De försöker importera en ny väljarkår!” förkunnade Fox News-profilen Tucker Carlson ilsket för sina tittare i april 2021. ”Det Demokratiska partiet försöker ersätta den nuvarande väljarkåren med lydigare väljare från tredje världen.”

Carlsons hårda ord ekade genom USA:s me­dielandskap, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Den judiska organisationen Anti-­Defamation League anklagade Tucker Carlson för att torgföra rasistiska konspirationsteorier och krävde hans avsked. Liknande krav hördes från politiker och tyckare över hela landet. Fox News valde dock att behålla Carlson, som knappast har tonat ner sitt budskap sedan dess.

Till Carlsons försvar kan man säga att hans idéer knappast var nya. Demokrater har länge hoppats på den ”bruna våg” av latinamerikans­ka väljare som ska garantera deras parti en permanent majoritet. Just The Emerging Democratic Majority löd titeln på en inflytelserik bok om ämnet från år 2002, skriven av analytikerna Ruy Teixeira och John Judis. Att inte vilja ta emot vågen av latinamerikaner med öppna armar var Carlsons försyndelse.

Men hade han rätt i sak? Kommer migranterna på väg över Rio Grande att rita om USA:s politiska karta? Och vem gynnas egentligen av all denna invandring söderifrån? Debatten är idag oerhört politiserad, och i stort sett alla som skriver om ämnet har något slags agenda. Det kan därför vara värt att läsa vad seriösa amerikanska bedömare hade att säga om invandring vid seklets början, när frågan ännu kunde dryftas i vanlig samtalston. En sådan förnuftets röst är ­Harvard-sociologen Christopher Jencks, vars artikelserie Who Should Get In? i New York Review of Books mot slutet av 2001 innehöll en utmärkt historik över invandringen till USA, såväl som ett par träffsäkra profetior om landets framtid.

”Politiker som söker omval vågar sällan bita den hand som föder dem. Bildekaler och ballonger betalar inte för sig själva.”

Det sägs att USA alltid har varit ett land av invandrare. Låt gå, skriver Jencks. Men amerikaner har långt ifrån alltid välkomnat invandrare. Under sina första hundra år dominerades landet nästan helt av vita protestanter. De nya folkgrupper som började dyka upp i slutet av 1800-talet betraktades ofta med misstänksamhet av majoriteten. Katoliker sågs som illojala och påvens agenter. Judar anklagades för kommunistsympatier. Kineser ska vi bara inte tala om. Ett försök att bromsa utvecklingen var 1924 års Immigration Act. Därefter gällde strikta kvoter för olika etniska grupper.

Kvotsystemet slopades först 1965, då lagstiftningen liberaliserades på senatorn Ted Kennedys initiativ. Han var dock noga med att försäkra sina kolleger i kongressen om att landets ”etniska mix” inte skulle komma att rubbas. Men under de årtionden som följde rubbades mixen rejält – av miljontals invandrare från Latinamerika och Asien.

När lågkonjunkturen satte in under det tidiga 1980-talet växte motståndet mot invandring igen. President Ronald Reagans justitieminister William French Smith medgav 1981 att USA hade ”tappat kontrollen över sina gränser” och en expertkommission ansåg att såväl laglig som olaglig invandring borde minskas. 1986 skrev Reagan under The Immigration Reform and Control Act, även kallad IRCA. Lagen var tänkt som en kompromiss. Å ena sidan gav den uppehållstillstånd åt två miljoner illegala invandrare – å andra sidan upprättade den nya regler mot att anställa olaglig arbetskraft. Med dessa regler visade sig svåra att upprätthålla i praktiken, så IRCA:s enda verkliga följd blev en jättelik amnesti för folk som hade smitit över gränsen.

Under 1990-talet hände inte mycket i invandringsfrågan. Ytterligare en kommission tillsattes, under ledning av den demokratiska kongress­ledamoten Barbara Jordan. Kommissionen fann att massinvandring från Latinamerika drog ner lönerna för amerikanska arbetare och därför borde begränsas. Dåvarande presidenten Bill Clinton verkade ta till sig budskapet, och utstötte några läten om att skydda arbetarklassen. Men inom kort var frågan återigen bortglömd. Varför? Christopher Jencks ­förklaring är enkel. ­Invandring tenderar att gynna två grupper: invandrarna själva, och rika människor i mottagarländerna. Även när folkopinionen står starkt bakom en mer restriktiv politik är den ingen match för de arméer av lobbyister och ”gräsrotsrörelser” som näringslivet lätt kan trolla fram. Politiker som söker omval vågar sällan bita den hand som föder dem. Bildekaler och ballonger betalar inte för sig själva.

När Christopher Jencks skrev sin essä hade invandringsfrågan ännu ingen klar partipolitisk prägel. Men det skulle snart komma att ändras. Inom det demokratiska partiet har motståndet mot invandring traditionellt kommit från fackföreningsrörelsen. Men under 1990-talet minskade fackets inflytande, och partiet började istället domineras av högutbildade yuppier i storstäderna. För dessa nya demokrater innebar massinvandring billig städhjälp och barnpassning, snarare än konkurrens om industrijobb. Allt fler såg också invandring som en humanitär, snarare än ekonomisk, angelägenhet. I partiets språkbruk blev illegala invandrare först odokumenterade migranter, och sedan bara migranter. Latinos uppmuntrades att hävda sin rätt i samhället, oavsett deras legala status. Under Barack Obama inkorporerades de även i identitetspolitiken, under det något diffusa paraplybegreppet people of color. Latinos fick nu flera goda skäl att stödja det Demokratiska partiet.

Även republikanerna försökte locka till sig latinos. George W Bushs rådgivare Karl Rove menade att invandrare skulle rösta republikanskt först när de kände sig som en del av me­delklassen. Och medelklass är bara den som äger sitt eget hem. Banker pressades därför att låna ut pengar till latinos som ville köpa bostad, även om de inte ens hade råd med handpenningen. Republikanska strateger som Leslie Sanchez – författare till boken Los Republicanos – hävdade också att ett tydligare fokus på kristna värderingar skulle attrahera fler latinos, som ju i största allmänhet tror på Gud. I kongressen jobbade republikaner som John McCain och Lindsey Graham idogt med ett invandrarvänligt reformpaket liknande det som Reagan hade skrivit under tjugo år tidigare.

Republikanernas planer gick inget vidare. Drömmen om en ny, latinamerikansk medelklass gick i kras när bostadsmarknaden kollapsade år 2008, och miljontals latinos blev hemlösa. Få latinos verkade bry sig nämnvärt om abortfrågan eller homoäktenskap. Någon ny invandringsreform blev inte av. De vita kärnväljarna kom ihåg hur det hade gått med IRCA och vägrade låta sig luras en gång till. I slutänden hade partiet föga att erbjuda latinos, och i presidentvalen 2008 och 2012 röstade mind­re än en tredjedel av dem republikanskt. Traditionellt republikanska delstater som Colorado och Nevada förlorades. Till och med Texas verkade vara illa ute. Demokraterna var utom sig av förtjusning. Den ”bruna vågen” var på väg, och skulle ge dem ett avgörande övertag.

Själv fick jag se denna bruna våg på nära håll. Under mitten av 2010-talet jobbade jag deltid vid en psykklinik för spansktalande patienter i en av USA:s sydstater. Kliniken drevs av grundaren Dr. Bill – en mycket snäll, om än något excentrisk, man. Bill hade aldrig riktigt passat in. Under sin uppväxt på landsbygden i Kansas var han ensam om att inte gå i kyrkan på söndagarna. I high school utmärkte han sig som klassens ende demokrat. Under en resa till Costa Rica blev han förälskad i Latinamerika och dess kultur. När han hade klarat av sina läkarstudier föll det sig naturligt att Dr. Bill öppnade en klinik för just latinos. Doktorns kontor var fullt av diverse souvenirer från hans många resor söderut och på fredagar släntrade han ofta genom klinikens korridorer iklädd en sombrero.

Om mina kollegers politiska sympatier gick det inte att ta miste. På väggarna trängdes regnbågsflaggor bredvid stiliserade porträtt av Barack Obama med undertexten Si, se puede! (Yes, we can!). En äldre socialarbetare hade till och med en kaffemugg från Walter Mondales dödsdömda kampanj mot Reagan 1984. Personalens kliniska och politiska strävanden gick ofta hand i hand. Kliniken hade nära samarbete med likasinnade aktörer i staden, för ett gemensamt syfte – att hjälpa migranter att stanna i landet. Odokumenterade fick hjälp att söka asyl. De med visum fick hjälp att skaffa green cards. Och de med green cards fick hjälp att bli medborgare.

Läkare och psykologer ombads ofta om att bistå med olika intyg. Psykologerna kunde intyga att patienter hade posttraumatiskt stressyndrom, vilket kunde hjälpa dem att söka särskilda visum. Läkare skrev under på att någon var oförmögen att skriva kunskapsprovet för medborgarskap, och behövde dispens. Som skäl angavs exempelvis svår ångest eller en misstänkt hjärnskada. Men i praktiken var det oftare en fråga om låg utbildningsnivå och bristfällig integration. Efter tio eller tjugo år i USA kunde många patienter varken läsa eller tala engels­ka. Att de skulle kunna förklara högsta domstolens resonemang i Marbury v. Madison var inte så troligt.

Jag vet inte hur mycket mina kolleger tänjde på yrkesetiken när de hjälpte sina patienter att stanna i USA. Men jag vet att de knappast hade trollat fram intyg lika fingerfärdigt om de nya medborgarna riskerade att rösta republikanskt. Alla parter skulle hjälpa Demokraterna att beseg­ra Donald Trump. Det var underförstått.

Patienterna var i allmänhet mycket trevliga och ödmjuka. Jag minns särskilt en lärare från El Salvador, som hade tvingats i exil efter att ha vägrat ge högsta betyg åt en medlem av det kriminella gänget MS-13. Han spelade gitarr och reciterade dikter av Pablo Neruda. Annars tenderade patienterna att likna varandra. De hette antingen Sánchez eller García. Männen sysslade med construcción (byggarbete) och kvinnorna med limpieza (städning). Ett fåtal hade fritidsintressen och ingen brydde sig om politik. Kontrasten mot klinikens personal kunde knappast ha varit ­skarpare. Ibland stack Dr. Bill in sitt sombreroklädda huvud i mitt rum, för att hälsa på patienterna och lätta upp stämningen. Särskilt älskade Dr. Bill att skämta om hur fånig och korkad Donald Trump var. Patienterna skrattade artigt med doktorn. Sí, sí señor. El señor Trump muy tonto, sí. Det var det närmaste mina patienter kom att prata om politik. Själva förde de aldrig ämnet på tal.

Denna politiska apati skulle nog förvåna många av New York Times läsare. Inför presidentvalet 2016 tryckte tidningen flera artiklar om hur arga latinos var över Donald Trumps rasistiska retorik, och om hur de såg fram emot att straffa honom vid valurnorna. Rörelser med namn som Voto Latino och Latino Victory Fund utlovade ett massivt stöd för Hillary Clinton. Valresultatet år 2016 blev därför en dubbel chock för många demokrater. Inte nog med att Trump vann – han fick dessutom fler latin­amerikanska röster än Mitt Romney 2012. Hur var detta möjligt?

Ett kroniskt problem för Demokraterna är att deras identitetspolitiska affischnamn saknar förankring bland vanligt folk. I en undersökning från år 2010 tillfrågades latinos om vem de såg som USA:s ”viktigaste latinamerikanska ledare”. Förstaplatsen gick till ”vet ej” på 64 procent. Ytterligare 10 procent svarade ”ingen”. Trumps relativa framgångar bland latinos kan möjligen bero på mediernas besatthet av honom. Även om publiciteten nästan alltid var negativ, så gjorde den Donald Trump till valets obestridde huvudperson – särskilt för människor som inte följde det politiska spelet särskilt noga. Man kan också tänka sig att alfahannen Trump – med sina troféhustrur, auktoritära manér och skumraskaffärer – helt enkelt påminde latinos om politiker de var vana vid att rösta på i sina hemländer.

Trump förlorade valet år 2020, men hans parti gjorde nya landvinningar bland latinos. Demokraternas vision om att erövra Texas tedde sig nu alltmer avlägsen och orosmolnen hopade sig vid horisonten. I Kalifornien hölls en folkomröstning om positiv särbehandling (så kallad affirmative action) på offentliga skolor och arbetsplatser. Hela partiet stod enat bakom förslaget att legalisera positiv särbehandling av icke-vita, som hade varit förbjuden sedan 1990-talet. Att latinos skulle rösta ja togs för givet. De var ju trots allt demokrater, och dessutom people of color. Men en majoritet av latinos röstade nej och av förslaget blev intet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vad hade hänt? Hade latinos blivit rasister, eller låtit sig förföras av propaganda från Fox News? Knappast. Hela förvirringen kom sig av ett missförstånd. Demokratiska aktivister som Dr. Bill och hans personal levde länge i villfarelsen att alla som röstar på samma parti gör det av samma skäl. Men den välbärgade 60-talsradikalen Dr. Bill och hans patienter från Mexiko hade egentligen ganska lite gemensamt. Han drömde om en bättre värld. De drömde om uppehållstillstånd, matkuponger och sjukvård till sina barn. Så länge Demokraterna kunde leverera gjorde Sánchez och Garcia därför sin plikt i valbåset och skrattade så mycket de förmådde åt doktorns skämt.

Men under mitten av 2010-talet började kons­tiga saker hända. Demokraterna talade allt mind­re om välfärd, och alltmer om hudfärg. Maskerade män välte statyer och brände ner polisstationer, ofta påhejade av demokratiska politiker. I städerna plundrades butiker, medan polisen höll sig tillbaka. Inget av detta tilltalade latinos det allra minsta. Av nyhetsbilderna att döma dominerades 2020 års upplopp nästan helt av svarta och vita män. Mycket få latinos syns till.

Demokraterna var därtill angelägna om att pådyvla latinos den könsneutrala beteckningen ”latinx”. Detta slags androgyna språkexperiment går möjligen an på svenska eller engelska, men är högst otympliga på språk vars grammatik bygger på manliga och kvinnliga ändelser. Termen latinx blev närmast en symbol för demokratiska eliters tramsiga elitism och aningslöshet. När republikanen Greg Youngkin erövrade guvernörsposten i delstaten Virginia hösten 2021 påpekade en twittrare att Youngkin vann bland latinos, me­dan hans motståndare vann bland latinxs.

Demokraternas förhoppning om en massiv våg av latinamerikanskt väljarstöd har alltså inte slagit in, och var nog alltid en smula långsökt. Betyder det att latinos har sugits upp i medelklassen och blivit republikaner istället, som Karl Rove hoppades? Inte precis. Faktum är att relativt få bryr sig om att rösta, eller ens följa nyheterna. Trots vissa framsteg lever en stor andel latinamerikaner i relativ fattigdom, och står utanför majoritetskulturen. I partipolitisk mening är denna grupp än så länge av ringa betydelse. Men en stor, och dåligt integrerad, underklass av latinos kan ändå komma att påverka det amerikanska samhället dramatiskt, åtminstone om vi ska tro Christopher Jencks.

Sommaren 2021 tillbringade jag och min familj några veckor i en exklusiv förort utanför New York. Runt vår anspråks­lösa hyresbostad tornade pampiga villor upp sig, med Porschar på uppfarten och Black Lives Matter-­skyltar på perfekt trimmade gräsmattor. Varje vardagsmorgon försvann Porscharna, och lämnade plats åt rostiga pickuper, med ett halvdussin små, bruna män på varje flak. Dessa arbetskommandon stannade till vid varje hus, för att klippa gräs, rensa i rabatter och putsa fönster. Aktiviteterna pågick i kvarteret ända tills Porscharna återvände på kvällen. Folk i grannskapet visste inte vad de små bruna männen hette, och ingen verkade bry sig. De var knappt ens individer – bara en oändlig, homogen massa av tjänstefolk, som USA:s vita majoritet har vant sig att styra och ställa med.

Detta nya kastsystem har inget namn, men att det existerar är svårt att förneka.

Går systemet att förena med USA:s ideal om att alla människor är skapade jämlika? Eller kommer idealen att svikas i takt med att befolkningen delas in i herrskap och tjänstefolk? Detta var Christopher Jencks stora farhåga – inte att miljontals fattiga invandrare skulle bli demokrater eller republikaner, utan att deras ankomst skulle få rika nordamerikaner att börja bete sig som rika sydamerikaner.