Ibland känns det skönt att lätta på trycket, säga ifrån, ryta och skälla ut efter noter. Men har det någonsin gjort någon nytta? Nej, men vi kommer att göra det igen.

Kanske är retorik ett annat exempel på ett språkspel med negativ verkningsgrad? Knappast, invänder hoper av retorikkonsulter och praktiska utövare. Det är, menar de, fullskalebevisat att Martin Luther King vände den amerikanska opinionen i rasfrågan, att Barack Obama skapar en feel good-känsla i alla svenska tv-soffor och, i andra riktningen, att Hitler förvred huvudet på en hel nation och störtade världen i namnlöst elände. Och att de alla tre gjorde det med exakt det som de har gemensamt: upprepningar, värdeord, stegringar, kontraster och andra så kallade retoriska verkningsmedel.

Men kanske, tänk om King talade i ett läge då opinionen höll på att svänga i rasfrågan. Kanske tycker vi svenskar att det är fantastiskt att Obama vill göra om USA till ett stort Sverige – oberoende av hur han säger det, och kanske sade Hitler precis det miljoner tyskar ville höra. Vi vet faktiskt inte.

Dessutom brukar man glömma bort alla demonretoriker med begränsad framgång, till exempel Olof Palme som inledde Socialdemokraternas nedgångsfas och delade nationen i Palmeälskare och Palmehatare. Och Håkan Juholt som var en katastrof för sitt parti. Och George W Bush som visserligen satt två presidentperioder men stadigt fick fler och fler emot sig. Alla tre lysande talare.

Inte att undra på att retorikexperter har varit mycket avhållsamma när det gäller vetenskapliga undersökningar av retorikens effekter.

Men en sak vet vi: för talarna själva är det oerhört peppande med de retoriska verkningsmedlen. För många är de till och med ett vanebildade uppåttjack. Och jag vet det, för jag har åtskilliga gånger bearbetat texter med fler och fler retoriska verkningsmedel, och jag har känt en berusande entusiasm öka för varje nytt retoriskt grepp jag petat in i texten.

En annan sak vet vi också: de retoriska verkningsmedlen verkar även peppande på lyssnarna. Det vet vi därför att de texter som jag bearbetade har använts i experiment med försökspersoner. Data är solklara: ju fler retoriska verkningsmedel desto mer engagerade blir lyssnarna.

Då borde saken vara klar. Men nej, engagemang är inte slutmålet utan övertalningskraft, och vägen till övertalning/övertygande går över förtroende. Och lika säkert som att engagemanget stiger så sjunker förtroendet i proportion till andelen retoriska verkningsmedel.

Detta ganska enkla och egentligen självklara faktum (varför ska jag tro på den som så uppenbart anstränger sig för att påverka mig?) har visats i en rad experiment med försökspersoner. Titta in på min hemsida!

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Nu har jag sett en liknande undersökning inom ett annat område. Jesper Strömbäck, professor i Sundsvall, har försett tv-tittare med mentometerknappar medan de såg tv-debatten mellan Persson och Reinfeldt. En negativ oneliner från Persson fick +0,28 poäng hos hans anhängare medan motståndaren gav honom -0,36 poäng. Helt förväntat. Men de osäkra stannade vid -0,06. De reagerade knappast alls. Om Reinfeldt gjorde ett positivt retoriskt utspel fick han +0,38 av de egna och -0,25 av motståndarna. De osäkra gäspade med -0,02. Och det var ju de osäkra båda ville vinna.

Slutligen måste det finnas ett skäl till att man numera undviker retoriska verkningsmedel i reklam: få rim som Ta det rätta, ta Cloetta, nästan inga allitterationer som i Volvos värde varar och minimalt med ordlekar som Trygg-Hansas I trygga händer om det händer. De retoriska verkningsmedlen etsar sig visserligen fast i minnet och peppar oss, men de bygger inte varumärket. Ajöss!

Så retoriska verkningsmedel är nog lika bra för välbefinnandet som en rejäl utskällning, men precis lika verkningslöst. Men i tre tusen år har vi trott på det.