För det första i bemärkelsen om och om igen. Gamla välbekanta beskyllningar och budskap kommer att upprepas till leda. Det kan handla om tillkortakommanden i det förflutna, brutna löften, olämpliga samarbetspartner, illasinnade avsikter och odugliga företrädare. På motsvarande sätt kommer ett antal käpphästar – endimensionella patentlösningar på fler­dimensionella problem – att ridas i nya varv runt manegen.

För det andra i bemärkelsen höjning av dosen. Gamla välbekanta mediciner kommer att skrivas ut i ännu generösare omfattning. Fler poliser, fler vindkraftverk, fler fritidsgårdar, fler år bakom galler, fler händer i vården, fler universitet, fler riktlinjer, rekommendationer, förhållningsorder och förbud. Mer i bidrag, mer efter skatt. Mer till fler och mest till de våra.

Det är politik som leder tankarna till passkontrollanter som höjer rösten när resenärerna inte förstår språket, men egentligen är det inte så konstigt. Att ha övertygelser och favoritförslag är vanliga skäl att engagera sig politiskt, och ibland händer det till och med att mer av samma kan vara just vad som behövs.

”Gamla mediciner i högre doser. Det är politik som leder tankarna till passkontrollanter som höjer rösten när resenärerna inte förstår ­språket.”

Fast omväxling förnöjer och jag öppnar antologin 20 reformer för 20-talet (Studentförlaget Horisont, 2021) i hopp om att möta mer av annat. I korta kapitel presenterar ett tjog skribenter varsitt förslag till reform, som enligt redaktören Linnea Dubois förhoppningsvis ska vidga vyerna och rädda valåret från att enbart handla om brottsbekämpning till höger och mer offentlig välfärd till vänster. Kan idéerna sedan bli praktisk politik i regi av ”en ny borgerlig regering”, desto bättre. För den aktuella skribentkretsen är en sådan formulering naturlig, men med tanke på det tempo i vilket gamla omöjligheter nu blir möjliga ska man nog inte utesluta att ett och annat förslag skulle kunna bli verklighet även i S-märkt form. Vad som sägs i de ideologiska högtidstalen och vad som händer i praktiken är inte alltid en och samma sak.

Originaliteten i förslagen varierar och man går inte helt fri från mer av samma. Några är klassiker som kommit ur modet i partipolitiken. Andra, som till exempel Fredrik Johanssons (krönikör i Axess) text om en ny svensk EU-politik, handlar snarare om att skifta perspektiv och förhållningssätt än om en enskild åtgärd. Ekonomen Jacob Lundberg skriver om behovet av en kommunal skattebroms och visar att man kan vara radikal på 2020-talet genom att förorda Göran Persson-politik från sent 1990-tal.

Inför några förslag ställer jag mig lätt skeptisk, inför flera nickar jag gillande, och jag läser förre radiochefens och SvD-chefredaktörens Mats Svegfors bidrag om universitetspolitiken med särskild behållning. Han manar till motstånd mot viljan att styra och reglera den akademiska världen uppifrån. Högskolesystemet har blivit alltmer likriktat och lyhört inför politiska önskemål, medan det är raka motsatsen som krävs om resultaten ska bli bra.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Svegfors nöjer sig inte med att föreslå en åtgärd eller två utan levererar en hel knippa uppslag, vars genomgående syfte är att stärka läro­sätenas autonomi vad gäller organisation och finansiering. Statsanslag till utbildning och forskning bör innebära så litet styrning som möjligt. Universitet ska kunna ta ut studieavgifter, i alla fall om de samtidigt ser till att det finns stipendier­ att söka. De ska få möjlighet att samla i ladorna och skapa ekonomisk handlingsfrihet. De ska kunna etablera sig utomlands och utländska universitet bör välkomnas till Sverige. Lärarutbildning, som varit ett sådant sorgebarn, ska kunna bedrivas i nya former och av nya huvudmän. Intagning på betyg och högskoleprov föreslås kompletteras med nätbaserade ”förutbildningar”, vilket får ses som en maning att mer aktivt använda den redan existerande möjligheten att ta in studenter enligt alternativa kriterier. All förändring till det bättre kräver inte politiska beslut.

Jag förstår inte riktigt Svegfors vilja att ”öka volymerna på många utbildningsvägar”. I mina ögon är det önskvärda fler olika postgymnasiala vägar istället för ännu mer högskola. Jag tycker också att han kunde vara tydligare med vad för sorts autonomi han vill främja. Är det viktigast med ökat svängrum för de administrativa ledningarna eller med ökad frihet i arbetet för forskare, lärare och studenter? Nå, poängen är inte vad man tycker om varje enskildhet utan att den allmänna färdriktningen är rimlig och att de många idéerna sätter igång ens egna funderingar och prövar ens insuttna åsikter.

Vid närmare eftertanke är väl detta snarast motsatsen till en reform som lätt låter sig genomföras av en ny regering. Trist för en blivande utbildningsminister, men inte för läsarna.