Varje år under purim-högtiden läser judarna Esthers bok, där den persiske storkonungen Ahasveros (Xerxes) tar en judisk flicka till hustru och med hennes hjälp avstyr en antisemitisk komplott. Överlag har perserna, tills helt nyligen, räknats till de goda i den judiska historien: Från världshärskaren Cyrus som lät de fångna israeliterna i Babylon återvända till Jerusalem och bygga upp sitt tempel på nytt – till shahen av Iran, som fram till sitt fall var nära allierad med Israel.

Av de forntida folk som fortfarande figurerar i dagens värld är grekerna oöverträffade. Ingen kultur kan tävla med deras, intellektuellt eller konstnärligt. Men perserna är inte långt efter. Ifråga om makt och storhet har de lämnat ett avtryck som inga andra, med fyra kronologiskt separata imperier. (Fem om man räknar de indiska mogulernas persiskspråkiga välde.)

Men persernas arv är inte bara geopolitiskt. Många västerlänningar associerar osökt ”islamisk arkitektur” till safavidernas Isfahan och Imam-moskéns blå glasyrtegel. Av medeltidens stora diktare har flera tjusat sentida europeiska kolleger, bland dem Willy Kyrklund, som skrivit sköna miniatyrer om två av dem, Rumi och Omar Khayyam. Han har också författat ett roligt och fasansfullt teaterstycke om Zeb u-Nisa, stormogul Aurangzebs persiskdiktande dotter.

irans första borgerliga revolution krossades av västmakterna 1953, och den andra, 1978–79, kapades av det shiitiska prästerskap som fortfarande härskar. Men iranierna förblir, i förbluffande utsträckning, ett sekulärt folk – minst lika mycket som turkar och israeler, regionens andra icke-arabiska folk, som likt perserna utsattes för tvångsmodernisering under 1900-talet. Iranierna är i USA och Kanada den mest framgångsrika av alla minoriteter. I Egypten var de unga sekulära som utförde 2011 års revolution en liten minoritet, maktlös vid valurnorna. I Iran är de sekulära antagligen landets majoritet.

Det är således en stor ironi att perserna, detta högtstående folk, sedan ett par decennier av omvärlden förknippas med gammaltestamentlig blodtörst, statssponsrad terrorism, stening av kvinnor, mord på homosexuella och oavbrutna stämplingar mot grannländer (och inte bara mot dem).

det nya irans skapare, ayatolla Khomeini, var en enastående person, inte bara i fråga om kallblodighet och grymhet, utan också ifråga om oräddhet och målmedvetenhet. Det kanske mest imponerande med honom var hans likgiltighet för det persiska arvet, för kulturen, dikten, historien och nationalmedvetandet. Hans ofta citerade ord vid återkomsten till Iran efter den långa exilen i Irak och Frankrike ger en nyckel till det som sedan hände. Journalisterna flockades kring den bistre patriarken som just klivit av flygplanstrappan. På den obligatoriska frågan ”Vad känner ni nu när ni åter beträder persisk mark?” följde en häpnadsväckande replik:

– Ingenting.

Khomeini var inte nationalist och han hymlade inte om det. Allt det som de stora persiska diktarna uppehållit sig vid – tankens frihet, tidens flykt, landskapets skönhet och jordelivets sinnliga behag – lämnade honom oberörd. Han hade visst ideal och planer, men han öste ur andra källor. Den enda persiska historia som angick honom var den som tog vid i början av 1500-talet, då safavidernas nya dynasti inledde sitt ambitiösa men framgångsrika projekt, att göra shia-islam till persernas religion.

om någon sagt, hösten 1980, strax efter Iraks chockartade angrepp mot Iran, att detta härjade land, vars bästa officerare drivits i landsflykt eller mördats efter politiska skådeprocesser, inte bara skulle repa sig och slå tillbaka det modernt rustade Irak, utan trettio år senare vara nära att etablera sig som en regional stormakt – så skulle han inte tagits på allvar. Att prästernas Iran skulle skaffa sig ett stort och avgörande inflytande över Irak, Syrien, Libanon och Gaza, och dessutom lyckas omringa Israel med tiotusentals missiler är en utveckling som inte ens figurerade i marginalen av Mellanöstern-oraklens scenarier.

När Saddam Hussein överföll Iran 1980 skapade han regionens mest slitstarka geopolitiska allians, den mellan Syrien och Iran. Den syriske diktatorn Hafez al-Assad, misstrodd av alla sina arabiska kolleger, grep elegant tillfället, stängde av den irakiska oljeledningen till Medelhavet och satte igång en luftbro med vapen och rådgivare till Iran – samma luftbro som idag opererar i motsatt riktning.

Två år senare gjorde Israel som Saddam: investerade liv och miljoner i ett projekt vars frukter skulle skördas av Iran. Syftet med den israeliska invasionen i Libanon 1982, att driva PLO från dess baser i södra Libanon och Beirut, är sånär bortglömt. Men dess varaktiga resultat är desto bättre känt: Hizbollah-milisens tillkomst, utbredning och numera dominans över Libanon. Hizbollah byggdes upp av Iran och Syrien, med benägen hjälp från USA, som 1990 lät Hafez al-Assad avväpna Libanons alla palestinska, kristna, drusiska och sunnimuslimska miliser. När det var gjort var Hizbollah ensam sektmilis. Genom den dagliga träning den fick under striderna mot Israel i södra Libanon förvandlades Hizbollah till en liten armé, som idag skulle kunna krossa de reguljära libanesiska styrkorna på en vecka.

1993 erbjöds Iran ännu en öppning, i och med fredsprocessen mellan Israel och PLO. Islamiska Hamas gynnare dittills, Saudiarabien och Qatar, var inte hugade att bekosta en kampanj avsedd att underminera PLO-ledaren Yasir Arafats regim. Så inleddes alliansen mellan Iran och Hamas, den som stod sig ända till i våras.

från första dagen predikade Khomeini mot USA och Israel. Men demonstrationerna mot ”stora och lilla Satan” hade bara litet med nationalism att göra. Khomeini hade ambitioner på regionalt inflytande, men han var väl medveten om – den övervägande sunnimuslimska – arabvärldens djupa aversion mot shiismen. Det var för att övervinna denna aversion som Khomeini satte kampen mot väst, inte islam, i centrum för sin propaganda. Det var därför alliansen med Hamas, som ju är en del av det ärkesunnitiska Muslimska brödraskapet, vårdades så ömt av Teheran.

Så såg det ut, ända till våren 2011. Idag är Hamas förlorat, Syrien på fallrepet och frågetecknen hopar sig över Hizbollahs fortsatta dominans över Libanon. Irans ekonomi vacklar under trycket från bank- och oljesanktionerna, och ändlösa debatter rasar i väst om huruvida USA, eller Israel, eller båda, eller ingen, borde angripa Irans nukleära anläggningar.

Den iranska ledningen ser kärnvapnen som en livförsäkring: ingen försöker sig på regimbyten i kärnvapenmakter. Möjligtvis inbillar sig den iranska ledningen också att den skulle kunna backa upp sina skyddslingar och bulvaner utanför Iran på ett mer effektivt sätt med domedagsvapen, och våga sig på djärvare komplotter mot oljeschejkdömena vid Persiska viken.

kärnvapen har sina användningsområden, men minst lika intressant är allt det man inte kan göra med kärnvapen. Israels vapen kunde inte avskräcka Egypten och Syrien från att attackera i oktober 1973. Hizbollah och Hamas har fyllt förråden med missiler avsedda för civila mål i Israel, utan en tanke på Israels kärnvapen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den svåraste avigsidan med kärnvapen är att de leder till kapprustning. Israeliska ledare som pläderade mot kärnvapen, som Golda Meir och Yitzhak Rabin, anade att israeliska kärnvapen skulle dra med hela regionen i en kapprustning. Det skedde inte, för det fanns inga makter som var redo att hjälpa Israels fiender att skaffa kärnvapen. Inte ännu.

Men i princip tvingades Israel av sina kärnvapen till ett mycket ansträngande beting: att se till att inga andra av regionens stater skaffade kärnvapen. Iraks franskbyggda projekt förstördes 1981, Syriens nordkoreanska program förstördes 2007, men i längden kommer uppgiften att växa Israel över huvudet. Att slå ut Irans program är redan nu på gränsen för vad Israel är mäktigt.

det är möjligt att USA lyckas tvinga Iran att hejda sig innan det anrikat sitt uran till 20 procent – den gräns varifrån den kompletta anrikningen går mycket fort, eller att ett iranskt uppror mot regimen bryter ut innan dess. En israelisk attack är mindre trolig, eftersom premiärminister Benjamin Netanyahu är extremt ovillig att axla de politiska (karriärmässiga) riskerna. Så snart Iran för sitt projekt i hamn så utbryter omedelbart en allmän kapprustning i regionen, där Turkiet, Egypten och Saudiarabien (tillsammans med de andra Persiska viken-staterna) kommer att se till att jämna ut sitt strategiska underläge.

Med tanke på dessa staters ostadiga politiska förhållanden, och med tanke på regionens förmåga att alstra de mest oförutsedda kriser och konflikter, så är detta olustigt för både Nato, EU och regionens invånare.

Det är också mycket dåliga nyheter för USA:s rivaler i regionen, Ryssland och Kina. Deras ambition att projicera sitt inflytande kors och tvärs över regionen, exemplifierat i deras pågående sabotage under den syriska krisen, kommer att hamna i nytt ljus när de stater som de vill påverka har missiler som når mål i både Ryssland och Kina.