George orwells båda främsta verk, Djurens gård (1945) och 1984 (1949), har i år utkommit i nyöversättning av Chris­tian Ekvall (Bakhåll förlag). De ligger rätt i tiden, tyvärr. Det är inte smickrande för samtiden att en dystopi och en sedelärande berättelse om totalitarism känns aktuella.

Djurens gård, karikatyren av Sovjet­unionen, illustrerar hur revolutioner i folkets namn tenderar att resultera i att folket kämpar på under lika usla förhållanden som tidigare, medan revolutionärerna tar de gamla härskarnas plats. Orwell, som själv var en övertygad socialist, skrev i förs­ta hand Djurens gård som en varning till de brittiska socialister som svalt Sovjetunionens propaganda. Historiska exempel, både före och efter bokens publicering, ger dock vid handen att tesen är allmängiltig. Den som utger sig för att vilja störta tyranner vill i själva verket ofta erövra deras position.

Om inte annat växer ambitionen fram efter hand. ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”, skrev som bekant den brittiske historikern Lord Acton. Djurens gård (eller Djurfarmen som den hetat i äldre översättningar) har varit permanent aktuell sedan den publicerades, och kommer inte att sluta vara det.

Aktualiteten hos 1984 har däremot intensifierats i två vågor de senaste decennierna. När övervakningssamhället tog form på allvar blev Orwells berättelse om ett totalitärt samhälle vars makthavare följer medborgarnas minsta rörelse ett permanent inslag i debatten. ”Storebror ser dig” är numera en stapelfras och 1984 en så uttjatad referens att bättre skribenter undviker den för att inte tråka ut sina läsare.

Det är synd. Efter mer än sjuttio år är 1984 fortfarande en av de bästa böckerna i sin genre. Visst ligger det något i att dystopier som Aldous Huxleys Du sköna nya värld eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 är lät­tare att känna igen i den verkliga världen. Deras respektive totalitära regimer bygger på den gränslösa strävan efter ett bekvämt och riskfritt liv som ligger bakom många av de frihetsinskränkningar som drabbar oss idag. I jämförelse framstår Orwells diktatur Oceanien, där ”maktens syfte är makt”, som mindre verklighetstrogen.

Men det som gör 1984 så angelägen idag är varken Oceaniens generella samhällsstruktur eller ens massövervakningen, även om teleskärmarna som övervakar medborgarnas minsta ord och rörelse var obehagligt förutseende. Det är i regimens förhållande till språkliga, ontologiska och epistemologiska frågor – Finns det en objektiv verklighet? Kan vi veta något om den? – som 1984 verkligen briljerar.

”Orden vi använder anses forma verkligheten till den grad att ett ordbyte förändrar världen.”

Partiet som styr Oceanien behåller makten genom att skriva om historien. Förutsägelser som inte har inträffat, mål som inte har uppnåtts och personer som senare har utpekats som förrädare utplånas ur arkiven, eller byts ut. Medborgarna genomför, frivilligt eller av rädsla, en liknande process i sina egna huvuden. Någon objektiv verklighet finns inte. Som Partiets slagord lyder: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.”

En liknande process går att känna igen i dagens försök att avlägsna statyer ur det offentliga rummet och politiskt inkorrekta ord ur det offentliga samtalet. Männi­skor vars åsikter har blivit omoderna förlorar uppdrag och jobb. Det finns en föreställning att både samtiden och historien kan rensas från fördomar och förtryck om vi bara säger ”chokladboll”, kallar kvinnor för ”livmoderbärare” och plockar bort Tintin i Kongo ur bokhyllorna. Orden vi använder anses forma verkligheten till den grad att ett ordbyte förändrar världen.

Redan på 1940-talet skapade Orwell en hel vokabulär för 2000-talets utestängningskultur: dubbeltänk, nyspråk, minneslucka. Precis som i 1984 är det enbart en inflytelserik minoritet som till exempel påstår att kvinnor och män samtidigt är helt identiska och fullständigt väsensskilda, eller iscensätter digitala versioner av ”tvåminutershatet” på Twitter.

Trots Orwells träffsäkerhet är det lätt att avfärda 1984 med det uppenbara påpekandet att dystopin inte har slagit in i västvärlden. Inget regeringsdepartement ägnar sig åt tortyr av meningsmotståndare, den viktorianska sexualmoralen har inte återvänt och man behöver inte vända sig till den svarta marknaden för kaffe. Och däri ligger den svaghet 1984 delar med alla dystopiskildringar. I och med att de i allmänhet utspelar sig i en framtida version av vår värld, uppfattas de som försök att förutse framtiden. Avvikelser mellan dystopin och vårt eget samhälle tolkas som att författaren hade fel.

Det är att missförstå den dystopiska genren. Dystopiförfattare presenterar inte det mest sannolika framtidsscenariot, utan det värsta tänkbara. I en intervju beskrev Ray Bradbury sig själv som en förebyggare, inte en förutsägare, när det kommer till framtiden. Han trodde inte att framtidens brandmän förmodligen kommer att bränna böcker istället för att släcka eldsvådor, som de gör i Fahrenheit 451. Han ville varna för konsekvenserna av antiintellektualism och ytlig underhållningskultur, precis som Huxley varnar för konsekvenserna av utilitaristisk lyckomaximering. Jevgenij Zamjatins Vi varnar för övervakning och försök att utforma en allmängiltig modell för mänsklig lycka. Anthony Burgess A Clockwork Orange varnar för konsekvenserna av att frånta individen hennes moraliska agens. Och så vidare.

Inget av deras skräckscenarier har inträffat, och det innebär inte att författarna har misslyckats. Tvärtom är det tänkbart att deras dystopiska romaner har bidragit till att avstyra dessa scenarier. Men den som vill avfärda deras verk kan alltid misstolka dem som profetior och kritisera dem för att inte ha slagit in.

Det genialiska med Orwells andra stora verk, Djurens gård, är att det är immunt mot sådana avfärdanden. Det är ingen dystopi, utan en mycket sällsyntare form av litterär varning: en fabel. Fabeln, i egenskap av allegorisk berättelse med antropomorfa djur och en tydlig sensmoral, är till skillnad från dystopin utlyft ur tiden. Den utger sig varken för att återge något som har hänt, något som händer eller något som kommer att hända, och går därmed att applicera på både dåtid, nutid och framtid.

Både fabeln som dystopin har långa anor. Religiösa skrifter tenderar att innehålla dystopiska element (helvetet, dödsriket, domedagen och så vidare), och redan på 500-talet f Kr nedtecknade den grekiske slaven Aisopos de sedelärande berättelser som än idag, mer än 2 500 år senare, används för att beskriva och varna för be­teenden. ”Vargen och lammet”, om hur den som vill skada någon alltid kan hitta skäl för det, är ständigt relevant. Likaså ”Pojken och vargen”, som varnar för att den som ljuger för ofta till slut aldrig blir trodd.

Fabeln är till sin natur fredad från den sortens oavsiktliga eller avsiktliga missförstånd som drabbar dystopierna, eftersom ingen inbillar sig att en fabel är tänkt att exakt beskriva verkligheten. Det går inte att avfärda ”Vargen och lammet” med att vargar och lamm faktiskt inte brukar debattera de förras skäl att äta upp de senare.

Ändå är fabler udda fåglar i kanon, medan dystopierna har blivit allt fler. En bidragande orsak är att fabeln är ett betydligt snävare format. Det är också svårt att skapa en så omfattande och sammanhängande allegori som Djurens gård, medan det är relativt lätt att föreställa sig olika sätt för det mänskliga samhället att gå åt pipan.

Trots bokens kvaliteter hade Orwell svårt att få Djurens gård utgiven. Andra världskriget rasade och hans hemland Storbritannien var allierat med Sovjet­unionen. Ironiskt nog drabbades den allegoriska kritiken mot åsiktskontroll av just detta. En förläggare refuserade utkastet på inrådan av en bekant på informations­ministeriet. Det ansågs oklokt att provocera Sovjetunionen.

”Cirkushundar hoppar när tränaren slår med piskan, men den riktigt vältränade hunden är den som slår sin kullerbytta när det inte finns någon piska”, var Orwells kommentar i en krönika i Tribune. Då som nu var frivillig självcensur ett större problem än offentlig censur, och då som nu hade Orwell en lämplig allegori på lager.