En författare från Västsahara fick höra av sin vaktare: ”Du har kommit hit för att dö. Glöm yttervärlden! Ingen kommer någonsin att läsa dig, ingen bry sig om dig.” Fångarna använde hälften av den mörka tvål de fick för att skriva och hålla stånd mot galenskapen. En av dem skrev ett poem på hundra strofer om Afrika, de andra lärde sig den utantill. De var sju torterade män i en cell med två kvadratmeter per person, nästan inget ljus. Förmågan hos några att fantisera och skapa räddade dem. Fantasin är tyranniets fiende eftersom den är en individuell handling ingen kan kontrollera.

Jorden är inte den oändliga resurs vi trodde att den var; den måste skyddas som något mycket värdefullt. Detsamma gäller yttrandefriheten, den har inget eget liv, den måste värnas men också definieras i ständigt förnyad debatt. I en farofylld och sårbar värld spelar det fria flödet av idéer en viktig roll. Våra stora poeters och tänkares visioner syftar inte till lättköpt tröst eller verklighetsflykt utan till att skänka näring och energi, till att skapa nya förbindelser, uppfinna nya lösningar.

President Franklin D. Roosevelt definierade de mänskliga rättigheterna som fyra: yttrandefriheten, trosfriheten, friheten från fruktan och friheten från nöd. Första gången begreppet folkmord – alltså frånvaron av samtliga mänskliga rättigheter – nämndes offentligt lär vara då Hjalmar Branting i Stockholm 1917 kallade vad som drabbat armenierna för ”ett organiserat och systematiskt folkmord”. Rafael Lemkin, polsk-judisk jurist, som mist sin familj i Förintelsen, lobbade för att folkmordet skulle ingå i FN:s deklaration och kom på ordet genocide. Den 9 december 1948, för drygt sextio år sedan, antogs folkmordskonventionen enhälligt. Dagen därpå följde den universella deklarationen. Men då avstod Sovjet, Sydafrika, Saudiarabien från att rösta.

På senare år har det antagits andra deklarationer om mänskliga rättigheter, till exempel femtiosju muslimska staters Kairodeklaration 1990 som stipulerar att religionen inte får kritiseras. I FN:s kommitté för mänskliga rättigheter jämställs numera religionskritik med diskriminering av människor. Detta borde västerländska intellektuella fördöma skarpare än som skett. Lagar mot blasfemi och hädelse bör avskaffas, de skyddar doktriner, inte människor. Det är människor som ska värnas, inte vad de tror på. (Därför är lagen om hets mot folkgrupp en bra och nödvändig lag.)

Förr underströks likheterna, nu poängteras olikheter för att skapa ökad förståelse för andras livsformer. Men det leder till att man med hänvisning till kultur och traditioner kräver särbehandling och då ställs gruppens rättigheter över individens. Mångfaldens kultur kan leda till apartheid: var och en i sin inhägnad.

I islamska länder uppfattar man bekvämt nog varje regimkritisk åsikt som en hädelse eller vantolkning av Koranen. Även i Sverige hör jag dem som menar att kritik av islam är rasism, medan blasfemiska påståenden om kristendomen (Jesus som homosexuell till exempel) anses politiskt korrekta – alltså dubbel standard.

Fatwan mot Salman Rushdie är efter tjugo år fortfarande i kraft; det har understrukits i uttalanden från parlamentet i Teheran. ”Ingen har en av Gud given rätt att förolämpa en stor religion”, instämde John Le Carré. ”Utan friheten att väcka anstöt upphör yttrandefriheten att existera”, replikerade Rushdie vars Satansverserna ledde till attentat och dödsfall. Och det har gjort många förläggare tveksamma till att ge ut kontroversiella böcker om islam.

I dagens Latinamerika – till exempel Mexiko – avrättas författare av knarkligornas mordpatruller eller fängslas – som på Kuba. Metoderna växlar. Än kastas en författare eller journalist i polisarrest och torteras över ett veckoslut vilket blir en varning till hans kolleger, än dödas han via torpeder som makten svär sig fri ifrån.

Friheten blir mätbar och betydelsefull i den mån som ofriheten existerar och hindrar den. I det kommersialiserade västerlandet tycker sig mången författare tala ut i tomma intet. Hans hopp är då just det som diktarna i totalitära stater fruktar: att också väggarna har öron.

Att litteraturen jämt har befunnit sig på kollisionskurs med envåldshärskarna beror inte på att författare alltid talar för friheten utan på att de i sina verk skapar människor som själva kan iaktta, resonera och träffa viktiga val.

En av litteraturens uppgifter är att hjälpa människor att förstå sin egen natur och få dem att inse att de inte är maktlösa. Därför drabbar censuren inte bara författarna utan allra mest läsarna. Om en läsare förvägras en bok förnekas hans rätt att veta och upptäcka.

Precis som man kan lagra kärnvapen kan man, genom att förtiga sanningen, lagra hyckleri, enfald, omoral, så att de kittas samman till en svårgenomtränglig mur. Och fast litteraturen till slut överlever censuren, blir samhället lidande därför att olika handlingsalternativ aldrig får prövas i tid och en mängd erfarenheter aldrig kommer till uttryck. Michel Tournier har påpekat: ”I ett land där poeterna är tystade eller drivna i exil finner man oundvikligen husmödrarna köande utanför butikerna.”

Författarna, skriver Lars Gustafsson

måste alltid komma

ett steg före censuren,

som mungon alltid är en fas före

skallerormen.

Det som till sist förintar lägerstaten,

bevakningsstaten, polisstaten

är den levande människans snabbhet (…)

Var i din egen flykt

och vänta aldrig på stegen i trappan

Litteraturen liknar kärleken; den avnjuts bäst i avskildhet men får sociala följder. Den hävdar att människan är oförutsägbar och outgrundlig, att hon aldrig helt kan definieras och därmed aldrig kan utnyttjas rationellt av andra. Ingen geometri, databank eller regering kan kartlägga människans behov, hennes drömmar och fantasier. Därför innehåller vart konstverk något som befriar. Därför ägnar världens censorer så mycken kraft åt att förstöra bräckliga ting som drömmar, tankar, konstverk – och deras skapare.

”Litteraturen behöver ingen frihet, den är frihet” sade Nobelpristagaren Heinrich Böll i Stockholm en gång. Ingen regim och inget samhälle kan göra anspråk på att skänka litteraturen det som den har av naturen. En författare måste gå långt utöver osynliga gränser för att avgöra hur långt han kan gå; ingen kan veta det i förväg. För litteraturen är ingen funktion eller institution utan en process utan slut.

När vi offentliggör en egen inre erfarenhet visar vi att inget vi gör och känner är privat. Paradoxalt nog är det motsatsen till att låta statliga kontrollanter kika in genom våra fönster och avlyssna våra samtal, ty när de säger att inget får döljas är det för att de vill göra det till sin egen statistiska egendom.

Det är oklart om skönlitterära författare är nyttiga eller om just deras onyttighet gör dem nödvändiga. Det skapande arbetet som skänker liv åt nya visioner och en förut osedd skönhet är kanske den effektivaste formen av protest för en författare. Att det inte är riskfritt ser vi idag i Italien, Iran och Saudiarabien, i Turkiet och Zimbabwe, i Kina och Ryssland.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Allt färre författare tiger idag när deras kolleger förföljs. Förintelsen och Gulag har lärt oss att tystnaden kan vara ett brott. De som hjälpts mest av denna nya medvetenhet är inte de berömda namnen utan unga författare på väg, journalister, översättare. Att publicera förbrytelser mot dessa berövar den fria tankens förtryckare chansen att göra upp med dem i hemlighet.

En människa är ett ansikte, en röst, ett vittnesbörd, ett hopp. Hon är någon som väntar på ett anrop, litar på en inlevelse. För att uppfatta rösterna inifrån murarna, från smärtans insida, krävs fantasi. Det behövs tålamod och tid för att hitta våglängderna. Men det är inte vi som borde ha ont om tid. Det är fångarna som har ont om tid, därför att de förlorar tid och liv.

Den europeiska drömmen allt sedan upplysningstiden är en kultur som inte sätter upp stängsel. Den försvarar tvärtom en levande ande genom att vidga inbillningens, känslans och lekens domäner, genom att vara i ständig prövande rörelse. Bör vi då inte låta varje kultur teckna sin egen profil mot en svartnande himmel? Nej. Vi har inte råd att ha olika åsikter om vem som har rätt att leva. Där måste varje inkännande relativism upphöra.

Hur kunde Rushdies roman kränka människors tro mer än det faktum att i flera islamska länder homosexuella torteras, otrogna stenas och kvinnor vägras utbildning och självständighet? Upplysningsmannen Rushdie vänder sig mot en enda världsförklaring, ett för alla giltigt facit. Det finns bara en mänsklighet men ett oändligt antal gudar. Om tron på Muhammed eller Jesus kräver respekt, bör vi kunna fordra respekt också för vår tro på fantasins och förnuftets verklighet.

Att Rushdie fortfarande är i dödsfara beror mindre på passager som driver med Muhammed än på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, men de sammanbor inte i fundamentalistens bröst.

Litteraturen är ingenting heligt. Den är ett utbyte av drömmar, känslor och fantasier som aldrig stelnar till dogm och utantilläxa. Rushdie återigen: ”Var än i världen litteraturens lilla rum har bommats för har väggarna förr eller senare störtat samman.”