En svårighet som uppstår vid alla försök att greppa öriket Indonesiens vidsträckthet är vagheten i själva begreppet ”ö”. Utsträckt över 45 längdgrader, norr och söder om ekvatorn, ligger den indonesiska övärldens alla tusentals öar som en megaloman skärgård. Sandbankar och revlar och atoller dränks eller blottas av tidvattnets ebb och flod. Seismisk aktivitet deformerar kustregioner. Öar metastaserar i gränsen mellan hav och land, och ju noggrannare man mäter en kustlinje, desto längre blir den; ju mer noggrant man räknar öarna, desto större blir antalet. Beroen­de på hur man räknar uppgår antalet till 13 000, 15 000 eller 18 000. Kanske 6 000 av dem är bebodda. Från öst till väst sträcker öriket ut sig till 5 000 kilometers bredd; om det projicerades över Europa skulle det sträcka sig från västligaste Irland till Kazakstan; lagda över USA skulle öarna sträcka sig ut i Atlanten och Stilla havet hundra mil på var sida och bilda en Fören­ta staternas skärgård.

Befolkningen är världens fjärde största, där finns världens största muslimska statsgemenskap. Landet är Sydöstasiens största ekonomi, en ledande exportör av palmolja, gummi och tenn. Och sedan en tid tillbaka även av det nickel som behövs för världens batterier. Ändå är Indonesien en av de stater som på ett förunderligt sätt tycks dold. I väst förbigås landet allt som oftast med tystnad.

Jag reste omkring där under första halvan av 2010-talet, då landet präglades av optimism. Överallt fanns orden ”Happy New Year” klottrat på väggarna. Barack Obama, som tillbringade fyra av sina barndomsår i Jakarta, fanns avbildad på affischer limmade på väggar och anslagstavlor. Där fanns ingen text, det var bara hans ansikte, som ett sätt att säga: han bodde här, han är vår.

Hela samhället och landet präglades av det slags framåtanda som bara går att uppbåda i en stat där befolkningen är verkligt ung (medelåldern är 31 år). Alla blickar var riktade mot stadig förbättring, inga mot det förgångna. Vem mindes massakern 1965–66, då 100 000-tals människor miste livet och makten förflyttades från Sukarno till militärledaren Suharto? Nu hade man sedan en tid tillbaka en någorlunda välfungerande demokrati, även om korruptionen var hög. Naturligtvis mindes man någonstans inom sig. Men för den unga befolkning varav majoriteten inte var födda 1965 – och varav många knappt ens kunde minnas något av Suhartos sista tid vid makten innan demokratiseringsprocessen inleddes 1998 – var det bara nutiden som gick att greppa, och framtiden som gick att drömma om.

David van Reybrouck, belgisk historiker och samhällsdebattör, gör i Revolusi – Indonesiens frigörelse och den moderna världens ursprung (övers. Joakim Sundström, Natur & Kultur) ett försök att hålla kvar något av minnet. Författaren är för en svenskspråkig publik främst känd för det historiska storverket Kongo – en hi­storia (2010, på svenska 2012). På samma sätt som i den superbt berättade och under flera år researchade Kongo letar van Reybrouck i den nya boken upp de sista kvarlevande vittnena. Han hittar dem på ålderdomshem i Jakarta, Surabaya, Yogjakarta, i Haag och Antwerpen och Amsterdam, i Japan och i nepalesiska byar. I en välskriven och omfattande historisk genomgång blir deras vittnesmål en väv och en kör av röster, som håller kvar de enskilda minnena och hindrar dem att förblekna.

Berättelsen fokuseras kring åren strax före, under och efter andra världskriget. Det är då som Indonesien, efter drygt 300 år av nederländsk kontroll, börjar drömma om självstyre. Landet ockuperas av Japan under kriget. De japanska ockupanterna trycks tillbaka av amerikanska styrkor, och i vakuumet som uppstår efter kejsardömets ovillkorliga kapitulation passar Sukarno, ledare för Partai Nasional Indonesia (PNI) och sedermera den indonesiska republikens förste president, på att proklamera statens självständighet, endast två dagar efter krigsslutet. Under påtryckningar från det egna folket, och med en kvarvarande japansk armé som lovat att varken störa eller understödja processen, sys en flagga ihop i rött och vitt. Fredagen den 17 augusti 1945 står Sukarno framför en folksamling i Jakarta och läser upp den självständighetsförklaring som i sin helhet lyder: ”Vi, folket av Indonesien, förklarar härmed Indonesiens självständighet. Ärenden som rör maktöverlåtelsen och dylikt kommer att hanteras snarast möjligt på ett ordnat vis.”

Åren som följer är en ofta förtigen skamfläck i det moderna Nederländernas hi­storia, ett gytter av lågintensivt krig som förbyts i förhandlingar, vilka i sin tur förbyts i krig. Den europeiska kolonialismen har kollektivt fördömts, men rannsakningarna har varit mer eller mindre djuplodande. Nederländerna hör till de stater där den koloniala historien, i mångt och mycket säkerligen som ett resultat av bristande kunskap, alltjämt ses i huvudsak med blida ögon. I en undersökning från 2019 uppgav endast 6 procent av respondenterna att de skäms för den kolonialistiska historien, och hela 50 procent uppgav att de kände stolthet över det forna imperiet. I andra europeiska länder med jämförbara kolonialistiska historier är skammen påtagligt högre, stoltheten betydligt lägre. Men rösterna som van Reybrouck låter höras i Revolusi blottlägger grymheterna som begicks under Nederländernas desperata försök att hålla kvar något som man borde haft förstånd att släppa fritt.

Ett par vittnesmål: ”Jag satt tre meter ifrån honom. Sex kulor fick han. I den vänstra foten, den högra foten, vänster knä, höger knä, vänster sida av bröstet, höger sida av bröstet.” Och: ”När vi kom dit såg vi Abubakar Lambogos huvud spetsat på en påle vid ingången till marknaden.” Och: ”Männen skildes från kvinnorna och barnen. Åtta hus stacks i brand. På morgonen skedde avrättningarna med en pistol. Jag såg en nederländare med en skarp näsa. Fångarna satt på rad. På eftermiddagen sköt de urskillningslöst med kulsprutegeväret.” Den nederländska militärledningen arbetar med skräck, förnedring och urskillningslöst våld. Bara efter USA:s och FN:s omsvängningar i frågan lättar man på våldet och börjar röra sig mot en verklig självständighetsprocess, som når fullbordan med Sukarno som president 1949.

Som en definitiv slutpunkt för den indonesiska självständighetssträvan och en startpunkt för ”den moderna världens ursprung” står den afro-asiatiska Bandung­konferensen den 18–24 april 1955, initierad av Sukarno och Indiens ledare Nehru, understödda av Maos Kina. Här samlas representanter från 29 asiatiska och afrikanska stater, några nyligen frigjorda från kolonialismen, några alltjämt kämpande för självständighet. Det är den första samlingen av världsledare utan västerländsk inblandning. Här finns mer än halva jordens befolkning representerad; ingen av dem är hemmahörande i väst. En fransk skribent omskriver det som tredje världens 14 juli, en Bastiljstormning i en helt annan form, men med samma långtgående subversiva och formerande betydelse för eftervärlden. Betydelsen av konferensen kan svårligen överskattas: det är här de första stegen sker i den omfattande avkolonisering som skjuter fart under sena 1950- och tidiga 60-talet. Ghana deklarerar självständighet 1957, först av de sub­sahariska kolonierna. Guinea, Tunisien och Marocko följer efter. Algeriet bryter sig loss efter ett mycket blodigt krig. Kenya vinner självständighet; Tanzania, Malawi.

Avkoloniseringsprocessen ses ofta, skriver van Reybrouck, som en kamp mellan två poler, kolonisatören och kolonin. Exemplen är många: Frankrike och Algeriet, Belgien och Kongo, Portugal och Angola. Men bilden är en förenkling, där påverkan koloniserade länder emellan tappas bort. Indonesiens frigörelse är en del av en komplex katalysator som omvälver Sydöstasien, men som också i förlängningen omvälver hela det globala syd, med Indonesien som ett slags paradoxal antikolonialistisk stormakt. En bortglömd jätte.