En undergångsdömd strid

Ålborgs universitet. FOTO: ALAMY

68-revolten skakade om den nordiska filosofin. Det beskrivs i en ny, omfattande studie.

Vad gjorde 1968 med filosofin i Norden? Det är frågeställningen i Carl-Göran Heidegrens nya bok Kamrater, anti-auktoritära människorDen nordiska filosofins ”1968” (Daidalos). Titeln är ett citat från studentledaren Rudi Dutschkes anrop till Vietnamdemonstranter i Berlin 1968.

Frågeställningen besvarar Heidegren i en 600 sidor omfattande bok, baserad på år av forskningar. Huvuddelen utgörs av en genomgång land för land av de nor­diska erfarenheterna.

I Danmark, liksom i de övriga nordiska länderna, behärskades filosofin sedan slutet av andra världskriget av den framförallt anglosaxiskt inspirerade analytiska filosofin. Justus Hartnack i Århus var den kanske bäst kända företrädaren, men i Köpenhamn var inriktningen likartad.

Studentupproret började plötsligt i mars 1968 när studenterna i Köpenhamn demonstrerade mot professorsväldet och mot den som de såg det föråldrade danska akademiska kulturen. De krävde studentdemokrati. De ville rasera elfenbenstornet och ha samhällsrelevans. Snart fann de i marxismen en teori för den omvälvning de önskade. Till en början låg deras krav i linje med statsmakternas önskan om att bryta universitetens självförvaltning och skapa ett starkare politiskt inflytande. När detta började stå klart tenderade de radikala studenterna emellertid att dra öronen åt sig. Ibland kunde de i fortsättningen till och med alliera sig med konservativa professorer i kamp för akademisk frihet och akademisk bildning. De kritiserade ”positivismen”, den naiva tron på vetenskap och teknik. När denna positivism tolkades som ett stöd till teknokratiska reformer uppifrån hamnade vänsterstudenterna en smula på samma sida som gammaldags akademiska lärare. Men vid det laget var det för sent för att hejda omvandlingen av universiteten.

I början av 1970-talet hade den filosofiska diskussionen förändrats till oigenkännlighet i Danmark. Marxismen, som tidigare inte spelat någon egentlig roll, hade tagit över. En dansk specialitet blev den så kallade ”kapitallogiken”. Den bedrevs mest intensivt vid institutet för idéhistoria i Århus och fick en kraftfull ledare i Hans-Jörgen Schanz. Kapitallogiken gick med tyska förebilder ut på att analysera logiken i Marx skrifter och att med hjälp av en Hegelsk och Marxsk metod dyrka upp verkligheten. Schanz berömda magisteruppsats, Til rekonstruktionen af kritiken af den politiske ekonomis omfangslogiske status (1973), gav redan genom titelns klang av exklusivt djupsinne en vägledning till den sorts undersökningar det handlade om. Kapitallogiken fick avläggare också i Norge, Finland och Sverige.

År 1971 avskaffades Filosofikum, den danska preliminära examen som sedan 300 år alla studenter hade tvingats genomgå. Därmed minskade filosofins specifika vikt i det danska universitetssystemet drastiskt. Med den väldiga tillströmningen av nya studenter hade det, menade man, blivit ohanterligt att upprätthålla ett sådant krav.

Om den radikala kritiken bidrog till att spränga de gamla akademiska formerna hade universitetens kvantitativa expansion­ ännu större betydelse. Denna expansion yttrade sig även i inrättandet av nya universitetscentra i Roskilde och Ålborg. Särskilt RUC i Roskilde blev ett fäste för marxism och kommunism, där striden mellan de olika politiska fraktionerna upptog mycket av utrymmet.

I Norge hade filosofin länge dominerats av Osloprofessorn Arne Næss och hans elever. Næss var benägen att göra gemensam sak med vänsterstudenterna, men kom i ett senare skede framförallt att utveckla en ”ekosofi” som fick marxisterna att känna sig omkörda. Från början var Næss dock en analytisk filosof och empirist, liksom många av hans lärjungar.

En ockupation av Filosofisk institutt i Oslo 1969 blev en dramatisk inledning till kraven på en förnyelse av filosofin i samhällskritisk riktning. Samtidigt drev studenterna sin kamp mot ”Ottosen-kommittén” med dess krav på införande av fasta studiegångar.

En viktig figur för studentrevolten i Norge blev Hans Skjervheim. Han trädde fram med en kritik mot en objektifierande vetenskap som beskylldes för att reducera människor till ting och till föremål för maktutövning. Det var en kritik som fann stödpunkter hos den unge Marx liksom hos Frankfurtskolan. När Skjervheim sedermera blev professor på RUC utsattes han för stalinistisk mobbning, hans föreläsningar blockerades och han tvingades sluta. De ”anti-auktoritära” studenterna var i många fall långt mera auktoritära än de gamla professorer de revolterat mot.

I Norge behölls examen philosophicum med påföljd att antalet anställda filosofer växte med samma hastighet som studentkullarna. Det bidrog till en månghövdad debatt om inte minst marxismen, där exempelvis Jon Elster och Dag Österberg deltog och drog tolkningen åt olika håll.

Filosofin i Finland hade en särställning i Norden genom det dominerande inflytandet från två internationellt välkända filosofer, Georg Henrik von Wright och Jaakko Hintikka. Deras roll var en garant för att den analytiska filosofin dominans inom filosofiämnet aldrig rubbades. Samtidigt var i synnerhet von Wright öppen för nya strömningar och blev genom sin kritik mot teknokrati och teknologi med tiden en profet också för många vänsterstudenter, både i Finland och i Sverige.

Om den radikala kritiken bidrog till att spränga de gamla akademiska formerna hade universitetens kvantitativa expansion ännu större betydelse.

Moskvakommunismen och dess ”östmarxism” hade en roll i den finska debatten som saknade motsvarighet i övriga nordiska länder. Pertti Lindfors kan nämnas som en företrädare.

Framhållas bör också Ludwig Wittgensteins betydelse, förmedlad genom von Wright men också genom Erik Stenius och Lars Hertzberg. Intresset för Wittgenstein kunde ibland förenas med intresse för den ”humanistiska marxismen” och för Frankfurtskolans tankegångar. Nämnas bör även Juha Manninen, en elev till Hintikka som blev professor i idéhistoria i Uleåborg och en framstående kännare av Hegel och Marx. Hegeltraditionen från Snellmans dagar dog aldrig helt ut i Finland.

Populärt

Landet som står och väger

Marocko trevar mellan diktatur och demokrati. Jens Christian Brandt påminns om Östeuropa på 1980-talet.

I Sverige dominerade den analytiska filosofin vid filosofiinstitutionerna. Men revolten kom också här. Den handlade om universitetsreformer som ville totalspärra all utbildning (UKAS). Den handlade också om filosofi. I Stockholm fick den sitt centrum genom föreningen Unga Filosofer som från 1968 gav ut Häften för Kritiska Studier. Där var den viktigaste angelägenheten en kritik mot ”positivismen” (varmed avsågs den analytiska filosofin i dess helhet), detta närmast under inspiration från Frankfurtskolan.

I Lund blev det istället i kretsen kring tidskriften Zenit inflytanden från den frans­ka Althusserskolan och dess brittiska avläggare som dominerade. Också kapitallogiken med dansk inspiration gjorde sig gällande i tidskriften Tekla.

Inom Tekla gjorde för övrigt Carl-Göran Heidegren själv sina lärospån i studiet av Marx och Hegel. De ledde fram till en doktorsavhandling i sociologi under hand­ledarskap av Joachim Israel, inflytelserik marxistisk professor i Lund, med Hegels filosofi som ämne. Senare kom Heidegren att avlägga en ny doktorsexamen, denna gång i idé- och lärdomshistoria. Kombinationen av sociologi (där Heidegren numera är professor) och filosofi/­idéhistoria blev hans kännetecken. Den präglar också boken om 68-filosofin.

Vad 1968 innebar i alla de nordiska länderna var inte minst att samhällsengagemang skulle få ett genombrott inom filosofin. Elfenbenstornet skulle överges, det var tanken. Kunde det ske utan att ämnets integritet och vetenskapliga allvar skadades? De officiella, analytiskt inriktade ämnesföreträdarna trodde inte det. De har med några undantag kunnat hålla ställningarna i alla de nordiska länderna, samtidigt som olika former av ”kontinental” filosofi erövrat andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen.

Vilka slutsatser skall man dra av Heidegrens sakkunniga och grundliga genomgång av den roll 1968-revolten spelade för filosofin i Norden? Kanske att studentupproret, med alla sina galenskaper, var en ganska naturlig revolt mot en teknokratisering och byråkratisering av högskolan som inte minst drevs fram av den drastiskt ökande studenttillströmningen. Detta är också en synpunkt som Heidegren lyfter fram. Kritiken mot ”positivismen” och den ”humanistiska marxismen” kan ses som del i en sådan revolt. I förvandlingen från elituniversitet till massuniversitet utkämpade vänsterstudenterna en sorts eftertruppsstrid. Den var nederlagsdömd bland annat därför att kombattanterna inte insåg att det handlade om en eftertruppsstrid. Avantgardet var ett arriärgarde men utan att förstå detta. Då måste man lida nederlag, men striden får just kanske därför att nederlaget är oundvikligt ett visst försonande skimmer över sig. Hur som helst finns nu allt för filosofins vidkommande rejält och vederhäftigt dokumenterat i Carl-Göran Heidegrens bok.

Svante Nordin

Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.

Mer från Svante Nordin

Läs vidare