En tragikomisk berättelse

Bäckahästen på Hamngatan i Stockholm på 1950-talet. FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Mattias Svenssons nya bok skildrar den svenska alkohol­politikens absurditeter.

Servera inte god mat. Risken är att någon äter upp den.

Det var i flera decennier, fram till 1955, folkrestaurangernas logik. För att få beställa sprit var gästerna tvungna att även beställa mat, men regelverkets arkitekt hade missat att de som drack spriten inte behövde äta upp maten. Detta kryphål skapade en hel kulinarisk genre: restriktionsmat. Den billigaste rätten på menyn var ofta inte till för att ätas, utan gjorde flera varv mellan kök och restaurang innan den äntligen förpassades till soptunnan vid slutet av kvällen. Det tjänade givetvis re­staurangen en hacka på. De som serverade en rätt som lockade till konsumtion gick det sämre för – de behövde ju laga ny mat åt varje gäst.

Svensk alkoholpolitik är full av den sortens tragikomiska historier. Komiska eftersom det har ett visst underhållningsvärde att se politiker göra om samma sak gång på gång och förvänta sig nya resultat. Tragiska eftersom de faktiskt har ägt rum i verkligheten. I Så roligt ska vi inte ha det (Timbro) beskriver Mattias Svensson hur alkoholpolitiken gjorde maten oätlig, nästintill utplånade ölkulturen, tog död på varietéer, schweizerier och ölkaféer, skapade en blomstrande Östersjösmuggling och fick en hel subkultur att uppstå kring hembränning. Den har ruinerat somliga och gjort andra – inte minst Systembolagschefer på 00-talet – rika. Men har den skyddat männi­skor från alkohol?

Tittar man på vår nordligaste landsända kan det vid en första anblick se ut som att förbudspolitiken har varit framgångsrik. I Norrlands inland rådde fram till 1898 totalförbud mot försäljning och införsel av alkohol, och än i dag har Norrland låg alkoholkonsumtion jämfört med övriga Sverige. Det rimmar illa med den populärkulturella bilden av Norrland som präglas av vild fylla och alkoholhaltig misär.

Det ena utesluter dock inte det andra. Tvärtom: restriktioner tenderar att polarisera drickandet. Många slutar, men de som fortsätter dricker rejält och ofta farligare saker. I brist på brännvin föll deras val i Norrland ofta på eter. Det är ett brandfarligt bedövningsmedel som framställdes av destillerad alkohol, blandades med mer alkohol och såldes som ”droppar” mot allehanda åkommor. Ruseffekterna är starkare än alkoholens och missbruket farligare. Norrland föll tidigt offer för förbudspolitikens järnhårda lag: ju striktare regler, desto starkare och farligare blir produkten.

Man begår dock ett misstag om man utgår från att det primära syftet med den restriktiva politiken är att minska alkoholens skadeverkningar. Det är inte en slump att dansbaneeländet och dess föregångare varietéofoget bekämpades med avsevärt större hängivenhet än den ensamme drinkaren hemma på kammaren, eller att en sådan moralpanik uppstod kring det relativt oskyldiga mellanölet på 1960- och 70-talen. Som historiedocenten Lennart Johansson skriver i Staten, supen & systemet (2008): ”Mellanölet blev liktydigt med den framväxande radikala och emanciperade ungdomskulturen och blev symbolen för en frihetlig livsstil, uppluckrad sexualmoral och brist på socialt ansvarstagande och samhällsansvar.”

Så roligt ska vi inte ha det.

När det kommer till kritan är det sällan alkoholpolitik handlar om alkohol över huvud taget. I The Art of Suppression (2011) beskriver den brittiske journalisten Christopher Snowdon hur amerikaner efter inbördeskriget lät alkoholen bli en sorts ställföreträdare för andra, betydligt djupare konflikter. Kampen mellan förbuds­ivrare och frihetliga ”lät den sjudande spänningen mellan stad och land, protestant och katolik, högutbildad och lågutbildad, anglosaxare och immigrant, att ta sig uttryck i ett bråk mellan drickare och nykterist”.

Den amerikanske sociologiprofessorn Joseph R Gusfield drog ännu tydligare paralleller mellan förbudsiver och kulturkrig i Symbolic Crusade (1963). Han menade att de som förespråkade nykterhetslagstiftning tillhörde en samhällsgrupp som försökte kompensera för sin dalande socia­la ställning med en symbolisk seger som, även om den inte lyckades hindra människor från att dricka, i alla fall skulle visa vems moral som dominerade i samhället.

Även Svensson är bitvis inne på samma spår: ”Viljan att reglera och kontrollera alkoholen har aldrig handlat bara eller ens främst om dessa skadeverkningar, utan om en social kontroll över vissa grupper: arbetare, kvinnor, ungdomar, inflyttade, kringflyttande och etniska minoriteter.”

Ingenstans blir denna strävan efter kontroll tydligare än i folkpartisten Ivan Bratts motbokssystem. För att få köpa sprit på Systembolaget behövde man ha en motbok, som kunde erhållas mot uppvisande av intyg om yrke, ekonomi, hyra och ett nyktert och ordentligt leverne. Om man tillhörde rätt samhällsklass, alltså. Personer som bodde i arbetarbarack eller annan kollektiv bostad kunde vara hur skötsamma de ville, de fick ändå ingen motbok. Välbärgade män i de övre samhällsskikten fick däremot högre ransoner – de behövde ju leva representativt. Kvinnor fick däremot lägre ransoner, eller inga alls om de var gifta eller arbetade som hembiträden.

Och det var bara de formella kraven. I Så roligt ska vi inte ha det beskriver Svensson hur Systembolaget bortom rättsväsendet byggde upp en omfattande övervakningsapparat med personakter, spioner och en total frånvaro av rättsligt skydd. En vuxen man nekades motbok för att hans föräldrar var nykterister; en änka fick ingen motbok eftersom hennes man hade varit föremål för obekräftade misstankar om langning. I Västerås leddes Systembolaget av en man vid namn Åke Lemming, som ut­över bolagets personakter upprättade två egna privata register med tusentals namn: ett över motboksinnehavare och ett över personer han betraktade som ”opålitliga”. Han var så hängiven att han till och med ägnade sin fritid åt att inhämta uppgifter till registren, via såväl personligt spionage som kontakter.

Det är svårt att inte göra obehagliga associationer. Svensson gör det själv: Vad hade egentligen en ”obrottsligt system­lojal person” som Lemming varit beredd att göra om det varit någon annan del av samhällslivet han velat kontrollera?

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Den sortens personliga reflektioner, tillsammans med små syrligheter och pikar mot Folkpartiet, är både bokens styrka och dess svaghet. Så roligt ska vi inte ha det är ett väl underbyggt och faktaspäckat översiktsverk, men tonen påminner snarare om en entusiastisk debattbok. Risken är att de som behöver den allra mest – de som försvarar resterna av det gångna århundradets alkoholpolitik eller, ännu värre, vill återuppliva den – blir ovilliga att ta till sig innehållet.

Svensson är så optimistisk inför framtiden att dessa systemets försvarare förmodligen inte bekymrar honom. Ur hans perspektiv har vi kommit ut ur en lång mörk tunnel av förbudspolitik. Numera har inte Systembolagets personal några synpunkter på ens boendesituation. Även gifta kvinnor får köpa brännvin. Man behöver inte uppvisa recept från läkare för att få köpa porter. Den som beställer in den billigaste rätten på menyn behöver (oftast) inte frukta det värsta.

har man just kommit ut ur en tunnel kan dock även grå halvdager framstå som ljus. Vi har fortfarande ett försäljningsmonopol, som med obekväma öppettider och löjeväckande regler för öletiketter försöker uppfostra sina kunder. Vi har politiker som lägger tid och energi på att förbjuda en så marginell företeelse som alkoglass. Båda verkar vara här för att stanna.

Kanske var det här svensk alkohol­politik var dömd att hamna, i reformpolitikens eviga återvändsgränd. När restriktionerna var hårdare var också motståndet hårdare. Svensson höjer sitt glas för den svenska olydnaden – de smugglare, langare, hembrännare, lönnkrögare och svartklubbsarrangörer som har trotsat godtyckliga restriktioner och illvilliga förbud. Av denna olydnad finns bara spårämnen kvar. Dagens alkoholpolitik inspirerar inte till motstånd, utan som mest till en trött suck i kvart-i-tre-kön en lördag på bolaget.

Blanche Sande

Redaktör i nättidningen Kompass.

Mer från Blanche Sande

Läs vidare