Det här är några relevanta frågeställningar när man ger sig på att försöka komplettera beskrivningarna av det svenska hovet från mitten av 1770-talet till och med Gustav III:s död i mars 1792. My Hellsing har skrivit en intressant och lättillgänglig version av sin doktorsavhandling i samma ämne från 2013 Hovpolitik: Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Den studerade perioden i svensk historia är utan tvekan fascinerande. Och inte minst gäller det hovpolitiken, som ju spelade en väsentlig roll i den tidens styrelseskick. Den starka roll som kungamakten fick efter Gustav III:s revolution 1772 – och i synnerhet efter 1789 – gjorde att makt och inflytande samlades i den snäva kretsen kring monarken. Släkt och statsbärande roller kom att blandas samman. Hellsings bok adderar intressant information till de väl belysta politiska förloppen kring dessa årtionden. Boken är således både angelägen och läsvärd.

Hellsing har ett vidare syfte som motivation till att skriva denna bok för vilket hon tar hjälp av det källmaterial som finns att tillgå i hertiginnan och sedermera drottning Hedvig Elisabeth Charlottes (1759–1818) dagböcker från åren 1775–1818. Dessutom tar hon hjälp av en stor mängd brev till olika vänner, men enligt Hellsing därtill det viktigaste, bevarade biljetter, där det kanske mest intressanta står att finna om de politiska aspekterna av hertiginnans liv. Överfört till vår egen tid kanske biljetterna kan liknas vid sms eller Facebookinlägg. Snabba anteckningar utan närmare eftertanke. Hur skulle vi själva se på att bli bedömda efter dessa?

Syftet är att, i linje med avhandlingens ambition, belysa hovet som ”familjefirma” snarare än som ”enmansföretag”. I det sammanhanget strävar Hellsing efter att komplettera bilden av perioden, fördjupa inblicken i hovlivet genom att analysera aktörerna i deras vardag och i informella politiska situationer. Det gäller också att försöka belysa om de kvinnor som levde vid hovet hade eller kunde ha en egen fristående roll från sina män, som i allmänhet hade de formella positionerna, och till vilka kvinnorna skulle vara supportrar och allmänt stöd.

Rent mänskligt att döma var det sannolikt inte någon särskilt enkel roll som den 15 år unga hertiginnan kom att introduceras i vid ankomsten till Stockholm. Med ett ursprung i en visserligen mer internationell miljö, men ändå från något som kan liknas vid en stadsstat i norra Tyskland. Hennes blivande make hertig Karl, kungens bror och senare känd som kung Karl XIII, var tolv år äldre än hertiginnan, och tycks inte ha varit överdrivet engagerad av detta resonemangsäktenskap. Med ett bröllop som enligt Hellsings beskrivning omgärdades av närmast löjeväckande ceremonier, som Gustav III själv komponerat och föreskrivit.

Så även om det självklart var ett steg uppåt på den sociala stegen för Hedvig Elisabeth Charlotte att bli prinsessa av Sverige, blev tillvaron kanske inte den hon tänkt sig. Kontakten med maken förefaller ha varit relativt formell, inriktad på att uppfylla hovets förväntningar på leverans av en arvinge, så snart som möjligt och förstås helst en son. Några barn fick inte hertigparet och att säkra tronföljden blev en viktig fråga för monarkin, inte minst sedan Gustav IV Adolf avsatts år 1809.

Vad skulle då hertiginnan sysselsätta sig med i denna situation? Hon tycks, enligt Hellsing, ha blivit indragen i hovlivet med alla dess fördelar och begränsningar. Det var ett relativt strikt program man följde, som i stora drag centrerades till kungens tyckanden och låtanden. Man flyttade hovet mellan olika spelplatser som Drottningholm, Stockholms slott och Gripsholm. Rangstrider och rangordning uppehöll aktörerna till stor del. Var det inte rumsfördelningen på Gripsholm vid årets besök, kunde det vara logefördelningen på Stockholmsoperan.

Den icke programlagda tiden i de officiella sammanhangen vid hovet tillbringade hertiginnan till stor del med sina väninnor eller andra medlemmar av det centrala adelskapet. Sysselsättningarna och omständigheterna var utan tvekan de ”rätta” i den tid man levde, med en hög standard och prestigefyllda sammanhang. Både för oss och utifrån den egna tidens bedömning, förefaller tillvaron dock ha varit närmast bedövande småttig och inskränkt. Livet verkar ha gått långsamt, varpå små skeenden och händelser fick stort utrymme i hertiginnans liv.

Här kan man förstås reflektera över i hur stor utsträckning detta har att göra med att det rör sig om personer i tonåren och i de tidiga tjugoåren som, med hög bildning, resurser och utblick, var mer eller mindre fångna i sin egen tid och roll. Och är skillnaden här så stor mot hur livet kan gestalta sig för unga av idag i samma situation? Goda förutsättningar men också starka krav på att leva upp till förväntningar och roller. Vad göra annat än att intressera sig för positionerande och självbespegling? Om i biljetter eller på Facebook kanske betyder mindre.

Inom ramen av torftigt familjeliv och en relativt snäv vänkrets finns samtidigt ett stoff av mer politiskt reflekterande situationer och händelser där Hedvig Elisabeth Charlotte hade en ovanligt bra utsikts- och insiktspunkt. En ramberättelse är hennes syn på och relation till den enväldige monarken Gustav III. Från att under de första åren ha varit en nära vän, eller åtminstone förtrogen, till kungen, över ett ökande tvivel på kungens förmåga att leda landet och regerandet på ett framgångsrikt sätt, till ett mer eller mindre öppet ifrågasättande och en oppositionell roll. Hedvig Elisabeth Charlotte blev bland annat vän till flera av dem som intrigerade och opponerade mot kungen under hans senare år.

Samtidigt kan man inte låta bli att reflektera över att det hela har något av ett sällskapsspel över sig. Det gällde kanske lika mycket att förmå kungen att behandla några av de fängslade oppositionella vännerna till Hedvig Elisabeth Charlotte mildare som att verkligen utmana kungamakten.

Flera tidigare skildrare av samma tid, bland andra Rolf Karlbom, har pekat på att det fanns en romantisk föreställning hos många av de högadliga i hovets närhet när det gällde synen på de revolutionära stämningarna i inte minst Frankrike, under åren kring 1789. I takt med att revolutionsregimen tycktes urarta i alltmer ostyriga former verkar dock flera av dessa revolutionsvurmare ha svalnat i sina ambitioner. Även Hedvig Elisabeth Charlotte faller in i detta mönster. Efter att ha varit en del av de oppositionella närmar hon sig i någon mån kungen igen och framstår efter mordförsöket 1792 i sina kommentarer som en tydlig anhängare av monarkin.

Vilken roll hade då Hedvig Elisabeth Charlotte vid det svenska hovet? Var hon en person som kunde agera i eget namn och på eget initiativ i mer politiska sammanhang? Eller var det så att hovet i allt väsentligt cirkulerade kring den enväldige monarken och att övriga i salongerna, i synnerhet kvinnorna, förvisades till en andrahandsroll? Denna grundfråga får inte något helt entydigt svar i boken. Å ena sidan visar Hellsing på att hertiginnan gav uttryck för relativt tydliga synpunkter på och kritik av Gustav III:s maktutövning och en god insikt i, och tidvis medagerande i, tidens politiska processer. Å andra sidan förefaller utrymmet att agera ha varit snävt för kvinnorna vid hovet. Man vacklar som läsare i sin bild av hur det kan ha varit. Är det den oerfarna tonåringen Hedvig Elisabeth Charlotte som vi ska föreställa oss när vi tänker på henne? Eller på en mer medveten politisk spelare? En rimlig bedömning är sannolikt att hertiginnans större politiska inflytande kom i samband med förmyndarregeringen, processerna kring 1809 års rikssprängning och senare under drottningperioden 1809–1818.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Även om det övergripande syftet med boken kanske inte infrias fullt ut kan detta komma att gälla mer i en framtida fortsättning av projektet, med en skildring av Hedvig Elisabeth Charlottes senare liv och de tumultartade turerna kring 1809. Jag ser fram mot en sådan fortsättning.

Björn Hasselgren

Senior Advisor/Research Fellow vid KTH