Modernismen innebar inte minst ett uppror mot de i vissa fall rätt strikta regelverk som tidigare varit styrande för hur man skulle måla tavlor, skriva dikter, utforma byggnader, författa romaner, komponera musik etcetera. Orsakerna till att man uppfattade det som nödvändigt att utmana och spränga de traditionella formspråken var många och inte sällan samverkande.

Till viss del handlade det om en vilja att skydda den seriösa och allvarligt menade kulturen från den utslätning som man uppfattade som ett hot, när kultur plötsligt blev en angelägenhet för alla och envar. Genom den tekniska utvecklingen kunde efterhand gemene man konsumera musik och dikt via grammofonindustri och radio. Många fick plötsligt tillgång till bildkonst via allt billigare reproduktioner, och allt fler kunde ta del av berättande via tidningar, billiga böcker och spelfilm.

De konstnärer, författare och kulturskapare som uppfattade sig själva som seriösa reagerade på denna utveckling genom att inte sällan poängtera att det estetiska värdet låg i själva avvikelsen från det populära. När bunden vers blev var mans egendom via schlagerindustrin, reagerade de nya, modernistiska poeterna med att skriva poesi som var så lite sångbar och så svår att tonsätta som möjligt: poesi utan fast meter och utan rim.

När bildkonst kunde spridas till en större allmänhet via tidningar, tidskrifter och billiga oljetryck, reagerar bildkonsten med att bli icke-figurativ och röra sig bort från själva det mimetiska avbildandet och illusionsskapandet för att istället betona det för måleriet specifi ka och särskiljande: penseldrag, färglager, formelement. När ett traditionellt berättande kunde få riktigt stor spridning via tidningsföljetonger, kolportageromaner och spelfilmer, reagerade romanförfattarna med att frångå de traditionella berättarstrukturerna. Och när musiken enkelt kunde reproduceras i radio och via grammofonskivor, reagerade kompositörerna med att bryta sönder harmonisystemen och frångå den traditionella tonaliteten.

De nya villkoren i början av 1900-talet för spridning och ekonomisk ersättning av konst, musik och litteratur innebar alltså en revitalisering av kulturen i stort. Utan upproret mot 1800-talets normer för kulturskapande hade antagligen några av den västerländska kulturens absoluta konstnärliga höjdpunkter aldrig sett dagens ljus. Jag tänker på verk av Marcel Proust, T S Eliot, Amedo Modigliani, Bela Bartok, Gabriele D’Annunzio, Richard Strauss och så vidare.

När man reagerade mot kommersialismen, masskulturen och konstens utslätning och banalisering så var det i hopp om att kunna bevara och utveckla de estetiska föreställningsformerna in i den moderna tiden. Däri låg naturligtvis också en tro på möjligheten att bevara det elitistiska kulturprojektet sådant det hade utvecklats under flera hundra år. De kompositörer, bildkonstnärer och författare som jag räknade upp ovan har det gemensamt att de i rätt liten utsträckning personifierade det sorts mer destruktiva brott med den västerländska kulturtraditionen som också de var ett centralt inslag i modernismens historia och som brukar förklaras av att första världskrigets brutalitet hade fött en känsla av den europeiska humanismens och upplysningstraditionens bankrutt. Vilket också det var en tanketradition som skulle visa sig ha framtiden för sig.

När vi i detta nummer behandlar konstmusikens utveckling under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet, så sker det utifrån huvudsakligen två spår: dels handlar det om just ett slags modernism på tomgång där konventions- och regelbrott förvandlats till nya konventioner, dels om möjligheterna att återknyta till traditionen för att därur hämta samma slags vitaliserande kraft som man för hundra år sedan kunde erhålla genom att bryta med de traditionella regelverken.

Men även det andra temat i detta nummer, vilket återfinns i den bilaga som har trycks med avseende på Almedalsveckan (men som går ut till samtliga prenumeranter), knyter an till den aversion mot den västerländska kulturtraditionen som präglat en så stor del av vårt 1900-tal. Där behandlar vi liberala opinionsbildares märkliga reaktioner under de senaste åren på Ayaan Hirsi Ali. Detta med utgångspunkt i såväl svensk som internationell debatt. Också i det fallet kan man se hur den typiskt västerländska självkritik, som på ett sätt är en förutsättning för vitaliteten i de senaste seklernas europeiska kultur, samtidigt har en destruktiv sida.

Upplevelsen av västerländsk skuld och ondska gör kort sagt att klassiskt liberala och upplysningsmässiga ståndpunkter kritiseras i termer av politisk extremism. Alltmedan man har desto svårare för att ta avstånd från odemokratiskt förtryck när det återfinns hos företrädare för andra kulturer än den västerländska