Med Israel Zangwills pjäs The Melting Pot, från 1908, vars namn sedermera blev ett begrepp för Amerikas absorbering av migranter, nådde denna metafor sin kulmen. I Zangwills pjäs hävdar huvudkaraktären Quixano, som flytt undan ryska pogromer, att Amerika är Guds smältdegel för alla raser från Europa: ”Tyskar och fransmän, irländare och engelsmän, ryssar och judar, in i smältdegeln med er! Gud skapar Amerika.”

I vår svenska kontext kan man få intrycket att Zangwill talade om integration. Så var dock inte fallet. Amerika var förvisso ett mångkulturellt land, men med assimilation som fond. Zangwills pjäs sammanföll med ackulturationspolitiken. Den väckte president Theodore Roosevelts beundran så pass att han i ett brev till Zangwill beskrev pjäsens stora påverkan på hans tänkande. Näringslivet och civilsamhället följde i samma spår. Henry Ford, grundaren till Ford Motor Company, bildade Ford English School där anställda fick undervisning i engelska språket och amerikanska värderingar, något som tillämpades på flera håll i takt med uppbyggnaden av medborgarskapsprogrammen. Civilsamhällets bidrag bestod i kurser i hygien och amerikanskt leverne. Seklet senare kallar vi det för samhällsorientering i Sverige.

Det nya livet i Amerika krävde förstås uppoffringar från migranters sida, särskilt när det uppstod konflikter med deras kultur, men vilka trade-offsmigranterna gjorde för att hantera konflikterna var upp till dem själva. Alla stöptes inte i samma form. Möjligheten till exempelvis egna språkskolor, religiösa rum eller firande av högtider fråntogs ingen. Om de gamla sederna däremot krockade med det nya landets ideal, behövde de förändras om migranten till fullo ville ta del av det politiska, sociala och ekonomiska livet i det nya landet.

Längre fram, på 1960-talet, kom mångkulturalismen som ideologi, med sitt starka bejakande av olika kulturer att rikta skarp kritik mot idén om sammansmältning. Sedan sitt in-träde på scenen har mångkulturalismen varit ett dominerande paradigm för hur majoritetssamhället ska förhålla sig till migranter. Problemet med smältdegeln var, menades det, att någon alltid bränner sig; någon måste göra avkall på delar av sitt arv.

Till Sverige anlända migranter har, till skillnad från migranterna till USA, kommit till ett land där det redan finns en stark etablerad kultur. I Sverige, med en latent men stark identitet som svenskar inte behövt fundera nämnvärt över förrän det främmande blev deras granne – ibland med anspråk på hur landet eller den svenska kulturen ska omformas – skapar det för-stås friktion.

Det är här som den förbehållslösa hyllningen av mångkulturalismen blir problematiskt. Signalen från offentligt håll har varit att bejaka och uppmuntra skillnader istället för att före-språka sammanhållning baserad på gemensamma ideal. Grytan kokar, men innehållet smälter inte samman. Felet är inte nödvändigtvis mångkultur, utan den lika kravlösa som plan-lösa mångkulturalismen som släcker elden under smältdegeln. Sett till Sveriges demografiska förändring är ett långsiktigt alternativ mer sammansmältning, E pluribusunum, än särskiljning.