En lång tradition av ryska dissidenter
Priset för att protestera mot förtryck och korruption är lika högt idag som under Sovjettiden – om inte högre.
Den 16 februari är det exakt ett år sedan ryska myndigheter tillkännagav att Aleksej Navalnyj dött i fånglägret där han satt inspärrad. Oppositionsledaren hade på olika sätt genom åren försökt bekämpa korruptionen i landet. När han ställde upp i valet till Moskvas borgmästare fick han en tredjedel av rösterna. Sedan kom han att dömas för olika uppdiktade brott och blev även förgiftad av den ryska hemliga polisen.
Giftmord är en specialitet för den ryska och den tidigare sovjetiska säkerhetstjänsten. (Ryske författaren Sergej Lebedev har skrivit en gastkramande roman om detta hantverk, Debutant) Navalnyj överlevde tack vare att han fick lämna landet och kunde vårdas i Tyskland. Så snart han kom tillbaka till Ryssland dömdes han igen och fängslades. Begravningen förra året med tusentals personer som samlades utanför och i kyrkan blev en manifestation som myndigheterna inte kunde stoppa. Den unge prästen som var begravningsförrättare såg skräckslagen ut inför den stora närvaron av säkerhetspoliser i kyrkan. Hela akten skyndades på så mycket det gick för att Putin snabbt skulle bli av med den döde Navalnyj.
En av böckerna om Navalnyj, skriven av amerikanske journalisten David Herszenhorn, kom ut drygt tre månader före dennes död och har titeln The Dissident.
Begreppet dissident har många år på nacken. Det kom till under årtiondena efter Stalins död men är lika aktuellt i Vladimir Putins Ryssland. Från 1960-talet användes det som en beteckning på personer som vågade säga ifrån mot orättvisor i det sovjetiska samhället – trots att det kunde uppfattas som meningslöst och dessutom innebar stora personliga risker. För att vara dissident krävdes enormt civilkurage. Förtrycket under kommunismen var så omfattande och hårt att få vågade skriva under protestlistor eller demonstrera på gatorna mot missförhållanden.
När det ändå skedde rörde det sig om maximalt ett tiotal personer som protesterade nedanför Pusjkinstatyn i centrum av Moskva, den traditionella platsen för demonstrationer. Några utländska journalister brukade vara på plats och bevaka händelsen, och efter en kort stund kom polisen och arresterade demonstranterna. Dessa kunde förlora sina jobb eller i värsta fall dömas till långa fängelsestraff. Så gick det ofta till under Leonid Brezjnev på 1960- och 70-talen. Man gjorde sig också av med dissidenter genom att spärra in dem på sinnessjukhus och droga ner dem. Även släktingar blev ofta trakasserade, vilket gjorde det extra svårt att protestera. Det blev en moralisk fråga eftersom man riskerade att därmed skada någon närstående. En dotter till en dissident som jag kände förklarade att dissidenterna borde avstå från att skaffa familj, även om hon älskade sin far.
En av Sovjettidens mest kända dissidenter var Aleksandr Solzjenitsyn. Han satt åtta år i koncentrationsläger i Gulag – straffet för att han i ett privat brev från fronten under andra världskriget hade kritiserat Stalin. Efter dennes död såg Solzjenitsyn det som en plikt att göra hans illgärningar offentliga. Och plötsligt – under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet – passade kritiken in i efterträdaren Nikita Chrusjtjovs gradvisa avstaliniseringspolitik. Solzjenitsyn hade skrivit en kort berättelse om en lägerfånges dag, En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962), och den publicerades i miljonupplaga.
När Brezjnev övertog makten och avsatte Chrusjtjov 1964 tog uppgörelsen med Stalintiden slut. Solzjenitsyn kunde inte längre ge ut sina böcker. Manuskripten till I den första kretsen, Cancerkliniken och Gulagarkipelagen smugglades ut ur landet och publicerades utomlands på ryska och på många andra språk. I en rad uttalanden till sina landsmän uppmanade Solzjenitsyn dem att säga sanningen om överheten. Han anklagade myndigheterna för att ljuga och kritiserade kyrkan för att den inte vände sig mot det politiska förtrycket. Detta ledde till att han 1974 utvisades ur Sovjetunionen och kunde återvända först efter kommunismens fall.
Eftersom dissidenternas arbeten inte kunde tryckas i Sovjetunionen skrevs de av på maskin och kopierades med hjälp av karbonpapper. Poeten Anna Achmatova talade ironiskt om denna tid som den förgutenbergska, eftersom tryckpressen inte kunde användas för den verkliga skönlitteraturen och för politisk debatt. Solzjenitsyn hävdade att om hans landsmän skulle våga säga sanningen öppet, skulle det sovjetiska systemet försvagas eller gå under.
Det fanns något slumpartat i dissidenternas öde, en del kunde uttrycka sin mening utan att hamna i fängelse. Pianisten Maria Judina protesterade i decennier och inget annat hände än att hon blev av med sitt arbete på konservatoriet.
När Solzjenitsyn återvände till sitt hemland 1994 var han en känd person som många lyssnade till, men blev med tiden alltmer marginaliserad. De problem som det nya Ryssland stod inför var annorlunda. Han framförde ett politiskt budskap som var djupt konservativt och ortodoxt kristet och kom att efter hand stå politiskt nära Putin.
Den andra av kommunisttidens stora dissidenter var Andrej Sacharov som till yrket var fysiker och en av skaparna av den sovjetiska vätebomben. Han var ledamot av den sovjetiska vetenskapsakademien och tilldelades 1975 Nobels fredspris. Han tilläts inte resa ut för att ta emot priset, utan hans hustru Jelena Bonner tog emot det å hans vägnar. Hon läste också upp hans Nobelföreläsning med titeln ”Fred, framsteg, mänskliga rättigheter”. Liksom Robert Oppenheimer hade Sacharov drabbats av samvetskval för det vapen som de skapat. Han krävde i sin föreläsning en större insats från FN för freden, för kampen mot global svält men också för skydd av naturen. Varje person skulle ha rätt att bestämma sitt eget öde och ha friheten att resa vart den ville. Sacharov avslutade sitt tal med att plädera för de politiska fångarna i sitt hemland.
När Michail Gorbatjov kom till makten 1985 befriades Sacharov från sin exil i staden Gorkij. Han kom tillbaka till Moskva och blev en politisk kraft i genomförandet av frihetsreformerna glasnost och perestrojka. Han saknade de nationalistiska drag i sitt politiska program som Solzjenitsyn hade.
I Ryssland har civilkurage varit särskilt aktuellt då landet fram till 1906 saknade konstitution. Att stå upp för sanningen innebar en hög grad av isolering även om det också fanns många som höll med i det tysta. Solzjenitsyn kände sig just som ensam kämpe mot ett orättfärdigt Sovjetunionen. Han kallade sina memoarer En kalv med eken stångades.
Proteströrelser blev, när de ändå uppkom, ofta blodiga och våldsamma. Ett exempel är protopopen Avvakums gammaltroenderörelse, riktad mot den officiella kyrkan på 1600-talet. Andra exempel är de stora bondeupproren med Stenka Razin som ledare på 1600-talet eller Emeljan Pugatjov på 1700-talet – och förstås ryska revolutionen 1917.
Under Sovjetåren var civilkurage ofta detsamma som de tiotalet personer som protesterade nedanför Pusjkinstatyn i Moskva och snart fördes bort av polisen. De kom ändå, precis som Solzjenitsyn ansett, att få stor betydelse för kommuniststatens kollaps.
En ryska som visat stort civilkurage under 2000-talet var journalisten Anna Politkovskaja, som rapporterade från Tjetjenienkrigen. Hon intresserade sig för de enskilda personerna och livsödena. Mycket av vad hon skrev om förstörelse och elände i Tjetjenien skulle passa in på Ukraina idag. Hennes dotter som skrivit en bok om sin mor har konstaterat att Anna Politkovskaja idag är bortglömd och att alla trodde att hon överdrev när hon förutsade den kommande utvecklingen i Ryssland.
Ensamhet och brist på förståelse är återkommande drag i dissidenternas egna berättelser. De kämpar ofta mer mot det rådande systemet än för en egen politisk agenda. Politkovskaja föreställde sig att hon levde i ett vanligt land där det var möjligt att kritisera Putin, men det slutade med att hon år 2006 lönnmördades i trappuppgången till sin lägenhet. Då hade hon tidigare överlevt en förgiftning.
Många trodde vid den tiden att Ryssland var på väg att bli ett normalt land. Den tjeckiske tidigare dissidenten och senare presidenten Václav Havel talade om slutet på dissidentepoken. Sedan följde en rad åtgärder i Ryssland som snabbt undergrävde demokratin – som en förstärkning av presidentmakten; införandet av de stora administrativa områden där presidenten bestämde; användningen av begreppet extremism så att det kunde innefatta varje handling som misshagade myndigheterna, samt en allt större makt till polis, säkerhetstjänst och militär.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
På frågan om varför Anna Politkovskaja fortsatte att skriva trots dödshot svarade hon att det innebar en dödsdom för barnbarnen att inte stoppa Putin nu. Hennes rapportering från Tjetjenienkriget uppfattades av myndigheterna som opatriotisk och att hennes sökande efter sanning stred mot Rysslands intressen. Hon fokuserade också på frågor som bostadssituationen och luft- och vattenföroreningar – alltså vardagens politik, som ofta saknats hos tidigare dissidenter.
Mordet på Politkovskaja har betecknats som krossandet av den ryska demokratin, slutet på Rysslands utveckling mot att bli ett vanligt land, en rättsstat. Ofta kan man inte utreda vad som hänt när någon av Putins kritiker försvinner. Så var det med Politkovskaja. Flera dömdes för mordet, men vem som beställt det kom aldrig fram.
När Putin blev tillfrågad om Aleksej Navalnyj undvek han alltid att nämna dennes namn, för att förminska hans betydelse. Navalnyjs politiska program var länge ganska torftigt. Det var riktat mot Putin och mot korruptionen och han kallade Putins maktparti för ”ett parti av skurkar och tjuvar”. Han ville att Ryssland skulle göras om till en parlamentarisk demokrati. Han var själv övertygad om att hans avståndstagande mot den ryska invasionen av Ukraina var ett skäl till att han förblev i fängelse.
Aleksej Navalnyj ville tidigare i sin karriär tvinga kaukasierna som bodde i Moskva att lämna staden. Han benämnde sig själv patriot och stod på Rysslands sida i Georgienkriget 2008. Han ansåg att annekteringen av Krim var riktig och ändrade här sin inställning först de sista åren av sitt liv. Det var istället i sin benhårda kamp mot Putin och korruptionen som han hade sin styrka. Om Solzjenitsyn hade krävt mer sanning, krävde Navalnyj mer hederlighet.
Den kristna tron blev viktig för honom i fängelset. Att Navalnyj återvände till Ryssland efter att ha överlevt förgiftningen, trots att det fanns en uppenbar risk för hans liv, anses av vissa ha bidragit till att han bevarade sin relevans till skillnad från dissidenter som Michail Chodorkovskij, som lever i exil. Navalnyj var farligare i fångläger än om han hade stannat i Berlin.
Solsjenitzyn, Sacharov, Politkovskaja och Navalnyj är dissidenter från fyra skilda tidsperioder. Deras liv var olika, liksom deras yrken, familjeförhållanden och status i samhället. De hade en viktig sak gemensam: civilkurage.
Professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.
