Å ena sidan är filosofi teori och vetenskap. Filosofer är specialiserade akademiska forskare som producerar artiklar som läses av andra lika specialiserade akademiska forskare och som publiceras i tidskrifter vars ändamål det är att ge sådana forskare möjlighet att meritera sig för en akademisk karriär. Idealet är att dessa artiklar ska vara lika tekniskt hållna som artiklar i andra vetenskapliga tidskrifter.

Å andra sidan finns en användning av ordet ”filosofi” som är mycket mera allmän och vardagsspråklig. Vi kan tala om ett företags ”filosofi” eller om en persons filosofi ifråga om kost och träning. Denna senare användning ligger lika nära den antika begreppsbildningen som den förra. För grekerna från Sokrates och framåt är filosofi vetenskap men också livshållning och livspraktik. Filosofin jämförs gärna med regler för hälsa och sundhet. Så gör Sokrates åtminstone i Platons och Xenofons framställningar. I dessa framställningar är för övrigt personen Sokrates lika viktig som tänkaren, vad han gör är lika viktigt som vad han säger. Platon (och i någon mån Xenofon) förvandlade en gång för alla Sokrates till en idealgestalt. Filosofen blev för antiken ett mänskligt ideal ungefär som helgonet eller riddaren under för medeltiden. Av Sokrates kan vi lära oss konsten att leva och konsten att dö.

Ingenting av det nu sagda är ägnat att överraska den som aldrig så litet studerat filosofins historia. Ändå är det ovanligt att detta tema fokuseras i en hel bok eller utreds på ett allsidigt sätt. Så görs emellertid av John M Cooper i hans nya studie Pursuits of Wisdom. Six Ways of Life in Ancient Philosophy from Socrates to Plotinos.

”Kärlek till visdom” är naturligtvis den enklaste översättningen av ”filosofi”. Men vad är ”visdom”? Uppenbarligen handlar det inte enbart om kunskap. Varken den lärde som besitter oerhörda mängder av historiska eller filologiska kunskaper eller den matematiskt eller tekniskt högkompetente är med nödvändighet ”vis”. Ja, en sådan person kan till och med i vissa fall vara motsatsen till en vis, nämligen en dåre. Den vise karakteriseras inte så mycket av sina kunskapers mängd som av deras kvalitet. Det gäller att det man vet är det rätta, det väsentliga, det centrala. Då blir filosofin också, som Cooper utrycker det, a way of life.

Det avgörande för grekisk moralfilosofi i den sokratiska traditionen är begreppstreenigheten visdom, dygd och lycka. Den som är vis och har insikt om det rätta gör också det rätta. Den vise äger alltid dygd. Men den som äger visdom och dygd är lycklig. En del av skillnaden mellan teori och praktik försvinner på detta sätt. Insikten leder omedelbart till rättrådighet. Den antika dygden kan kallas ”egoistisk” såtillvida som den är en levnadskonst. Den handlar om hur man ska nå det goda livet, om hur man blir lycklig.

Hotet mot lycka och sinnesfrid kommer från de yttre omständigheter som befinner sig bortom vår kontroll. Den vise måste därför höja sig över de yttre tingen. Han får inte bli beroende av sådant som rikedom eller ära, inte heller av familj eller hälsa. Sokrates själv är sådan Platon skildrar honom ståndaktig och oberörd in i döden. Att bli avrättad – det öde som drabbade honom genom den berömda giftbägaren – är ingen olycka. Den vise är inte rädd för döden. Men om inte ens det som de flesta människor betraktas som den mest fruktansvärda olyckan – att dö – bedrövar filosofen, då är han uppenbarligen lycklig. Ty lycka består just i sinnesfrid, oberördhet. Vi kan skadas genom att göra orätt, men inte genom att tillfogas orätt. Vår själ skadas och vi blir olyckliga om vi avviker från dygdens väg, men bara då.

Att bli filosof och med jämnmod uthärda alla slags olyckor är naturligtvis inte så lätt. Frågan är om någon utom Sokrates lyckats med detta. Eller kanske också Diogenes, han med tunnan? Det menade åtminstone kynikerna. Men sedan var det svårt att hitta särskilt många fler. Filosofins livsväg är med andra ord smal. Den är i princip öppen för alla – greker och barbarer, män och kvinnor, kejsare och slavar, lärda och olärda. Men få är kapabla att vandra den.

Cooper analyserar dessa huvudpunkter som var mer eller mindre gemensamma för alla den antika filosofins vishetsläror och vars exakta formulering gav upphov till tallösa dispyter. Men han har också en öppen blick för skillnaderna mellan de olika skolorna som ofta nog låg i fejd med varandra, trots obestridlig syskonlikhet. Sex filosofiska sätt att leva menar han sig därvid kunna urskilja.

Sokrates egen livsstil, åtminstone sådan Platon skildrar den, utmärks, förutom av visdom och rättrådighet, inte minst av de filosofiska diskussionerna som sätt att leva. När Sokrates är ställd inför rätta framkastar han tanken att hans domare kanske skulle låta honom behålla livet om han lovade att avstå från filosofin. Men något sådant skulle han inte kunna lova. Ett liv utan filosofi där man diskuterade alla de stora frågorna om visdom, rättvisa, tapperhet, om staten och lagarna, ett sådant liv skulle inte vara värt att leva. Att rannsaka livet är för filosofen en nödvändig del av livet självt. Vad är liv? Vad är lycka? Vad är insikt? Filosofen anser det nödvändigt för ett fullgott liv att ta reda på sådana saker eller att åtminstone försöka ta reda på det i ständiga samspråk med likasinnade vänner.

Den aristoteliska livsstilen är också fokuserad på filosofin och det teoretiska livet. Den högsta lyckan når vi enligt Aristoteles bara genom den filosofiska kontemplationen. Ingenting kan vara mera tillfredsställande än att betrakta tillvarons grundprinciper, att genomskåda de former som bär kosmos. Men Aristoteles är inte för den skull beredd att avstå från en aristokratisk livsstil. Hans filosof är ingen asketiker utan en man som har familj och vänner, som omger sig med vackra ting och visar generositet i sitt umgänge med andra.

Därvid skiljer sig peripatetikern från stoikern. Inom den stoiska skolan var inriktningen på oberoendet av alla yttre ting skarpare. Stoikern kunde vara på gott humör till och med på tortyrbänken, försäkrar skolans teoretiker. Stoikern var ständigt beredd att acceptera vad ödet hade i beredskap. Han ansåg sig vara del av en orubblig och i grunden gudomlig världsordning. Just därigenom fann han sinnesfrid. Allt som händer är gott och nödvändigt. Det gällde mer än att bara gilla läget. Det handlade om en sorts kärlek till ödet.

Epikurén har liksom stoikern givit namn åt en livshållning som än idag kan åberopas. Hans recept var den tempererade njutningen. Inga excesser, men en hälsosam livsföring bland vänner i någon stilla trädgård långt från vimlets yra. Den pastorala idyllen behövde inte störas ens av tanken på döden, ty stoikern var i grunden materialist. Bortom döden hotar inga eviga straff, bara försvinnande. Där vi är finns inte döden, där döden är finns inte vi. Med denna vackra formel trodde sig Epikuros kunna motverka dödsfruktan.

Skeptikerna hade funnit en om möjligt än kraftfullare formel. Vad kan vi egentligen veta? undrade de. De använde en skarpsinnig kunskapsteoretisk kritik för att visa att vi egentligen inte kan veta något alls. Det bästa blir då att med jämnmod avvakta händelseutvecklingen. Skepticismen var med andra ord inte i första hand en teoretisk attityd utan en praktisk, ett sätt att leva och nå sinnesfrid.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sin sjätte livsform kallar Cooper ”platonism”. Men den är framförallt förknippad med vad vi brukar kalla ”nyplatonism”, den senantika form av platonism, vars främsta namn var Plotinos. Copper betonar att denna platonism i ett viktigt avseende var annorlunda beskaffad än de andra vishetslärorna. Varken Sokrates (åtminstone enligt den vanligaste tolkningen) eller aristotelikerna, stoikerna, epikuréerna eller skeptikerna förutsatte egentligen några läror om vad som finns bortom jordelivet. Deras respektive livsstilar är helt inriktade på det jordiska livet, på här och nu. Men platonisterna längtade efter en tillvaro bortom det materiella. Om Plotinos sades det att han skämdes över att ha en kropp. Det gällde att leva så att man så mycket som möjligt gjorde sig oberoende av kroppen. En mystisk extas, där själen vänder sig helt bort från det kroppsliga och mot det gudomliga, utgör lärans höjdpunkt.

Cooper framhåller med rätta att det i nyplatonismen finns moment som slår en brygga till den framväxande kristendomen. Visserligen finns det en rivalitet. Somliga nyplatonister var skarpa kritiker av kristendomen. Men det fanns också övergångsformer mellan platonism och kristendom som den så kallade gnosticismen. Även i kyrkofadern Augustinus utvecklingshistoria sådan han skildrar den i sina Bekännelser finns en utveckling från platonism till kristendom. Vändningen bort från det världsliga och jordiska mot Gud förenade nyplatonisterna med de kristna.

I dagens värld har den kristna tron på individuell odödlighet försvagats. Intresset för läror som lovar att göra oss lyckliga under jordelivet blir desto starkare. Själslig hälsa och sinnesfrid är vad de antika livsfilosoferna utlovade. Där finns det fortfarande en efterfrågan. Den intellektuella nivån på det som står till buds idag kan dock inte jämföras med vad antikens filosofer hade att komma med. Redan av det skälet kan det finnas anledning att studera Coopers bok för att se efter vad som på den tiden erbjöds.

Men framför allt är Coopers Pursuits of Wisdom en fängslande idéhistorisk studie. Författaren är en lärd och högt ansedd specialist inom sitt fält som filosofiprofessor vid Princeton University. Men han har också förmåga att skriva lättillgängligt utan att förenkla. Mycket av det han skriver om är välkänt. Men själva greppet är nytt och originellt. Jämförelsen mellan de olika livsstilslärorna får nya sidor av den antika filosofin att bli tydligare. Vägen till visdom leder inte bara till ett eftersträvansvärt mål. Den är också omväxlande och uppfriskande att vandra.