Fornisländsk litteratur hör knappast längre till det man studerar i svenska skolor, men texterna fortsätter att engagera såväl forskare som vanliga läsare över hela världen. Njals saga, Egil Skallagrimssons saga och andra klassiska ättesagor från 1200-talet om vikingatidens släktfejder kommer i nya utgåvor och översättningar. Detsamma gäller den poetiska Eddan och kungasagorna i Snorre Sturlassons Heimskringla. På senare tid har forskarna dock särskilt intresserat sig för de så kallade fornaldarsagorna, dessa mytisk-heroiska skrönor som i huvudsak skrevs under senmedeltiden och länge föraktades, eftersom de har ett mer fantastiskt innehåll än de klassiska ättesagorna.

Här kämpar forntidshjältar som Sigurd Fafnesbane eller Hjalmar den hugstore mot drakar, bärsärkar och annat otyg. Ej sällan förälskar sig hjältarna i valkyrior som rider genom luften, och ibland dyker plötsligt någon asagud som Oden eller Tor upp och trasslar till det. Motiv från antik litteratur eller franska riddarromaner dyker också upp i texterna, ty fornaldarsagan är inte en fast avgränsad genre utan en hybridform som ogenerat blandar ingredienser från Eddans mytvärld med utländska berättartraditioner från det medeltida Europa. Till ättesagorna förhåller de sig ungefär som Tolkiens Sagan om ringen förhåller sig till realistiska släktromaner.

En av dessa fornaldarsagor, som forskarna på sistone börjat uppmärksamma, heter Yngvar vittfarnes saga och handlar om en ödesdiger svensk vikingafärd, dokumenterad på ett 30-tal runstenar från mitten av 1000-talet. Dessa så kallade Ingvarsstenar restes i landskapen kring Mälaren till minne av en för övrigt okänd hövding vid namn Ingvar eller Yngvar och hans följeslagare, som tycks ha rest ut med flera skepp österut kring 1040 och aldrig återvänt. Ryktet om deras äventyr tycks dock ha nått hem till släktingarna för att därefter omvandlas till hjälteberättelser. En av runstenarna, Gripsholmsstenen, hyllar de försvunna i en vers som blivit klassisk som uttryck för den krigiska mentalitet många ännu förbinder med vikingatiden: ”De for som män/ efter fjärran guld/ och gav i österled/ örnen föda,/ dog sen söderut/ i Särkland.”

Att ”ge örnen föda” betyder i de nordiska skaldernas språk att döda människor, så att hungriga rovfåglar kunde få sig ett skrovmål. Vad som avses med ”Särkland” är dock mindre säkert. Oftast översätts det med ”saracenernas land”, vilket i så fall skulle betyda att de stupade i strid med araber, turkar eller perser på muslimskt område söder om Ryssland. I de isländska sagorna har namnet ”Särkland” dock en mycket allmän innebörd av fjärran sagoland där det bor fientliga hedningar, som ofta men inte alltid är muslimer.

Cirka två hundra år efter Ingvarsstenarnas tillkomst skrevs på Island fornaldarsagan om Yngvar vittfarne, en fantastisk berättelse om hur svenske Yngvar, en hjälte av kunglig ätt, tillsammans med sina män under sin seglats österut längs en av de ryska floderna kämpar mot drakar, jättar, cykloper och andra övernaturliga väsen samt utbreder kristendomen bland hednafolken, innan de till sist förförs och förgiftas av ondsinta trollkvinnor. Efter sin död skall Yngvar dock ha blivit dyrkad som en helig man och fått en kyrka uppkallad efter sig i en för övrigt okänd stad vid namn Scythopolis, vars drottning omvändes till kristendomen av Yngvar och därefter gift sig med dennes son Sven. Texten föreligger endast i ett par handskrifter från 1400-talet men går tillbaka på ett äldre original som i sin tur bygger på en numera förlorad krönika på latin, skriven i Thingeyrar kloster på norra Island av munken Oddr Snorrason i slutet av 1100-talet. Denne munk skall i sin tur ha åberopat muntliga uppgiftslämnare, häribland en köpman som skall ha hört berättelsen i sveakungens hird.

Det mesta av detta låter ju minst sagt osannolikt som förklaring på vad som verkligen hände med den historiske Ingvar och hans expedition österut på 1000-talet. Inte desto mindre har den svenske arkeologen Mats G Larsson på senare tid försökt frilägga Yngvarssagans historiska kärna genom att jämföra den med äldre och mer trovärdiga källor (se härom hans bok Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036–1041, utg. 1997). Larsson har särskilt förlitat sig på en georgisk krönika, som berättar om främmande män som skall ha anlänt till Georgien norrifrån på 1040-talet och där stupat i de inre strider som då splittrade landet. Eftersom också Yngvarsagan påstår att Yngvar och hans följe för en tid engagerades i ett inbördeskrig mellan två tronpretendenter i ett för övrigt okänt land drar Larsson slutsatsen att det var i Georgien som den historiske Ingvar och hans krigare mötte sitt öde.

Denna teori har väckt tillräckligt mycket entusiasm i det EU-längtande Georgien för att nyligen, 2011, läggas till grund för ett påkostat och välbesökt svensk-georgiskt symposium i Stockholm, där vältalighet och georgiskt vin lär ha flödat under de angenämaste former. Tyvärr torde det dock vara omöjligt att av Yngvarsagan eller andra källor dra några som helst slutsatser om hur Ingvar och hans vikingar egentligen mötte sin skapare. Den georgiska teorin kan lugnt hänföras till samma kategori som medeltida alkemisters teorier om de vises sten eller nutida privatspanares konspirationsteorier om Palmemordet.

Säkert är emellertid att Yngvarsagan är en fascinerande text som förtjänar mer uppmärksamhet än den hittills fått från litteraturhistorikernas sida. Ursprunget är tydligen de spekulationer och muntliga sägner som spreds i Mälardalen när de svenska vikingarna aldrig kom tillbaka från sin resa. Men legendbildningen kring Ingvarståget blev efterhand vidareförd av kyrkans tjänare, och de omskapade Ingvar från vikingahjälte till kristen missionär som påstods ha omvänt hedningar i fjärran land innan han själv som martyr föll offer för onda och hedniska makter. De äldsta spåren av denna legendbildning återfinns redan i den tyske prästen Adam av Bremens kyrkohistoria från cirka 1070, men den slutgiltiga förvandlingen av Ingvar till en helgonliknande idealgestalt fullbordades av allt att döma i Oddr Snorrasons latinska text från slutet av 1100-talet.

Här introduceras också sagomotiv som hämtats från senantik litteratur, till exempel cykloper som i berättelsen om Odysseus, en drake vid namn Jaculus, vars ursprung kan ledas tillbaka till romersk diktning, och mytiska platser med grekiska namn som Scythopolis och Heliopolis. Berättelsen om de ondsinta kvinnorna som vållar männens undergång är av allt att döma kalkerad på medeltida legender om amasoner. Men de antika motiven har i den isländska sagaversionen blandats med typiska motiv från Eddans och fornaldarsagornas värld. Slutresultatet har blivit en högst läsvärd medeltida fantasyroman där hjälten framstår som en blandning av en vikingahjälte som Sigurd Fafnesbane och en missionär i stil med Ansgar.

Den tål nog ännu att läsas av svenska skolelever.