Fångat av en stormvind
Men Dominic Lieven har trots den bedövande tunga traditionen lyckats att koppla ett fräscht grepp om ämnet. Hans infallsvinkel är europeisk i den meningen att han ser Ryssland som en del av det europeiska geopolitiska problemfältet med dess skarpa och ofta ödesdigra brytpunkter.
Lieven börjar med att konstatera att Ryssland trots sina många asiatiska säregenheter trots allt var en del av den europeiska maktbalans som behärskades och styrdes av ett antal stora imperier, vilka alla brottades med problem orsakade av den sociala och ekonomiska utvecklingen under 1800-talets snabba modernisering av det ekonomiska och sociala livet. På mindre än ett sekel förvandlades detta Europa från en långsam och trögrörlig agrar värld, till en industriell, teknisk och sekulariserad masskultur med snabba kommunikationer och ett förtätat urbant liv med snabb puls. Denna genomgripande förändring genererade konflikter av en omfattning som tidigare varit okänd. Den historiska rytmen bröts och den gamla maktlogiken blev passé.
Europas stora och mäktiga imperier hade sedan århundraden följt en dynastisk logik som med ens tappade sin relevans. Den traditionella ordningen med dess uppdelning mellan lysande furstar, stödda av en fåtalig aristokratisk elit, och en anonym massa av undersåtar förlorade sin självklara relevans. Breda folkliga rörelser aktualiserade frågeställningar som tidigare varit av underordnad betydelse. Religiösa, sociala eller nationella väckelser uppstod och grep omkring sig med en kraft som överraskade de gamla dynastierna. Plötsligt var livets och samhällets ordning ifrågasatt på ett sätt som inte kunde negligeras ens av de mäktiga imperier som dominerade europeisk politik.
Den nationella väckelsen skapade nya stater med egna stormaktsambitioner, framförallt Tyskland och Italien, som krävde utrymme i den redan trånga maktordningen. De gamla europeiska imperierna ställdes genom denna rasande utveckling inför nya problem som krävde nya och djupgående historiska kompromisser både inom och mellan de stormakter som ville överleva tidens turbulens.
Idag, när vi lever i avkoloniseringens och antiimperialismens tidevarv, förefaller 1800- och det tidiga 1900-talets imperier som absurda skapelser av en tid som led av elefantiasis. Vår mer sofistikerade kapitalism ser inte poängen med att lägga ständigt nya territorier under centralmaktens administration. Det moderna sättet att härska arbetar med mera osynliga redskap, kopplade till ekonomiskt tvång, som gör att territoriell expansion ter sig som en meningslös ökning av maktens administrativa börda utan någon annan återbäring än den man ändå kan få genom fri handel.
Men en gång var imperiebyggandet det allt överskuggande målet inom europeisk politik. Vid förra sekelskiftet fanns inte mindre än sex europeiska stormakter, som gjorde anspråk på imperiestatus. De var alla beredda till stora uppoffringar för att antingen befästa eller ännu hellre utvidga sina territorier. Till de sex hörde naturligtvis kolonialmakterna England och Frankrike, som utan tvivel var imperier, men imperier spridda runt stora delar av planeten och som bara kunde hållas samman av en stark sjömakt. Därutöver fanns fyra landbaserade imperier: det habsburgska med centrum i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, vars intressen koncentrerades till Balkan. Vidare det tyska riket, som helt nyligen skapats genom tre snabba krig och en hårdför realpolitik signerad Otto von Bismarck. Tyskland var kanske ännu inte ett fullgånget imperium, men att det hade imperiala ambitioner rådde det inget tvivel om. Dessutom fanns det osmanska väldet, byggt på etnisk och religiös gemenskap, men ekonomiskt och militärt försvagat. Sist men inte minst fanns det väldiga Ryssland.
Alla dessa fyra imperier var landbaserade och kolliderade såväl ekonomiskt och territoriellt som militärt eftersom de strävade efter ökad makt på den europeiska kontinenten. Tre av dem – det osmanska, det ryska och det österrikiska – brottades med svåra inre konflikter. De hade alla hamnat på efterkälken i den snabba tekniska och sociala modernisering som drog fram över Västeuropa och som gav denna del av världen kraftigt ökade ekonomiska och militära resurser. Det osmanska imperiet betraktades redan mot 1800-talets slut som en döende konstruktion som inte skulle klara den europeiska politikens hårda vindar. I verkligheten var alla dessa fyra imperier sjuka konstruktioner och bara ett av dem, Tyskland, skulle överleva den politiska och militära storm som stod för dörren, men så stukat och sargat att det blev den krutdurk som bara några decennier senare för gott sprängde hela den europeiska ordningen i bitar.
Logiken bakom imperiebyggandet var enkel. Den handlade om att underlägga sig nya territorier därför att där fanns geopolitiska vinster att göra, råvaror att hämta och människor att beskatta. Men verkligheten var inte så enkel som kalkylen antydde. Imperierna blev ofrånkomligen splittrade och splittringen växte i samma takt som territoriet utvidgades, eller ännu snabbare. Genom sin blotta storlek kom imperierna att hysa etniska, nationella, religiösa minoriteter som lätt transformerades till aggressiva politiska rörelser. Under 1800-talets och det tidiga 1900-talets nationella väckelse var det precis vad som hände inom alla Europas landbaserade imperier. För de koloniala imperierna dröjde den nationella väckelsen ännu några decennier och bröt fram först efter andra världskriget.
Ryssland var, som Lieven påpekar, på en och samma gång det landbaserade imperium som hade såväl de bästa som de sämsta framtidsförutsättningarna. Till de dåliga villkoren hörde landets agrara struktur med en analfabetisk och livegen bondeklass, ett svagt utvecklat borgerskap och en trög, inkompetent och underdimensionerad byråkrati. Att den ryska byråkratins oduglighet begränsade landets utvecklingsmöjligheter har forskningen sedan länge varit enig om. Däremot framhåller Lieven att Ryssland också ägde en stark utvecklingspotential: det närmast jungfruliga Sibirien.
Sibirien var inte bara en djupfryst tundra, där fanns odlingsbar mark och rika råvarufyndigheter. Dessa hade länge varit omöjliga att exploatera på grund av de hissnande avstånden, men nu var det järnvägarnas epok. Det var ett perspektiv som nästan skrämde slag på övriga stormakter i Europa, i synnerhet den ständigt geopolitiskt kalkylerande tyska eliten. Ryssland tycktes stå på randen av en explosiv utveckling som måste förhindras om inte landet inom kort skulle överskugga alla sina konkurrenter.
Risken för att Ryssland skulle bli i stånd att utveckla sina slumrande ekonomiska rikedomar var dock mindre än vad landets konkurrenter befarade. Skevheten och dysfunktionaliteten i det väldiga imperiets politiska struktur lade oöverstigliga hinder i vägen för sådana framsteg. Lieven belyser med några siffror Rysslands svårigheter att ta den historiska chans som plötsligt yppat sig genom järnvägarnas utveckling. Vid slutet av 1700-talet sysselsatte den ryska byråkratin 16 500 tjänstemän, vilket var ungefär samma antal som Preussen disponerade, men Preussens yta motsvarade knappt en procent av den ryska landmassan. Rysslands byråkrati var alltså extremt underbemannad. Men den var också svårt korrupt.
Den ryska aristokratin var sedan rikets uppkomst en typisk tjänsteadel. Den ägde inte sin jord självständigt, utan fick den tilldelad av tsaren som ägde allt inom Ryssland. Jorden var dessutom ointressant. Den gav ingen avkastning om den inte brukades, och därför var böndernas livegenskap en förutsättning för både tsarens och aristokratins rikedom. Tsaren förlänade egentligen inte jord till sina aristokratiska byråkrater utan han gav dem ett större eller mindre antal själar att utsuga, Detta system ledde till en ovanligt grym och girig tillämpning av böndernas livegenskap och förhindrade varje möjlighet till en genomgripande reform av det ryska jordbruket. Livegenskapen avskaffades visserligen formellt 1861, men det blev aldrig mer än en reform på papperet.
Den ryska staten disponerade sina finansiella resurser på ett föga produktivt sätt. Enorma summor användes för att hålla en stående armé, som säkert var nödvändig dels för att disciplinera de livegna bönderna, dels för att möta hoten från omgivande grannstater och grannimperier. Icke desto mindre innebar det att Ryssland tvingades att betala ett högt pris för sin ställning som imperium och stormakt. Ryssland avsatte 46 miljoner rubel till rättsväsende, men bara 34 miljoner till utbildning. Det fanns dessvärre goda grunder till dessa improduktiva satsningar. Den politiska oron i Ryssland var ständigt besvärande stor, och då blev det inga pengar över till att utbilda ett kompetent skikt av ämbetsmän. Istället fortsatte den traditionella nepotismen. Statens ämbetsmän rekryterades så gott som uteslutande bland högre aristokrater och i synnerhet bland dem som hade förbindelser med hovet och familjen Romanov.
Ryssland var med andra ord fångat i sin egen dröm om att vara och förbli ett imperium och den drömmen urholkade landets administrativa och ekonomiska krafter genom en kortsiktigt ofrånkomlig misshushållning. Regimen klarade aldrig en liberalisering av böndernas villkor och saknade såväl vilja som förmåga att rensa upp i den korrupta nepotismen. På den punkten var den alltför beroende av sin sociala bas, den kuschade aristokrati som agerade statens skatteindrivare. Tsarismen var innesluten i en kniptång av dilemman som den aldrig lyckades att ta sig ur, och därför kom den att som så många andra trängda regimer i historien att satsa på kriget som en utväg.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Men detta var också fallet med de övriga imperierna i Europa. Den maktbalans som etablerats vid Wienkongressen 1815 hade spelat ut sin roll. Alltför stora förändringar hade skett i inbördes maktförhållanden för att den skulle kunna överleva och rida ut en allvarlig politisk konflikt, menar Lieven. De politiska eliter som styrde Europas stormakter upplevde att den ordning de fogat sig i inte längre ägde någon verklig relevans. Det krävdes en militär kraftmätning för att fastställa en ny maktordning och de var alla beredda, om än med viss tvekan.
Europas mäktiga eliter var alla i en eller annan grad aristokratiska och hyllade ideal som heder och ära. De odlade en nationell stolthet som egentligen främst var en vördnad för antikverade ideal som blodet, börden och traditionen. Därför var de oförmögna att ta de mått och steg som en seriös fredsförhandling krävde. Denna bakgrund till kriget har ofta tangerats i den historiska forskningen, men ingen har utnyttjat perspektivet lika systematiskt som Lieven och ingen har så grundligt undersökt den imperiala drömmens del i Tsar-Rysslands undergång.
Men – som Lieven framhåller i ett efterord – imperieambitionen dog inte med Tsar-Rysslands undergång och första världskrigets blodsutgjutelse. Den överlevde och stärktes såväl i Ryssland som i Tyskland. Visserligen ledde den i båda dessa länder till regimskiften. Ryssland blev det stalinistiska Sovjetunionen, Tyskland blev Hitlers Tredje rike. Världskriget 1914–18 skapade inte en ny, stabil maktbalans. Det gjorde däremot andra världskriget, då alla europeiska stormakter bortsett från Sovjet-Ryssland lämnat den världspolitiska scenen och världsordningen blev en fråga för enbart två supermakter.
Idag har vi på nytt ett multipolärt system med maktcentrum utspridda över hela globen, och situationen i Östasien, liksom i Mellanöstern och det pånyttfödda Ryssland, börjar anta skrämmande likheter med den som rådde i Europa i början av förra seklet. The End of Tsarist Russia innebär en återkomst för ett geopolitiskt perspektiv i historieskrivningen. Kanske kan man under läsningen understundom tycka att författaren renodlar sitt perspektiv alltför hårt och i någon mån försummar att diskutera de ekonomiska, tekniska och sociala förändringar som hopats under seklet före sammanbrottet och som underminerat hela det traditionella europeiska samhällslivet. Men verket visar samtidigt på fruktbarheten och förklaringskraften i ett geopolitiskt synsätt. Med skärpa demonstrerar Lieven att det knappast var enbart dumhet, felaktiga kalkyler eller tafatt diplomati som orsakade sammanbrottet för Europas imperier och maktordning. Det var snarare ett systemfel i den internationella maktbalansen som ingen av tidens politiker eller militärer förmådde genomskåda. Låt oss hoppas att dagens maktordning inte slutar i en likartad kollaps för den världsordning under vilken vi nu lever.
Historiker och författare.