan av programledaren David Fjäll vad som skiljde Brasilien och Argentina åt. När jag berättat om hur olika länderna hade befolkats tog jag upp skillnaderna mellan de brasilianska och argentinska stränderna.

”I Brasilien har vi en finkornig, vit sand. I Argentina är det brunt grus”, sade jag.

Genast svämmade min mejlkorg över av hat från fisförnäma argentinare i Sverige som kände sig förolämpade. ”Har jag fel?” frågade jag i vändande mejl.

Jag fick aldrig några svar. Det är ingen hemlighet att Argentina inte har några vackra stränder. Det är därför som argentinarna reser till Brasilien under semestern och frågar efter våningssängar på hotellen.