Det är i år femtio år sedan Aleksandr Sol­zjenitsyn fick Nobelpriset i litteratur. Det var en betydelsefull händelse i den utveckling som ledde fram till Sovjetunionens upplösning och Östeuropas frigörelse.

År 1968 skrev atomfysikern Andrej Sacharov sitt manifest Alternativ till världens undergång. Tankar om framåtskridande, fredlig samexistens och intellektuell frihet. Det var en sensation. Aldrig tidigare hade någon av landets mest framstående vetenskapsmän öppet pekat på systemfel i samhället. Skräcken hade börjat släppa – men inte helt. Ännu ifrågasatte inte Sacharov det kommunistiska systemet.

År 1969 gav Solzjenitsyn ett svar, som blev en både bejakande och kritisk framställning. Han skriver bland annat: ”Det är inte lätt för oss att acceptera det fria tänkandets återkomst, att med en gång vänja sig vid det.”
Solzjenitsyn tvekar inte att ifrågasätta myten om stalinismen. Han visar att Stalin var en mycket trogen genomförare av allt som Lenin hade tänkt. Sacharov trodde fortfarande att det fanns en moralisk kärna i socialismen.

”Aleksandr Solzjenitsyn kom till Nobel­festen från en tillvaro som knappast någon av dess övriga deltagare hade en aning om.”

Solzjenitsyn menar att det enda moraliska inslag som finns i socialismen är förhoppningen att godheten skall breda ut sig när produktionsmedlen socia­liserats. I en oöverträffad passage skriver han: ”När vi återfår andan efter vår svimning, när en glimt av medvetande tränger igenom det totala mörkret, är det till att börja med svårt att återfå vår förmåga att se klart, att hitta fram bland myllret av hinder, bland belätena som har placerats i vår väg.” Sacharovs och Solzjenitsyns texter cirkulerade i avskrifter, de trycktes i väst och kopior letade sig på hemliga vägar tillbaka till Sovjet.

Solzjenitsyn hade 1970 klart för sigatt om han reste till Stockholm för att ta emot Nobelpriset skulle han sannolikt hindras från att återvända. Han önskade därför att få ta emot det på svenska ambassaden i Moskva och där få hålla det tal som litteraturpristagaren alltid håller. Han upplevde den svenska ambassadören, Gunnar Jarring, som ytterst avvisande. Till saken hör att hela ambassaden var avlyssnad av KGB, vilket kan ha bidragit till Solzjenitsyns intryck. Vad han önskade var att få ta emot priset vid en enkel ceremoni, men erbjöds att få ta emot det enskilt ur ambassadörens hand.

Författarens fråga var befogad: ”Är Nobelpriset ett stöldgods som man tar emot bakom stängda dörrar?” I en artikel i New York Times hävdade Olof Palme – som ytterst var ansvarig för hela skeendet – att Solzjenitsyn velat ordna en politisk manifestation på ambassaden, något som helt saknade grund. (Den nors­ke journalisten Per Egil Hegge har utförligt skildrat skeendet i boken Solsjenitsyn kan inte komma 1971.)

I Le Nouveau Magazine Literaire 2018 berättar Alain Dreyfus den dramatiska historien om hur Solzjenitsyns stora verk Gulagarkipelagen kom till väst och publicerades där. Genom vänner i den estniska familjen Susi i Tartu hade manuskriptet mikrofilmats och fanns redan på plats i Paris. Förlaget hade alltså att arbeta med mikrofilm från det handskrivna manu­skript, som till stor del tillkommit under författarens vistelser i Estland. I augusti 1973 greps Solzjenitsyns medhjälpare i Moskva, Elizabeth Voronionskaja i Moskva. Hon arbetade då med att göra en utskrift på maskin av manuskriptet. Efter fem dagar i förhör bröt hon samman och avslöjade allt. Efteråt tog hon sitt liv. I det läget gav Solzjenitsyn i uppdrag åt Nikita Struve, förlagschef på YMCA Press i Paris, att ge ut manuskriptet på ryska. Verket såldes så småningom i väst i 10 miljoner exemplar.

Detta bidrog till att den sovjetiska ledningen i februari 1974 grep och landsförvisade Solzjenitsyn, som tidigare hade skyddats av sin världsberömmelse. Åtgärden var inte unik i Sovjetsystemet. År 1922 hade 150 framstående forskare och intellektuella landsförvisats på samma sätt, bland dem den berömde teologen Sergej Bulgakov. Denna händelse har gått till hi­storien som ”Filosofernas skepp”.

Solzjenitsyn kom därför till Väst, och bodde under många år i USA. Han var där en skarp kritiker av det västerländska konsumtionssamhället.
På Nobeldagen 1974 satt därför den förre lägerfången Solzjenitsyn tillsammans med Sveriges konung och drottning, årets litteraturpristagare Harry Martinson och Eyvind Johnson, samt vetenskapens främsta företrädare vid högtidligheten i Konserthuset. Hela världen lyssnade när han höll ett Nobeltal, som blev ett av världslitteraturens främsta dokument under 1900-talet. Det hade tryckts redan 1972. I den inledande självbiografin, som ingår i volymen med det tryckta talet, säger Solzjenitsyn: ”Knappast ens händelser, som vi redan upplevt kan vi värdesätta genast och knappast kan vi med ledning av deras följdverkningar förstå deras innebörd. Dess mer oförutsägbara och överraskande visar sig kommande händelsers förlopp för oss.”

Detta är en grundläggande övertygelse hos Solzjenitsyn: historien är berättelsen om det oförutsedda, den ligger inte i människors hand. Inte heller styrs den av lagar, som vi kan utforska – det är ju marxismens grundantagande. Själva oförutsägbarheten gör att vi alltid måste vara beredda på att allt kan bli annorlunda än vi tänkt oss. Vem hade kunnat ana att lägerfången och den i cancer dödssjuke matematik­läraren endast tjugo år senare skulle tala till hela världen från Nobeldagens talarstol? Och vem kunde ana att detta skräckinjagande imperium, som var Sovjet, skulle upplösas 1991?

Aleksandr Solzjenitsyn kom till Nobelfesten från en tillvaro som knappast någon av dess övriga deltagare hade en aning om. Som kompanichef under världskriget hade han sett hur soldatmassor föröddes i hänsynslösa offensiver på order av en militär amatör, Josef Stalin. Som fånge i Gulag hade han sett hur undernärda olycksbröder drevs i döden med omänskligt arbete. På cancerkliniken hade han dag efter dag varit nära den yttersta gränsen. Som författare hade han varit ständigt övervakad och nu var han landsförvisad. Vem i den lysande festpubliken hade ens varit i närheten av något sådant? Och just han säger just där: ”Och varken i misslyckanden eller ens på tillvarons botten – i armod, i fängelser, i sjukdomar – kan denna förnimmelse av tillvarons harmoni överge honom.”

En hel litteratur har gått under i Gulag. Oändligt många begåvningar har där brutits ner, dött och nakna slängts ner i massgravarna: musiker, vetenskapsmän, diktare. Det är, säger Solzjenitsyn, som ett träd där man skurit av alla nya skott. Men det märkliga händer, att just på det ställe, just på samma plats där man sökte stympa livet, där skjuter konsten nya skott. Sol­zjenitsyn var inte ensam. Han är en röst i en stor kör av en ny rysk litteratur. Det kan räcka med att nämna Anna Achmatova, Vladimir Maksinov och Vasilij Grossman.

Mycket av det som Solzjenitsyn skildrar i Gulagarkipelagen var tidigare känt i väst, fast det av många mer eller mindre radikala röster hade avfärdats som antikommunism. Det kan räcka med att nämna den polske advokaten Jerzy Glicksmans bok Låt världen veta.

I sitt tal på Nobeldagen 1974 ställde Solzjenitsyn frågan: ”Vore det inte naturligt också för oss att retirera, att sluta tro på det godas orygglighet, på sanningens odelbarhet och endast meddela världen våra bittra sidoobservationer om hur hopplöst förvänd mänskligheten är, om hur folk urartat och hur svårt det är för enskilda, fina skönandar bland dem?” Hans svar till sig själv och till varje diktare är detta: ”För den som en gång har gripit till ORDET finns ingen återvändo mer …”

Den enastående betydelse som Solzjenitsyn tillmäter konsten och i synnerhet dikten innebär att dess frihet är en grundförutsättning för dess verkan. Varje makt­ingrepp, varje begränsning från auktoriteter innebär att den förlorar sin vitalitet.

I litteraturen som en världsvid gemenskap ligger ett frö till mänsklighetens enande, ”att allt blir en angelägenhet för alla”. Och inte bara det, dikten kan genom sin sanning vrida det farligaste vapnet ur våldets hand, nämligen lögnen. Solzjenitsyn skriver: ”Författarna och konstnärerna har möjlighet till något större. ATT BESEG­RA LÖGNEN! I denna kamp mot lögnen har konsten alltid segrat och kommer alltid att segra!”