Sjuttiotalet hade nått sin mitt, ungefär samtidigt som den vuxne Jeffrey Bernards enda nyktra period nådde sin. Bernard (betoningen på sista stavelsen, så att det rimmar med hard) hade bestämt sig för att använda nykterheten till att skriva sina memoarer. Men det fanns ett problem: Bernard mindes inte särskilt mycket. Det mesta hade skett i en alkoholdimma. Han skrev en kort efterlysning, som publicerades i tidskriften New Statesman:

Jag har fått i uppdrag av Michael Joseph att skriva mina memoarer och skulle vara tacksam mot dem av era läsare som kan tala om för mig vad jag gjorde mellan 1960 och 1974.

Daily Mirrors chefredaktör Michael Molloy svarade:

Käre mr Bernard,
Jag läste med intresse ert brev där ni bad om information om ert beteende och era förehavanden mellan åren 1960-1974.
En viss kväll i september 1969 ringde ni min mor för att upplysa henne om att ni hade för avsikt att mörda hennes ende son.
Om ni vill ha ytterligare information kan jag sätta er i förbindelse med många personer som har avnjutit liknande bisarra erfarenheter i ert sällskap.

Sådant hände ofta kolumnisten Jeffrey Bernard, flitigast under vinjetten ”Low Life” i tidskriften Spectator. När han, mer än 60 år gammal, skrev att han som åttaårig skolpojke ständigt tappat sin penna på golvet för att få en ursäkt att titta under botaniklärarinnan miss Burts kjol, resulterade även det i ett brev. Det kom från miss Burt, som generade Bernard genom att fortfarande vara i livet. Hon var inte upprörd. Hon skrev för att ömt fråga hur han mådde.

Om miss Burt hade följt Bernards ”Low Life”-kolumn närmare, skulle hon ha kunnat gissa sig till svaret. Här är några typiska inledningsmeningar: ”Det har varit en fullständigt förskräcklig vecka … ”, ”De senaste dagarna har varit ungefär så hemska som det är möjligt att tänka sig”, ”Jag mådde inte särskilt bra förra veckan”, ”Förra tisdagen var otäckare än någon annan dag jag kan minnas”, ”Jag tror att jag var mycket nära att dö förra söndagen”, ”Äntligen, efter år av försök, har jag tagit hem vårdubbeln: lunginflammation och lungsäcksinflammation”.

Författaren Jonathan Meades kallade Jeffrey Bernards kolumn ”ett självmordsbrev i veckovisa avsnitt”. Det anmärkningsvärda med kolumnen var att den inte var satir, eller fantasi. Den var dokumentär. Jeffrey Bernard skrev helt enkelt om sitt liv. Om sin diabetes. Om hur hans ben långsamt förtvinade. Om smärtan i den kroniskt inflammerade bukspottskörteln. Om allt värre skakningar, försämrad syn, sömnlöshet, eksem och minnesförlust. Om hur han, trots allt detta, fortsatte med sina huvudsakliga intressen, som naturligtvis var orsaken till alla fysiska problem: att röka och dricka i grotesk omfattning.

Det var hårresande. Det var också roligt. Bernard var ett levande, eller möjligen halvdött, argument mot puritaner och lyckomoralister. Han accepterade inte idén att hans främsta skyldighet i livet var att vara lycklig, eller att hålla sig vid liv så länge som möjligt: ”Vad i hela världen får folk att tro att de har rätt att vara lyckliga? […] Varför kan de inte fatta att livet, på det stora hela, är rätt jävla trist?”

Kolumnerna utgjorde en medveten kontrast till de förskönade liv vi vanligtvis får läsa om. När dramatikern Harold Pinters fru, lady Antonia Fraser, uppträdde i Health and Slimming Vogue och kvittrade om hur hon började sin morgon med Miss Dior Eau de Toilette, fick sitt hår tvättat av John of Thurloe Place och använde sig av Elizabeth Arden Visible Difference, skrev Bernard en pendang i sin kolumn:

Så fort jag vaknar röker jag tre eller fyra Senior Service och sedan hostar jag i tio minuter. Jag tycker om att hosta i Kleenex For Men-näsdukar, som jag köper Chez Packwood of Lambourn. Sedan går jag upp och gör en första kopp te med Marks & Spencers tepåsar. Jag kryper för det mesta ned i sängen igen i tjugo minuter och granskar dagens kapplöpningstabeller, medan min fru smeker min panna och bönfaller mig att ta mig samman. När jag går upp tvättar jag mig i vatten, om inte rören har frusit och brustit. Jag är väldigt förtjust i vattnet från Themsens Vattenverk, som vi sett till att få direkt i en kran.

Jeffrey Bernard föddes i maj 1932. Hans mor hette Dora Hodges, men kallade sig Feodora Roselli. Hon var det köttsliga resultatet av en ”kringresande svinslaktare och en zigenare”, sjöng operett och hade konstnärliga ambitioner. Bernards far, ”Bunny” Bernard, formgav inredningar och var en tidvis framgångsrik arkitekt. Han dog när Jeffrey var sju år och efterlämnade endast skulder. Då hade Jeffrey redan druckit sin första drink, en skvätt champagne vid Georg VI:s kröning 1936. ”Jag har ofta undrat om det var då rötan satte in”, sammanfattade han senare tillfället.

När han var sju bjöd grannflickan in honom att titta på när hon låg i sitt kvällsbad. Det gav honom ett annat livslångt intresse. Ett tredje, att jävlas med alla som kom i hans väg, kom han på alldeles själv. Jeffrey stoppade smällare i grannarnas brevlådor och tände eld på sin mors favoritträd. Påfallande ofta fanns både välinformerad planering och ett visst arbete bakom hans förstörelseakter. Så var det till exempel när han 1944 skickade ned en raket genom skorstenen så att den exploderade mitt i en fest på Guy Fawkes dag. Guy Fawkes försökte som bekant spränga det brittiska parlamentet.

Jeffrey skickades till internatskolan New Beacon i Kent för att bli gentleman. Hans stora upptäckt där var onanin. Upptäckten kom till honom under ett lov och Jeffrey var övertygad om att ingen annan före honom upplevt något så angenämt. Vid terminsstarten återvände han till New Beacon ”som Marco Polo, när han återvände till Europa med de nya upptäckterna krut och papper” och med den generösa inställningen att han måste dela med sig av sin unika kunskap. Han relegerades.

Jeffrey flyttades till en ny internatskola, men dessförinnan hann han sätta eld på Lansdowne Garden i London då han smygrökte. Hans förmåga att starta oavsiktliga bränder med hjälp av cigaretter skulle följa honom så tätt genom livet att han skaffade en brandsläckare som stod bredvid sängen. Det gjorde inte nödvändigtvis livet lättare: ”Jag vet aldrig riktigt om jag ska rikta den mot mina ädlare delar, mot damen eller mot överkastet.”

Snart fann Bernard ännu en last. En av hans klasskamrater erhöll hela tolv slag med rottingen för att ha spelat och för Bernard var det beviset på att hästar och spel måste vara nästan lika bra som sex. Det var också nu som Bernard under ett lov upptäckte Soho:

Plötsligt var jag omgiven av vackra flickor, sponken, knäppskallar, målare och författare. Det var magiskt, som att vandra ut ur Belsen in i Disneyland och jag har varit full sedan dess.

Soho blev Bernards hem. Det säkraste stället att träffa honom på var puben The Coach and Horses på Greek Street. Dess numera pensionerade ägare Norman Balon blev med tiden känd genom Bernards kolumner som den i särklass otrevligaste och mest oförskämde pubägaren i England.

Bernard blev en sorts hembygdshistoriker för Soho, dess prostituerade, småtjuvar, konstnärer och alkoholister och han såg hur stadsdelen förändrades. När han först kom till Soho hade kvarteren en egen charm. Ganska snart började standardiseringen. Det levande, personliga snusket fick lämna plats för det massproducerade snusket. Konstnärerna, artisterna och poeterna blev färre, amerikanerna, japanerna och skandinaverna fler. Mot slutet av sitt liv såg Bernard den långsamma gentrifieringen av Soho: filmbolag och reklambyråer flyttade in.

Bernard skulle minnas det Soho han först mött med allt större nostalgi, men han romantiserade inte sina egna tidiga vedermödor. Han hade inget yrke, inga kvalifikationer och inga ambitioner. Han tog ströjobb som byggjobbare eller diskare, men aldrig längre än nödvändigt. Han skaffade boxningslicens och boxades utan några större framgångar. Han tjänade 10 pund på att krypa ned i en säng med en gift kvinna på ett hotell, för att fabricera laglig grund för en skilsmässa. Han jobbade som scenarbetare och en gång som skådespelare med fyra små roller i en pjäs som också Barry Humphries, nu känd som Dame Edna, spelade med i.

Han gifte sig fyra gånger. Samtliga äktenskap slutade i skilsmässa. ”Min middag står i ugnen och kommer att göra det för evigt”, som han uttryckte saken. Två gånger flyttade han ut på landsbygden i jakt på familjelivet. Det lät sig inte fångas. Det enda som skedde var att han blev uttråkad och råkade ut för allehanda problem. De flesta skapade han själv, som när han på orgelläktaren inledde ett förhållande med den lokale kyrkoherdens dotter, andra löste han på ett listigt sätt. För att ta sig från den isolerade stuga han bodde i satte han till exempel i system att varje dag posta ett brev till sig själv. Var morgon kom lantbrevbäraren för att leverera brevet och var morgon kunde Bernard lifta med honom till närmaste pub. Där postade han morgondagens brev till sig själv, innan han började dricka. Det var betydligt billigare än taxi. Men Bernard återvände alltid till Soho och ”hon tog alltid emot mig med öppna armar och ben”.

Bernards började som skribent i rollen som hästkapplöpningskolumnist i tidskriften Queen. Han var en redaktörs mardröm. Ibland uteblev artiklarna, ibland kom de för sent. När de väl dök upp var de dock välskrivna. Han blev snart en legend som enmans-naturkatastrof. Någon som vandrade genom pubar och kapplöpningstält och alltid överraskade omgivningen. Ibland genom att servera restauranggäster tartarsås direkt ur sin kavajficka med hjälp av en sked, andra gånger genom att improvisera fritt på jambisk pentameter i Shakespeareklass.

De flesta av hans uppdrag som skribent blev korta. Inte ens när Bernard fått sitt drömuppdrag höll det särskilt länge. Bernard skulle skriva en kolumn i den finaste av alla kapplöpningstidningar: Sporting Life. Han var lycklig och hans kolumn var en omedelbar succé. Äntligen någon som skrev om hästkapplöpning från den ständigt förlorande spelarens perspektiv! De första raderna i Sporting Life löd:

Jag föddes fyra dagar innan det där ganska mediokra djuret April the Fifth vann derbyt och liksom de flesta andra som fötts i tvillingarnas tecken vaknar jag varje morgon övertygad om att jag ska spränga kassan hos vadslagningsagenten lagom till klockan fem. Så långt har jag orsakat fienden mycket få nervösa ögonblick, men jag lever på hoppet.

Ett år efter den inledningen, hösten 1970, fick Bernard sparken. Ännu ett brev: ”[…] för att skydda mig och alla andra som har att göra med Sporting Life från ytterligare pinsamheter, har jag inget annat val än att säga upp er medverkan från och med nu.” Några veckor dessförinnan hade Bernard kräkts på drottningmoderns fötter i ett tält på kapplöpningsbanan.

Framtiden verkade mörk, men efter några magra år hörde Spectator av sig.

En förmögen grekisk bon vivant, Taki Theodoracopulos, hade i Spectator börjat skriva skvallerspalten ”High Life” från den jetsetvärld han levde i. Han kallades Taki, rätt och slätt, eftersom efternamnet ansågs för svårt att minnas och hopplöst att stava. Ungefär ett år efter Takis premiär fick Bernard en egen vinjett i spalten bredvid: ”Low Life”. Idén var att Taki och Bernard skulle utgöra varandras kontraster: en rapporterade från sitt liv på toppen, en från sitt liv på botten.

I den första kombinationen av ”High Life” och ”Low Life” berättade Bernard om att en arresteringsorder hade utfärdats i hans namn, eftersom han inte hade betalat sin skatt. Taki skvallrade om Christina Onassis giftermål med en KGB-agent. Kombinationen var en succé.

Bernard och Taki skulle fortsätta sina parallella existenser i nästan 20 år och ”Low Life” gjorde legenden Jeffrey Bernard känd långt utanför Soho, inte alltid utan problem: när New Order 1985 döpte en av sina skivor till Low-Life och lät låten ”This Time of Night” börja med en inspelning av Bernard där han sade: ”I’m one of the few people who lives what’s called the ’Low Life'” stämde Bernard gruppen. New Order lovade att ta bort klippet, men drog i själva verket bara ned volymen. Uppenbarligen var Bernards hörsel tillräckligt dålig för att det skulle räcka. Han ansåg saken utagerad.

Kolumnen handlade nästan uteslutande om hans eget miserabla liv, men i texterna vävde han också in en och annan samhällskommentar, som när han läst om mannen som, påhejad av sin hustru, huggit av sin penis och slängt den på brasan för att få kontroll över sina lustar:

Men varför valde den arme mannen sin alldeles harmlösa penis? Han måste väl rimligen ha begripit att sex finns i huvudet och att hans penis inte var något mer än hans soloinstrument i en konsert som är mycket större än någon av oss någonsin kommer att förstå. Jag menar, om jag skulle vilja ägna resten av mitt liv åt en enda sak, utan att bli distraherad, skulle jag hugga av mig huvudet.

På något sätt kom Bernard dock alltid tillbaka till det oundvikliga misslyckande hans liv var:

En eftermiddag i förra veckan förlorade jag en 50-pundsedel. Samma kväll stals en påse med min spritt nya tröja på den franska puben. Den här morgonen fick jag en skarp tillrättavisning i brunt kuvert från Barclaycard. Jag gick till köket för att läsa den och när jag gjorde det tappade jag en bit rostat bröd med marmelad på golvet och den landade med marmeladsidan nedåt. Förlusten av 50-pundssedeln gjorde mig ursinnig och innebar att jag bara hade ett pund kvar, men att brödbiten landade med marmeladsidan nedåt har verkligen gjort mig deprimerad och jag känner att jag inte längre kan förbli ateist. Det kan inte längre finnas något tvivel om att det finns någon däruppe och att denne någon föraktar mig djupt. Jag tänker lämna min lägenhet den här morgonen med en vit flagga i handen. Jag ger upp.

Vartefter åren gick kunde läsarna följa Bernards hälsotillstånd, som oroväckande snabbt blev allt sämre. Att han var diabetiker hade han upptäckt ungefär samtidigt som han började på Spectator, efter att ha genomgått en populär hälsoundersökning för män i syfte att skriva om den i Sunday Times Magazine. Han hade visserligen känt av symptomen: trötthet, halv koma på eftermiddagarna och en otrolig törst, men de skilde sig inte nämnvärt från vad han förväntade sig av en genomsnittlig dag. Den kroniskt inflammerade bukspottskörteln gav honom allt mer besvär. Hans lösning var att sluta dricka whiskey och istället dricka vodka med soda. En läkare rådde honom att plocka limeskivan ur vodkan, för diabetesens skull. Det var ett av få läkarråd Bernard följde.

Det var oundvikligt att han då och då inte lyckades få iväg sin kolumn. Ett mönster började ta form: när Bernards ”Low Life” saknades ersattes den av en liten rad: ”Jeffrey Bernard is unwell.” Det skedde inte så ofta som man skulle kunna tro, men blev något av ett varumärke.

Så kom den verkliga berömmelsen. Den 18 oktober 1989 stod Jeffrey Bernard på Shaftesbury Avenue och stirrade ostadigt på neonskylten ovanför Apollo Theatre. Han hade svårt att tro på sina ögon. Däruppe, i stora bokstäver, stod ”JEFFREY BERNARD IS UNWELL”.

Dramatikern Keith Waterhouse hade satt ihop en pjäs, egentligen en lång monolog, baserad på Bernards kolumner. Peter O’Toole skulle spela huvudrollen. O’Toole haltade fram på scenen som bakfull, efter ett tag helt enkelt full, självupptagen förlorare, utan att det blev buskis av alltihop. Biljetterna såldes slut, gång på gång.

För Bernard var det en nästan overklig framgång. Men det dröjde inte länge förrän stjärnstatusen började irritera honom. Den påverkade hans arbete: Han fick i uppdrag att gå och äta några rejäla middagar på ett antal bättre restauranger, säga att han inte hade några pengar när notan kom och sedan skriva en artikel om erfarenheten. På det första stället han drabbade tittade den tillkallade ägaren på honom, log och sade: ”Du håller på att skriva en artikel, eller hur, Jeff?”

Det irriterade honom att folk som han aldrig hade träffat plötsligt verkade känna till hela hans liv. En polis som haffat honom för en förseelse påpekade när de passerade en av Bernards stampubar: ”Du pippade ägarens dotter härinne 1976, eller hur?” Det var lite för mycket av det goda. Och Bernards hälsa var nu i verklig och brant nedgång.

Han behandlade fortfarande sina krämpor med galghumor. En ung, förstående läkare som frågade ”Du dricker och röker fruktansvärt mycket. Varför?” fick till svar: ”För att jag inte ska börja jogga.” Men Bernards hälsa blev en allt tyngre börda. Bernard drabbades av kallbrand och läkarna amputerade ett ben under knäet. Istället för veckans ”Low Life” kunde man läsa en rad i Spectator: ”Jeffrey Bernard has had his leg off.”

Fyra dagar senare levererade han sin nästa kolumn och strax därefter var han på plats på sin vanliga stol på Coach and Horses, nu med en ny, irriterande vana: att vifta med sin benstump för att understryka ett särskilt viktigt inlägg. Han satt mestadels i rullstol, men Spectator skickade honom ändå på reportageresa till den stad i världen som måste vara minst handikappanpassad av alla: Venedig. Det huvudsakliga skälet var att de ville använda rubriken ”Jeff in Venice”, som parafras på Thomas Manns Death in Venice.

Men nu började också Bernards njurar ge upp. Han tvingades till regelbunden dialys. Det var nästan outhärdligt för honom, eftersom mitten av nittiotalet hade fört med sig rökförbud på sjukhus. I augusti 1997 bestämde han sig för att det räckte. Han lade sig i sängen, bredvid en byst av amiral Nelson, i sin lägenhet på 14:e våningen i ett ovanligt fult hyreshus i Soho och väntade på döden. Läkarna gav honom en månad utan dialys, men Bernard hade en plan. Han hade till och med skrivit om den i ”Low Life” under rubriken ”Banana split”:

Här är lite goda nyheter, ändå: Jag har förhört mig om njursvikt, eftersom det är något jämförelsevis nytt för mig och blev avsevärt uppmuntrad av en sköterska på dialysavdelningen i förra veckan, som sade att det verkligen var mycket lätt för människor som har fel på njurarna att ta livet av sig. Denna lilla information bekräftades ytterligare av en annan sköterska som berättade att jag kunde ta livet av mig ganska enkelt genom att slarva med kostreglerna som förbjuder oss att äta mat som innehåller kalium, så nu kan jag sätta punkt för mitt liv med ett halvdussin bananer och en chokladkaka och det slår mig att en lysande och lätt hippieartad titel på en biografi över en man som är fast besluten att välja den vägen vore ”Banana split”.

Bernard bunkrade bananer och började äta. Tio dagar senare var han död. Med osviklig förlorarinstinkt förlade han sin död, som han hade hoppats skulle bli månadens största händelse, fyra dagar efter prinsessan Dianas och en dag före Moder Teresas.

En av hans redaktörer på Spectator kommenterade dödsbudet: ”Det är paparazzifotgrafernas fel – de gav honom inte tillräcklig uppmärksamhet.”