Europas vånda och kriser
De var båda, på en och samma gång, specialister inom sina ämnesområden, men besatt därutöver en bred bildning, som satte dem i stånd att diskutera ämnen och problem långt utanför sitt ämnes gränser.
De var också typiska intellektuella i det att de var utpräglade betraktare, till och med distanserade om än ovanligt engagerade iakttagare av det samhälle och den värld i vilken de levde och verkade. Efter dem har det knappast stigit fram någon som kunnat axla deras mantel. Vår egen tid saknar förvisso varken män eller kvinnor som mer än gärna torgför åsikter och hållningar. De befolkar våra tv-soffor, våra tidningars debattsidor och översvämmar våra sociala medier. De som trängs inom dessa opinionsbildande fållor kan vara nog så engagerade, men ofta saknar de den solida kunskapsbas och breda bildning som ger deras analys skärpa och perspektiv och gör dem värda att lyssna till.
I ett europeiskt sammanhang är gestalter med denna resning inte lika sällsynta. Under efterkrigstiden har vi haft en rad sådana intellektuella vars inflytande sträckt sig långt utanför deras professionella domän. Personer som Bertrand Russell, Jean-Paul Sartre, Raymond Aron, Simone de Beauvoir, Albert Camus, Hannah Arendt eller Jürgen Habermas, för att nu nämna bara några av de mer lysande namnen på parnassens stjärnhimmel. Till dessa måste man även räkna den för några år sedan bortgångne engelske historikern Tony Judt.
Tony Judt var född 1948 och tillhörde följaktligen den stora generation av 40-talister som kom att dominera nästan alla det sociala livets områden under resten av det 20:e seklet. Han var född i en sekulär judisk familj i London och fick knappast någon judisk uppfostran värd namnet. Det betyder emellertid inte att han var omedveten om sin kulturella och etniska härkomst. Han skriver själv att han under sin ungdom upplevde den mondäna och civiliserade antisemitism som var utbredd i England under denna tid. Han kom också tidigt, redan som 15-åring, att engagera sig i en sionistisk rörelse och flyttade trots sina föräldrars invändningar, till Israel för att arbeta på kibbutz. Ganska snart upplevde han emellertid nybyggarlivet som alltför utopiskt och återvände till England. Efter sexdagarskriget 1967 distanserade sig Judt uttryckligt från sionismen och senare i livet skrev han i The New York Review of Books att ”before even turning twenty I had become, been, and ceased to be a Zionist, a Marxist, and a communitarian settler: no mean achievement for a south London teenager”.
Istället för att utvecklas till en helgjuten sionist kom Tony Judt att ägna sig åt studier i historia vid Kings College i Cambridge, där han 1972 disputerade på en avhandling med titeln Socialism in Provence 1871–1914, som han följde upp med ett bredare studium om den franska vänstern i boken Marxism and the French Left. Detta tidiga intresse för den franska vänsterns öden kom emellertid ganska snart att växla spår till ett mer allmänt intresse för det moderna Europas framväxt under 1900-talet. Ett intresse som skulle bli bestående under återstoden av Tony Judts liv och som kröntes av det mycket hyllade verket Postwar om Europas efterkrigstid.
Trots sin utpräglat europeiska mentalitet och bildning kom Tony Judt att göra sin karriär i USA: Han undervisade och forskade en kortare period vid University of California, men flyttade sedan till New York University där han kom att förestå Remarqueinstitutet, ett institut för studier av Europa och europeisk kultur som tillkom genom en gåva från Remarques änka Paulette Goddard. Tony Judt blev institutets professor och förste chef.
I så gott som allt som Judt skrivit lyser hans europeiska anda och bildning igenom. Det gäller även den postumt utgivna essäsamlingen When the Facts Change, men också Judts judiska bakgrund och erfarenheter präglar hans skrifter och essäer. Mellan hans europeiska och judiska arv finns emellertid knappast någon motsättning, eftersom den europeiska kulturen i hög grad uppstod och utvecklades i samverkan med Europas judar, något som européerna haft svårt att erkänna. För Judt var en sådan hållning däremot naturlig, eller som han uttryckte det i samband med att hans stora verk Postwar hade utkommit: ”Det är kanske inte nödvändigt att vara jude för att förstå Europas historia, men det är en god hjälp…”
Postwar skiljer sig påtagligt från andra böcker inom samma ämne framförallt genom att Judts perspektiv är så utpräglat europeiskt. Till skillnad från de mängder av historiska monografier av amerikansk observans, som alla koncentrerar sig på kalla kriget och dragkampen mellan de båda supermakter som definierade denna världsordning, är Postwar omisskännligt upptagen av att diskutera Europas vånda och kriser efter krigsslutet. Med en skarp blick för detaljerna i den politiska och ekonomiska utvecklingen analyserar Judt följderna av Europas detronisering som världens centrum, dess motvilliga men ofrånkomliga avveckling av sina tidigare imperier, och forna kolonier. Europas efterkrigstid karaktäriseras av en vandring från den ena krisen till den andra. De forna stormakterna England och Frankrike var ekonomiskt ruinerade och politiskt kraftlösa, och de kontinentala imperierna Habsburg och Osmanska riket hade gått i graven redan efter första världskriget. Maktpolitiskt var den europeiska kontinenten ett tomrum som i öst snabbt fylldes av den sovjetiska kraftutvecklingen utan att de gamla västeuropeiska makterna kunde göra något åt saken.
Europa blev efter kriget ekonomiskt och militärt beroende av de båda nya supermakterna. Västeuropa levde i skuggan av USA:s enorma makttillväxt och Östeuropa blev en satellit till den sovjetiska härsmakten. Sovjet hade efter kriget en konventionell armé av ofantlig storlek, omkring elva miljoner rustade soldater, som i ett enda svep hade kunnat ockupera hela det västliga Europa. För Västeuropas politiker blev det därför en central uppgift att övertyga USA om att det omöjligen kunde dra sig tillbaka från Europa. En sådan åtgärd skulle lämna Västeuropa utan försvar mot Sovjets överväldigande konventionella krigsmakt. På andra sidan, i Öst- och Centraleuropa, fanns ingen balanserande motvikt. Sovjet hade ingen tanke på att dra sig tillbaka från de områden som Röda armén besatt under krigsslutet. Och USA ansåg sig inte kunna riskera ett tredje världskrig för dessa små och politiskt betydelselösa stater. Här blev problemet följaktligen att hitta den lilla personliga frihet och det begränsade politiska oberoende som det kommunistiska maktmonopolet missade att kontrollera.
I en av de postumt publicerade essäerna med titeln ”What have we learned. If anything?” gör Tony Judt en enkel men egentligen självklar jämförelse mellan Amerikas och Europas krigserfarenheter och hävdar att i USA är bilden av landets krig övervägande goda. De båda världskrigen gjorde landet kolossalt rikt, medan de ruinerade Europa. Genom en slående jämförelse av antalet stupade soldater och dödade civila visar han att USA under första världskriget förlorade något mer än 120 000 soldater, medan motsvarande siffror för England, Frankrike och Tyskland var 885 000, respektive 1,4 miljoner och över 2 miljoner. I andra världskriget stupade stupade 420 000 amerikaner. Japan förlorade 2,1 miljoner, Kina 3,8 miljoner. Tyskland 5,5 miljoner och Sovjetunionen uppskattningsvis 10,7 miljoner. Om man ser till enskilda slag så kostade ardenneroffensiven USA 19 300 soldater under december månad 1944, medan bara britterna i slaget vid Somme den 1 juli 1916 förlorade mer än 20 000 soldater redan under slagets första dag.
USA har i jämförelse med andra krigförande länder under det krigiska 1900-talet kommit ovanligt lindrigt undan. Som ett resultat av detta är också USA den enda demokrati vars självbild är byggd på föreställningar som militär ära och tapperhet. I Europa är dessa värden negativt laddade. Det har lett amerikanska politiker till en nedlåtande attityd gentemot de europeiska allierade, som visar tvehågsenhet och oro inför väpnade konflikter.
Essäerna i When the Facts Change spänner över ett brett fält och håller ovanligt hög kvalitet. De behandlar genomgående frågeställningar som tar sin utgångspunkt i vår tids politiska debatt. Tony Judt är en särpräglad historiker, som med sin breda och djupa bildning söker kasta ljus över samtidens plåga och vånda. Genom att söka sig utanför de utstakade allfarvägarna lyckas Judt hitta skrymslen och skärningspunkter i historien som blixtbelyser aktuella och brännande händelser. Det ger hans essäer den sällsynta egenskapen att fungera som ögonöppnare. Även den väl bevandrade läsaren överraskas av Judts förmåga att hitta dolda vinklar och glömda perspektiv. Vad mer kan man begära av god historieskrivning?
Två av essäerna skiljer sig från de övriga genom ämnesval och reflektion. Det gäller en text om Hannah Arendt och en om Albert Camus. Essän om Arendt diskuterar hennes förutsägelse att tiden efter andra världskriget skulle absorberas av ”ondskans problem” ungefär på samma sätt som tiden efter första världskriget hade upptagits av massdödens problem. Judt, som är en beundrare av Arendt, konstaterar emellertid att hon knappast fick rätt.
Detta är emellertid tvivelaktigt, vilket inte minst framgår av ett kapitel i Postwar där Judt själv klarlägger hur alla de inblandade makterna i andra världskriget till en början gjorde sitt bästa för att bortse från eller förringa förintelsen av Europas judar, och i synnerhet sin egen delaktighet i denna tragedi. Man talade om krigets mänskliga offer och inbegrep där judar och romer, men ville inte medge att de drabbats särskilt och mer av krigets brutalitet och olycka än exempelvis polacker, holländare eller fransmän. Senkommet tvingade sig så småningom sanningen fram i de västliga demokratierna, och man nödgades motvilligt att se sin egen roll och medverkan i nazismens folkmord. I Östeuropa och det gamla Sovjetunionen skedde emellertid ingen sådan självprövning. Där såg man sig själv som antifascismens huvudmotståndare och förmådde aldrig se eller rannsaka sin egen antisemitism. I Östtyskland, som var fullt av gamla nazister, var det, exempelvis, otänkbart att genomföra en systematisk och grundlig avnazifiering. I väst har delaktigheten efter 1970-talet kommit att dominera diskussionen av krigets erfarenheter.
Judt pekar här på två händelser som vände händelseutvecklingen. Den första var segertåget för Anne Franks dagbok, som i en handvändning avslöjade att nazisterna i sin omänskliga politik hade hjälp av ockuperade folks samarbete. Familjen Frank angavs som bekant av sina holländska grannar.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Till skillnad från Anne Franks dagbok blev Primo Levis försök att få sina upplevelser från Auschwitz publicerade blankt avvisade och utkom först långt senare.
Den andra var den amerikanska tv-serien Holocaust, som sändes under 1970-talet och som tvingade alla europeiska folk att rannsaka sin hållning till judarna under kriget. Därefter har skildringar av den bestialiska judeutrotningen följt i en strid ström; den har blivit ett centralt problem i europeiskt kulturliv. Förintelsen förnekas eller bortträngs idag enbart av ett fåtal förhärdade historieförfalskare. För alla andra européer har det blivit en outplånlig skamfläck, en skamfläck som är desto mer påträngande eftersom den uppstod i den europeiska kulturens mitt, i ett av denna civilisations högst utvecklade länder och med benäget bistånd av alla dess medlöpare.
Essän om Albert Camus roman Pesten är djupt personlig genom att den mellan raderna anknyter till den sjukdom som ändade Tony Judts liv. År 2008 insjuknade han i als och kom, som han själv uttryckte det att ”fängslas i sin egen kropp”. Han fick därför uppleva något av den exil som invånarna i staden Oran i romanen Pesten utsätts för när de stängs inne i staden, utan möjlighet att kontakta sina nära och kära utanför dess murar. Det är en djupt gripande analys av denna enastående roman som skrevs av en blott 33-årig Camus. Den diskuterar också schismen mellan Sartre och Camus och deras starkt divergerande hållning till demokrati och totalitarianism. Här vänder sig Judt mot Sartre och identifierar sig med den utstötte och hånade Camus.
Slutligen är det nödvändigt att nämna de essäer som kom att väcka störst uppståndelse i USA, nämligen Judts texter om Israel och hans kritiska analys av den judiska lobbyns verksamhet i amerikansk politik. De är mycket tänkvärda, även om de inte förmår hitta någon nyckel till den fastlåsta situationen mellan Israels judiska och arabiska befolkning. Dessa essäer bär alla prägel av en judisk fritänkares distans och vanmakt inför den sionistiska politik, som enligt Judt riskerar att driva Israel ner i avgrunden.
Historiker och författare.