Under 1980-talet handlade det tyska ekonomiska etablissemangets uppfattning om en Krönungstheorie, föreställningen att en gemensam valuta skulle utgöra det slutliga steget på vägen till politisk union – utan tvivel ett steg bortom en gemensam marknad, en gemensam utrikespolitik, en EU-omfattande polis och en EU-omfattande armé. Föreställningen var att en monetär union i sista hand är ett djupt politiskt åtagande som kräver gemensamma ekonomiskpolitiska beslut, vilka i sin tur nödvändiggör vissa federala strukturer för politiskt beslutsfattande. Romano Prodi, före detta ordförande för Europeiska kommissionen, instämde också i denna uppfattning, även om han kompletterade med en viktig nyansering. En politisk union behövde bara etableras på längre sikt, inte vid projektets början. Den politiska unionen skulle uppkomma genom kriser. Varje gång euron drabbades av en kris skulle de politiska ledarna träff as och skapa nya politiska strukturer för att säkra dess överlevnad. ”Jag är säker på att euron kommer att tvinga oss att införa en ny uppsättning ekonomisk-politiska instrument. Det är politiskt omöjligt att föreslå detta nu. Men förr eller senare uppkommer en kris och nya instrument kommer att skapas.”

Prodi fällde också en annan ofta citerad kommentar i ett annat sammanhang: ”Jag vet mycket väl att stabilitetspakten är en dumhet, precis som alla rigida beslut.” Prodis två kommentarer lyfter mycket tydligt fram var skiljelinjerna i denna debatt går – frågan gäller om euron i sista hand kommer att kräva och leda till en politisk union, eller om den kan överleva för alltid som en regelbaserad monetär union utan en politisk union.

Eftersom tyskarnas Krönungstheorie inte längre var hållbar mot slutet av 1980-talet samlades det tyska ekonomiska etablissemanget, såsom Deutsche Bundesbank, bakom en ny idé om en regelbaserad monetär union. 1999 höll Otmar Issing, Europeiska centralbankens förste chefsekonom, ett tal där han sade att EU inte var redo för en politisk union, men att det trots allt var möjligt att skapa en monetär union baserad på ett antal tydliga principer och regler.

Som alltid när man uppställer ett regelbaserat system uppkommer omedelbart två frågor. Är dessa regler både nödvändiga och tillräckliga? Och kan de upprätthållas? Vid denna tidpunkt, 1999, menade det tyska etablissemanget att svaret på båda dessa frågor var ja. Romano Prodi menade att svaret på den första frågan var nej. Vad beträff ar den andra frågan, har svaret blivit tydligt efterhand som åren gått. Det visade sig vara omöjligt att upprätthålla reglerna gentemot Tyskland och Frankrike 2003, när de bröt mot underskottsreglerna. Och därmed blev det omöjligt att upprätthålla dem gentemot Grekland, som trotsade reglerna varje år under sitt medlemskap i euron.

Men eurons första decennium medförde nya utmaningar som inte bemästrades av dessa regler: framväxten av globala obalanser, som hade sin spegelbild inom eurozonen själv. Tyskland hade ständiga handelsöverskott, vilket kulminerade i ett löpande budgetöverskott på 8 procent av BNP 2008, medan Spaniens löpande budgetunderskott nådde 10 procent samma år. För Spanien var den omedelbara eff ekten av medlemskap i eurozonen en skarp sänkning av de korta räntenivåerna, vilket framkallade en bostadsbubbla under vilken de reala bostadspriserna ökade trefaldigt.

Dessa obalanser ökade också de finansiella flödena inom eurozonen, när Tysklands överskottssparande måste kanaliseras utomlands. En del av överskottssparandet gick till den amerikanska subprimemarknaden. Men en annan del gick till köp av grekiska och spanska statsobligationer. Under eurons första tio år började fi nansmarknaderna behandla eurozonen som en enda ekonomi, efterhand som avkastningen på obligationer konvergerade nästan fullständigt. Den enda tekniska skillnaden mellan en tysk och en grekisk 10-årig statsobligation är risken för konkurs, och om man anser denna risk irrelevant sätter man samma pris på båda värdepappren.

Krisen hade alltså två inbördes relaterade komponenter: en sydeuropeisk statsskuldskris och en nordeuropeisk bankkris. Om Grekland hade ställt in betalningarna, till exempel, skulle flera franska och tyska banker ha fått allvarliga problem. När skuldkrisen inom eurozonen bröt ut vintern 2009/2010 begränsades regeringarnas handlingsutrymme dessutom av regeln om ”no bailout”, det vill säga inga räddningsaktioner, som nu är stadfäst i artikel 125 av EU:s funktionsfördrag (TFEU, Treaty of the Functioning of the European Union). Denna regel förbjuder uttryckligen regeringar och EU att överta andra medlemsstaters skulder. Fördraget ger inte heller något utrymme för medlemsstater att ställa in betalningarna eller träda ut ur eurozonen under ordnade former. Artikel 50 i EU-fördraget (TEU, Treaty on the European Union) tillåter en medlemsstat att förhandla om ett utträde ur EU själv – vilket automatiskt skulle implicera ett utträde ur euron, eftersom bara EU:s medlemsstater kan vara medlemmar i eurozonen. Men utöver detta är euron väsentligen en enkelriktad väg. Man kan komma in, men inte ut.

Och därmed ställs tre inbördes oförenliga mål mot varandra: ingen konkurs, inget utträde och ingen räddningsaktion. Krisen handlar väsentligen om dessa reglers oförenlighet. Att upplösa oförenligheten skulle antingen leda oss i riktning mot en politisk union – om EU skulle släppa efter på räddningskriteriet – eller i riktning mot en splittring – om EU skulle släppa efter på utträdeskriteriet. EU är förvisso inte berett att släppa efter på villkoret om förbud mot konkurs, eftersom det skulle kunna ge upphov till spekulationsattacker mot de svagare medlemsstaterna. Därmed ställer krisen EU inför ett direkt val mellan politisk integration eller desintegration. Krisen har, med andra ord, nått Prodis ögonblick.

För att förstå krisens natur måste vi behandla Greklands och Spaniens fall var för sig. Detta är högst olika typer av kriser. Grekland är en klassisk historia om statlig insolvens. Den spanska krisen är rotad i den privata sektorn. Grekland gick in i eurozonen 2001 under en socialistisk regering, ledd av premiärminister Costas Simitis. Efter segern för det konservativa Ny demokrati i mars 2004, under premiärminister Kostas Karamanlis, reviderades budgetunderskottet för 2003. Före valet uppgav Grekland ett underskott för 2003 på 2,6 miljarder euro, eller 1,7 procent av BNP, klart under eurozonens genomsnitt på 2,7 procent. I maj 2004 reviderades underskottet till 3,2 procent. I september var underskottet uppe i 4,6 procent, eftersom den förra regeringen inte hade inkluderat vissa militära utgifter och överskattat vissa intäktsströmmar; ytterligare en revidering i mars 2005 bestämde underskottet för 2003 till 5,2 procent, vilket reviderades uppåt på nytt till 5,7 procent.

Och alltsammans upprepades 2009. Det som ursprungligen beräknades bli ett underskott på 3,3 procent under 2009 förvandlades till ett underskott på 12,7 procent efter valet 2009, som vanns av socialisterna. Även denna siff ra reviderades senare uppåt, till 13,6 procent.

Dessa händelser utlöste den europeiska krisen och kulminerade i en överenskommelse med EU och IMF om ett flerårigt anpassningsprogram, kombinerat med lån på 110 miljarder euro från eurozonen under tre år – vilket senare förvandlades till European Financial Stability Facility (EFSF) på 440 miljarder euro, avsedd att stabilisera inte bara de grekiska obligationsmarknaderna, utan även resten av eurozonen.

Utöver en åtstramning av statsfi nanserna skulle Grekland också behöva vidta åtgärder för att återupprätta sin konkurrenskraft, det vill säga sänka lönerna. Men man måste göra det samtidigt som man undviker en depression, som i sin tur skulle äventyra anpassningsprogrammet, då skatteintäkterna skulle kollapsa. Det är inte omöjligt att Grekland lyckas med detta, men baserat på vad vi vet 2010 verkade det inte sannolikt, inte ens under antagandet att Grekland skulle hålla sig till det avtalade programmet ordagrant.

Grekland har inget intresse av att gå i konkurs eller omstrukturera omedelbart. Landet är utom räckhåll från de internationella kapitalmarknaderna så länge anpassningsperioden varar. Faran kommer när anpassningen producerar det första primäröverskottet, när ett land inte längre är beroende av kapitalmarknaderna för att fi nansiera sina off entliga utgifter.

Men med tanke på de stora interna obalanserna inom eurozonen skulle en konkurs ha allvarliga konsekvenser för de nordeuropeiska bankerna. Dessa är, väsentligen, motsvarigheten till Greklands stora löpande budgetunderskott. Här är en uppskattning av exponeringen i maj 2010:

Franska banker: 55 miljarder euro (Société Générale, Crédit Agricole)

Schweiziska banker: 47 miljarder euro

Grekiska banker: 40 miljarder euro (en andel på 14 procent av den totala volymen)

Tyska banker: 30 miljarder euro (Deutsche Bank, Commerzbank, Hypo Real Estate)

KÄLLA: BARCLAYS CAPITAL

Sammantaget har europeiska banker investerat mer än 240 miljarder euro i den grekiska statsskulden, och omkring 10 procent av alla statsobligationer inom euroområdet är grekiska. Detta är anledningen till att det var omöjligt för den tyska regeringen att acceptera rådet från otaliga tyska professorer, vilka förespråkade en grekisk konkurs eller ett grekiskt utträde ur eurozonen. Båda rekommendationerna skulle ha utlöst en ny europeisk bankkris, som skulle ha kostat staterna mycket mer än en räddningsaktion för Grekland. En återkapitalisering av bankerna skulle man ha tvingats bekosta med löpande utgifter, medan EFSF väsentligen är ett instrument för ett bestämt syfte som lånar på kapitalmarknaderna. Hittills ( juni 2010) har räddningen av Grekland inte kostat de europeiska skattebetalarna en cent – tack vare den moderna finansvärldens instrument, som låter sina brukare bada i en falsk känsla av trygghet medan villkorade skulder hopas. Räkningen kommer om, eller snarare när, Grekland går i konkurs.

Det spanska fallet kunde inte vara mer annorlunda. Spanien har samvetsgrant följt alla regler. Fram tills recessionen hade landet ett budgetöverskott. Skulden i förhållande till BNP var omkring 40 procent, klart under siff rorna för Tyskland och Frankrike. Vad reglerna inte förutsåg var att inrättandet av den monetära unionen skulle skapa en väldig bostadsbubbla, som i sin tur skapade ett skuldproblem inom den privata sektorn. Dessa skulder landade i bank sektorn, som är indirekt garanterad av den spanska regeringen. Spaniens skuldproblem är alltså ett villkorat skuldproblem.

Under det senaste decenniet växte byggsektorn till nästan 20 procent av BNP – en extremt ohållbar position. Som en jämförelse kan nämnas att den växte till bara 15 procent av BNP i Tyskland efter återföreningen. När byggbubblan väl sprack, krävdes det över tio år för att genomföra anpassningen. En normal nivå ligger på klart under tio procent, så enbart denna anpassning kommer att minska den spanska BNP med en tvåsiff rig procentandel. För att uppnå nolltillväxt ekonomiskt måste andra sektorer av den spanska ekonomin växa osannolikt kraftigt.

Liksom Grekland och Portugal har Spanien problem med sin konkurrenskraft. Beroende på vilket mått man använder behöver Spanien en realdevalvering på mellan 20 och 30 procent, vilket i sin tur skulle kräva minskande löner eller priser – eller åtminstone stagnerande löner och priser, utifrån antagandet att nordeuropeiska löner och priser fortsätter att öka med måttliga belopp.

Ett mått på den minskade konkurrenskraften är den löpande budgeten, som 2008 nådde ett underskott på tio procent. Detta underskott återspeglade ett ännu större finansiellt underskott inom den privata sektorn (då den statliga sektorn hade ett överskott). Skulden inom Spaniens privata sektor hamnade, antingen direkt eller indirekt via spanska banker, i eurozonens banksektor. Enligt data från Bank for International Settlements var tyska banker exponerade mot Spanien i en storleksordning av 170 miljarder euro, medan franska bankers exponering uppgick till 210 miljarder euro.

På grund av de bankgarantier som inrättades efter Lehman Brothers fall är den spanska banksektorns skulder i sista hand den spanska statens skulder, varför investerare behandlade risken inom det spanska banksystemet som ett villkorat skuldproblem för den spanska regeringen. Detta är anledningen till att de spanska ränteskillnaderna har gått upp, trots att den spanska statens finanser har förblivit sunda.

Liksom i Greklands fall skulle Spanien behöva en mycket hög tillväxttakt för att genomföra anpassningen – som logiskt sett måste bestå i att omfördela ekonomiska resurser från byggsektorn till industrisektorn. Men det i sin tur skulle kräva en betydande förbättring av konkurrenskraften, vilket i sin tur lär få starkt negativa eff ekter på den ekonomiska tillväxten. Detta i sin tur lär förvärra den privata sektorns villkorade skuldproblem. Spanska hushåll och banker står inför utsikten till skuldinflation, då det reala värdet av deras skuld lär komma att öka så länge som anpassningsprocessen pågår.

Den spanska regeringen reagerade med genomförandet av arbetsmarknadsreformer i juni 2010 medan centralbanken har framtvingat sammanslagningar av landets sparbanker, som håller större delen av hypoteksskulderna, och stramat upp bokföringsreglerna. Reformerna är visserligen ett steg i rätt riktning, men det är svårt att se hur en minskning i uppsägningskostnader – från 45 till 30 dagars lön per arbetat år – skall kunna åstadkomma ett makroekonomiskt mirakel. Dessa kostnader är fortfarande de högsta i Europa. Deras eff ekt på kort sikt är utan tvivel att öka arbetslösheten, då de gör det billigare för företag att avskeda personal.

Landet står alltså med stor sannolikhet inför en utdragen nedgångsperiod. Den osäkerhet som uppkommer mot bakgrund av dessa utsikter är hur det politiska systemet kommer att reagera. Kommer det att acceptera anpassningen eller kommer politiska krafter som förespråkar en konkurs att växa fram – antingen inom eller utanför eurozonen? Och när recessionen går in i sina senare stadier, kommer spanjorerna inte att börja ge euron eller andra europeiska länder skulden för sina problem? Svaret på dessa frågor kommer i hög grad att avgöra om eurozonen blir en framgång eller ett misslyckande.

Då Greklands och Spaniens kriser skiljer sig helt till sin natur – trots vissa ytliga likheter – måste varje framgångsrikt politiskt agerande utformas specifi kt för den givna situationen. I Greklands fall stötte eurozonen på en klassisk kris i de statliga fi nanserna, den typ av kris som förutsågs men inte skulle få uppkomma. I Spaniens fall stötte eurozonen på en kris som inte hade förutsetts.

Att lösa problemet med eurozonens interna obalanser skulle kräva en grad av politisk samordning som går långt bortom nu gällande procedurer och EU-program, såsom programmet för en gemensam marknad. Det skulle kräva en betydande grad av harmonisering på arbetsmarknaden, inte vad gäller löner utan i fråga om regler och procedurer. Framför allt skulle det kräva en process som är bindande för medlemsstaterna.

Inför Europeiska rådets möte i juni lade Europeiska kommissionen fram ett sådant förslag – som skulle ha inrättat en koordinationskommitté med juridisk befogenhet att genomdriva politiska rekommendationer – men detta avvisades av Europeiska rådet. Europas politiska ledare fortsätter att definiera krisen enbart i termer av bristande budgetdisciplin, inte i termer av ekonomiska obalanser, och detta är den fråga som de fl esta av debatterna inom rådet handlar om.

Både i termer av krislösning och styresreformer är den politiska betoningen alltså ensidig. EU:s politiska etablissemang försöker hantera ett solvensproblem genom en politik för att skapa likviditet, och man försöker hantera ett problem med obalanser genom att fokusera enbart på obalanser som uppkommer inom den off entliga sektorn, det vill säga budgetunderskott. Resultatet är att man varken löser problemet eller lär kunna förhindra en upprepning av liknande problem i framtiden.