Min man, Peter, ringde mig för några månader sedan från en tågperrong någonstans i Polen. Han var vid tillfället på väg till Kyiv i något av alla sina ”ska bara” för utrikesdepartementets räkning. Det var bestämt att vi skulle vara hemma i Sverige i några år och flyttlådorna var faktiskt, nästan, alla uppackade när han ringde. Jo. Nästan alla.

Och Peter hade mycket riktigt blivit tilldelad ett kontor och en tjänst i Stockholm. Ordet ”Stockholm” är helt utbytbart mot ordet ”hemma” på UD:s eget språk, men inget av det betyder vad jag, prisbelönt författare och ganska bekant med svenska språket, trodde att dessa ord betydde. Icke. Det visade sig ganska fort att jag har noll koll.

Ett tag trodde jag ändå att det handlade om platsen, staden Stockholm, men började snart att känna mig ganska bortgjord, för ”Stockholm”, eller ”hemma”, på diplomaternas språk, inkluderade, utan att det behöver nämnas mellan dem själva, ganska mycket Bryssel, Berlin, Paris, Wien, kanske Khazad-dûm och även ett par gånger Kyiv som sagt, men också Washington DC.

Nä, jag talar inte själv DET språket.

Jag minns inte alla städer Peter (”jag ska bara”) försvann till under första månaderna på det nya jobbet ”hemma i Stockholm”, men det var fler än jag nämner ovan. Eller, för den delen, hur många gånger han alltid jakande bekräftade till kollegor att han ”var hemma nu”, trots att han inte (så vitt jag kunde upptäcka) var det.

Ialla fall, när han ringde mig från den där perrongen någonstans i Polen hade han blivit erbjuden att bli ambassadör igen, den här gången i Helsingfors. En tjänst utomlands alltså. Och Peter ville ha mitt godkännande.

– Eh… Helsingfors? Jag har aldrig varit där… Sa jag.

– Helsingfors är trevligt! Slog han fast.

– Men vi skulle vara i Sverige i fem år ju? (Fem år var faktiskt vad han hade sagt till mig.)

Tåget till Ukraina skulle rulla iväg några minuter senare och Peter kanske inte kunde gå att nå på den privata mobilen under resten av resan.

Jag hade vid det här laget gett upp min tidigare inre bild av en stilla lunkande vardag tillsammans i den lilla lägenheten på Kungsholmen, i staden Stockholm, och åkt hem. Här använder jag alltså det mer språkligt korrekta hem och menar då mitt hem, huset i Västerbotten där röran i alla rum är min egen och tapeterna sitter som de gör för att jag på egen hand limmat upp varenda en. Ett stadigvarande bo, eller om man så vill: Ett hem att bo i. En plats där man vet vilken propp i proppskåpet som behöver bytas när kylskåpet dör, och dessutom var proppskåpet är. Sådana saker.

Jag hade gett mig på att odla tomater och höll på att bygga en ny hylla för tallrikarna, en sådan hylla där tallrikarna ska stå på rad med pinnar mellan. Hade även bestämt med grannen om att jag skulle hämta kycklingar hos henne. Ha höns.

Jag byggde mig ett bo.

Men vi skulle absolut kunna ses lika mycket som nu, även om Peter åkte upp till mig från Helsingfors istället för från ”Stockholm” (= ”nuvarande befattning” = samlingsnamnet för alla de olika städer varifrån han senaste tiden flugit till Umeå).

– Det skulle bli samma sak älskling! Sa han.

– Jo, men. Okej. Det är… Det… Alltså… Om det gör dig glad så…

Vi avslutade samtalet någonstans där. Jag behövde andas. Sitta ner. Andas. Nej. Kunde inte. Måste gå runt runt. Måste. Nej. Sitta ner ändå. Måste. Fast ändå. Nej.

Andas.

Gick runt. Stirrade på den fortfarande förslutna flyttlådan jag börjat lägga posten i hög på.

Okej.

Okej då. Suck. Stor, stor, suck.

Så att. Jag ringde upp igen och sa att det blir nog jättebra. Det är ju Peters jobb och han måste bestämma. Jag vill bara att han trivs. Han hade låtit så upprymd över erbjudandet och jag ville inte ta udden av hans glädje, inte alls. Blev ju bara så paff.

Jag skulle stanna i mitt lilla hus, förstås. Men vi älskade ju varann, det skulle nog lösa sig.

– Så tacka ja du, jag är på ditt lag. Ta hand om dig i Kyiv. Puss puss och allt sånt! Ha det bra!

Dagarna som följde därpå skickade Ryssland en ny våg av bomber in över Ukraina och kraftverket Trypillya totalförstördes. Vissa nyhetssändningar sa att Trypillya låg i Kyiv, medan andra nyheter gjorde det lättare för mig, genom att påstå att det låg utanför staden. Jag måste kolla på en karta. Måste förstå. Två mil från centrum. Två.

Peter messade mig en bild inifrån hotellets skyddsrum.

Språkligt kan jag inte få ihop hur han nu jobbar ”hemma /i Stockholm” medan jag sitter med min oro och kollar på Google maps för att se hur nära… för nära…

Helsingfors blir nog bra ändå.

Det blir bra. Jag ska ju i vilket fall bara stanna i min stuga och ha hönor.

Det var vår ännu när han ringde om saken. Tomatplantorna stod och stampade i fönstren men kunde inte släppas ut förrän frostrisken var slut. I augusti skulle min man flytta till en stad jag aldrig sett. Men det var långt till dess. Det inbillade jag mig verkligen; att just den här gången skulle sommaren inte kunna försvinna på bara ett ögonblick. Pyttsan!

När jag i augusti landade i Helsingfors – precis, för den där delen om att stanna funkade plötsligt inte när vår 15-åring bestämde sig för att flytta bort med honom – så möttes vi av representanter för finska utrikesministeriet redan vid planet. Jag var förtvivlad men försökte att hålla god min. Ambassadörens hustru. Ambassadris Stina Stoor.­ Omställningen. Jag skulle kunna skratta åt det om det inte varit fullt så förfärligt!

Jag hade behövt överge alla mina omogna tomater. Jag vet inte varför jag var så besatt av just tomaterna hela resan till Helsingfors men just de, mina stackars tomater, kändes som ett stort misslyckande. De hade blivit ännu ett i raden, ett av alla olika projekt jag jobbat med i månader och så bara; övergett.

Som mina gymnasiestudier. Som nästan allt jag någonsin…

Jag hade, förstås, behövt lämna bort hönorna också.

Min lilla hund fanns med i en väska, men inte ens en egen fläck gräsmatta att kissa på åt honom skulle finnas när vi kom fram. Ingen skog runt knuten. Jag skulle behöva plocka upp varje liten bajsklutt i en påse för evinnerliga tider (nej, inte evinnerliga kanske, Peter har sagt ”fem år” och jag tror nu att det är UD-språk för ”ingen aning”).

Min hund är ändå ett gladare husdjur än jag någonsin kommer att kunna bli. Jag är nämligen ett skogsdjur jag. Under min uppväxt fanns inga mattider att passa och ingen gräns för hur långt bort i skogarna jag fick försvinna iväg. (Absolut ingen mobiltelefon där mina föräldrar kunde se mig på en karta.) Jag kan, dessutom, få i mig alla näringsämnen jag behöver med bara EN gaffel – eller EN hand, och detta bör nämnas är till stor heder för min enarmade bror som en gång i tiden lärde mig att äta med ”kniv och gaffel” och han nämner det ofta med stolthet.

(Till soppa behövs, som alla vet, inga bestick.)

Jag hade träffat Peter första gången i Krasnojarsk (Ryssland, Sibirien, sju timmars flygresa från Moskva) under en författarturné där jag och några andra författare från de nordiska länderna framträdde under programrubriken ”tajgan börjar i Skandinavien”. Han var Sveriges ambassadör i Moskva på den tiden, medan jag kom flygande ur min stormvirvel av Augustnominering, debutantpriser och Sommarprat. Så långt bort som i Sibirien hade jag aldrig varit tidigare. Peter fick översätta menyerna åt mig, för inte ens alfabetet förstod jag mig på där. Skogen var verkligen väldigt lik skogarna hemma, men allt annat främmande.

Nu ännu en ny plats där bara han hittar, Finlands huvudstad. Jag försöker hålla hans hand men på flygplatsen tar välkomstkommittén mig och min dotter till en bil, medan Peter ska köras i en annan (viktigare) dito. När vi sedan rullar försöker jag föra ett samtal med kvinnan från svenska ambassaden, hon som ska eskortera oss till vårt nya hem. Det visar sig faktiskt att hon också bor i själva huset, samma hus som vi, med man och en son i precis min dotters ålder.

– Så trevligt! Vi får se till att ungdomarna träffas någon gång! Säger jag och försöker låta glad (och inte tänka på mina tomater, eller på att inte jag heller har en enda vän just här).

– För du känner ju ingen i Helsingfors, så det kanske vore trevligt med någon i din ålder va? Fortsätter jag sedan, med en lätt puff på min 15-åring som lyssnar på musiken i sina hörlurar och med blicken ut genom bilrutan verkligen inte tänker hjälpa mig genom den här sociala balettens olika turer.

Nya grannen säger bestämt nej, dessutom.

Så.

Se där! Mitt första sociala magplask som Sveriges första dam i Finland, och det inte ens en timme efter att planet landat!

Jag misstänker att ingenting om skog, höns eller tomater skulle vara precis rätt samtalsämne, heller. Konversationen får handla om hyrbilar och huruvida det var praktiskt att ha egen bil eller inte när man bodde på ambassaden här. (Jag har aldrig hyrt en bil i hela mitt liv.) Jag höll med om att hyra bil verkade mycket mer praktiskt än att ha en egen (trygg och bekant en).

Allt skulle nog bli bra.

Överallt flyttlådor. Igen.

Möbler inlindade i plast. Igen.

Mitt nya hem (det där ordet) ligger vid hamnen med presidentpalatset på ena sidan och Helsingfors stadshus på den andra. Byggnaden ser ut som Stockholms slott men i mer modest skala. På tiotusentals vykort är det detta, just dessa tre fasader fångade från vattnet med storkyrkans torn där det reser sig alldeles bakom som är själva Bilden, den med stort B, av Helsingfors.

För de som flyttar hit frivilligt är det säkert fantastiskt, men allt har gått så fort och jag hade ju gjort mig andra planer.

Får strax information om att jag behöver balklänningar, varav minst en svart (jag äger ingen alls, oavsett färg). Någon säger att min mamma säkert har en jag kan låna så länge. För självklart har allas mammor balklänningar? Jo. Antagligen. Men inte min. (När skulle hon ha behövt den?) Och jag har ju aldrig ens varit på en studentbal.

Alla talar flera språk. Alla har borstat håret. Allas mammor har borstat håret och.

Nej jag har inte panik. Alls.

Och jag får verkligen inte vara för burdus mot folk, inte skämta med andra, inte som vi gör därhemma i byn, för de blir så ömtåliga alla barnen efter att ha fostrats av sin sorts mammor. Av mammorna som haft fina klänningar i sina garderober och inte gått runt med hål på byxorna och värk i ryggen. Mammorna som satte plåster på deras små sår och blåste. Som övade dem i glosor medan de ammade.

Nej Stina. Sluta nu. Ge dig.

Måste skärpa mig hela tiden. Vara den som.

Jo. Jag försöker faktiskt anpassa mig. Vara en liten aning likstel för att sådär riktigt kunna passa in.

Men alla dessa bestick till olika rätter? Ska det vara helt nödvändigt egentligen?

Dagarna efter vår ankomst är Peter på kontoret långa timmar medan jag tar itu med flyttlådorna, och rummen.

Mitt ”fem år” (måste hitta någon som kan översätta dessa uttryck?) långa framträdande i rollen som husets ambassadris ska inledas. Måste inledas. Utan lön, men det är förstås en ära att få vårda detta kulturarv. En plikt att sprida demokratiska värderingar och samverka med andra. Jo. Jag känner till fraserna. Förstår.

Fastän rollen är skriven för någon annan står kulisserna med sina kristallkronor och kungaporträtt redo för min entré bara en trappa ner.

Nu och då passerar ambassadens vaktmästare genom våra nya rum för att fixa med saker. Jag lånar hans trappstege och får upp en lampa över köksbordet. Jag klarar sådant. Jag vet även hur man hänger upp tavlor.

Till slut frågar jag om han vill ha en kopp snabbkaffe, tänkte ändå fixa en till mig så.

– Jotack.

Så enkelt!

Porslinet hemifrån finns ännu långt ner i någon kartong men jag har hittat ett par udda muggar i ett förråd bland diverse omaka pryttlar. Kokar vatten. Kaffepulver i. Röra om.

Så.

– Varsågod då…

Sen sitter vi där och dricker kaffet helt utan guldkant. Pratar bara, som en paus mitt i allt­ihop. Och då plötsligt är jag inte så värst felplacerad längre. Nä. Är faktiskt inte ens särskilt dålig på folk.

Allt kommer att gå bra ändå. Och jag har ju gott om tid på mig att förstå mitt nya manus. Minst som en hel sommars alla solar. (Entré!)