För en pragmatisk utopi

Guldåldern enligt Lucas Cranachs den äldres Das Goldene Zeitalter. FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Den ofelbara människan kommer aldrig att uppstå. Den insikten måste vara utgångspunkten i formandet av en framtida värld.

En gång i tiden var Guldåldern en drömd epok som låg långt bak i historien, en mytisk tid då djur och männi­skor kunde tala med varandra, fred rådde och överflöd av allt gott översvämmade. Gudarna själva vandrade ibland oss, liksom den judiske och sedermera kristne Gud gjorde i Paradiset, denna persiska trädgård som vi kördes ut ur för att ha ätit fel frukt. För antikens greker, liksom judarna, var det samtida livet ofullgånget, halvt, en tillvaro av nöd och kamp och smärta, som krävde lag och ordning för att alls fun­gera. Och givetvis filosofi.

Platons idéer om det perfekta samhället efter modell av det likt paradiset förlorade Atlantis verkar inte ha fått något riktigt inflytande på hans samtida – trots att han själv, som så många intellektuella som närmat sig makten sedan honom, trodde sig kunna påverka tyrannen Dionysios i Syrakusa genom att viska direkt i hans öra; tyranner bryr sig inte om filosofer – utan först ett par årtusenden senare, när marken var förberedd för dem.

När den bakåtriktade, antika civilisationen under århundradena efter år 0 övergick till kristendomen vändes minnet av Paradiset och Guldåldern till en vision om den kommande framtiden. Ja, det hade gått förlorat, men tack vare Jesus Kristus kommer vi en dag att återfå det, och den gången kommer det att vara för evigt. Ett fulländat samhälle, under ledning av Messias själv, ska födas fram ur det elände, allt maktmissbruk och övervåld vi lever med i vår vardag. Så tänkte de, så trodde och längtade de.

”Vi måste någonstans klara att samtidigt drömma som utopiker och arbeta som cyniker, eller åtminstone som pragmatiker.”

Och givetvis påverkade detta även hur de uppförde sig. För att få del av denna framtida utopiska tillvaro måste man nämligen vara värdig. Man måste tro på Frälsaren, måste göra goda gärningar, befria sina slavar, ta hand om de fattiga, sjuka och gamla, göra världen till en bättre plats redan nu. För annars kommer man att dömas till den eviga elden istället för att tas med i den utlovade kommande tillvaron.

Efter att européerna marinerats 1 500 år i detta tänkande återkom Platon. Visserligen hade små grupper av mera hängivna kristna utopiker försökt bygga helt rena, perfekta samhällen redan under resans gång, som katharer och bogomiler, för att förbereda sig inför den yttersta dagen redan här på jorden. Men det är först då florentinarna och de andra italienarna lär sig läsa grekiska och återupptäcker Platons Atlantis som de börjar fundera på hur man, helt pragmatiskt, bygger perfekta städer, inför idealt­ styre och formar en kultur som gör livet gott. Vi känner bäst till Thomas Mores Utopia, men det finns flera italienska utopier från ­samma tid: Francesco Patrizis La città felice (1553), Ludovico Zuccolos idealstad Evandria (1625) och givetvis Tommaso Campanellas Solstaten (1602).

Med kristendomen vändes vår håg från drömmen om det förlorade paradiset till längtan efter det kommande himmelriket, och med renässansen och de följande århundradena förvandlades denna dröm om något mer eller mindre hinsides till verkliga projekt och planer för hur vi skulle kunna bygga det perfekta samhället här på jorden, begränsat till en enstaka stad eller furstendöme. Men redan i denna renässans framträdde också pragmatikerna, eller ja, cynikerna rentav, somliga skulle snarast kalla dem realister, främst i form av Niccolò Machiavelli.

Insikten om människans svaghet, hennes lystenhet på prestige,­ rikedom, makt, sex och andra nöjen formuleras under följande århundraden gång på gång, i dramatik, litteratur, filosofiska traktater och religiösa straffpredikningar, från Hobbes och Mandeville till Balzac. Samtidigt som den där kliande drömmen om att ändå försöka skapa ett perfekt samhälle, i en liten kommun, i en stad, ett land eller kanske allra helst i hela världen samtidigt, fortsätter att inspirera till experiment: i frivilliga små kollektivjordbruk, som det Carl Jonas Love Almquist ansluter till i Värmland 1824, liksom i påtvingade jättekolchoser i mellankrigstidens Sovjetunionen.

Det är något förtvivlande och utmattande med alla dessa utopier, som ständigt tycks dömda till undergång. Varför kan de inte fungera sådär rent och fint och tickande som klockverk eller datorer och bara smidigt existera i tidlös fulländning för evigt? Problemet är alltid människan. Den lilla, svaga individen, med alla sina fel och brister, förstör drömmen för abstraktionernas trollkarlar, ibland med ondska och destruktivitet, men egentligen ännu oftare helt enkelt med sin lättja, dumhet och sitt ostyriga känsloliv. Detta, som kan inge hopp för den som inte när utopiska drömmar om en evig välfärd, eller skadeglädje för cynikern som helt enkelt njuter av andras misslyckande och fåfänga drömmar, är också ett problem som alla den moderna tidens praktiskt inriktade visionärer försökt att få bukt med genom att skapa ”den nya männi­skan”. Den som skulle födas i Sovjet, i Kina, i Kuba och som skulle vara osjälvisk, till och med självuppoffrande, godhjärtad, ärlig och, ja, kort sagt, ungefär som de första människorna i Paradiset eller under Guldåldern varit, tills någon åt ett äpple eller gjorde något annat förbjudet som ledde till att vi fördömdes till den här vanliga, grå vardagstillvaron med allt dess elände.

Karl Marx inspirerade rätt många av de senaste århundradenas utopiska experiment, men själv tog han avstånd från det utopiska tänkandet och använde ”utopiker” snarast som skällsord, då han kritiserade sina medsocialister som hade orea­listiska visioner för framtidens samhälle. Själv hade han anspråk på att vara saklig, objektiv, praktiskt inriktad och att presentera vad som inte var någon utopi, utan helt enkelt en vetenskapligt korrekt förutsägelse om vilket samhälle som, enligt de historiens­ lagar som han själva menade sig ha upptäckt, med nödvändighet skulle utvecklas i framtiden. Ett klasslöst samhälle utan konflikter och motsättningar, där alla skulle arbeta gemensamt helt osjälviskt och så vidare. Kort sagt ännu en sekulariserad paradisversion, presenterad som historisk, och icke eskatologisk, nödvändighet, men efter samma mönster.

”Det är något förtvivlande och utmattande med alla dessa utopier, som ständigt tycks dömda till undergång.”

Ingen vill väl längre kalla sig själv utopist? Skrivs det ens den typen av visioner av framtida idealsamhällen idag? Jo det gör det faktiskt. Det finns fortfarande socialister som tänker sig att ­planekonomin i Sovjet misslyckades bara för att de inte hade tillräcklig datakraft, bildligt och bokstavligt, och att ett socialistiskt paradis med medborgarlön åt alla väntar runt knuten när äntligen vad de, med ett ord som uttrycker deras önskedröm, kallar senkapitalismen brakat samman.

Och nog strävas det mot utopiska ideal även i den liberala, eller kanske snarare nyliberala versionen av människan som rationell varelse som gör informerade val på en fri marknad, och som den dag då hela världen äntligen är en gränslös handelsplats per automatik kommer att resultera i överflöd och lycka för alla. Men de vill inte skapa en ny människa genom terror, tortyr, propaganda och fångläger. De vill helt enkelt befria hennes inre potential genom att befria henne till det yttre, i de allra mest extrema varian­terna rentav genom att i princip avskaffa alla stater vilket, bortsett från det privata ägande som givetvis kommer att finnas kvar, på något sätt ändå gör visionen snarlik det kommunistiska klasslösa samhället, där staten likaså har smält bort.

Men låt mig inskärpa en liten sak här: utopins motsats är inte dystopin, utan cynismen. Den egna visionen är aldrig utopisk, det är den andres, motståndarens, det är den som har ­orealistiska förväntningar, medan jag själv i min vision lutar mig mot hi­storiens och ekonomins lagar, på rationell planering och förutseende av alla eventualiteter. Så vad är det för fel på att ha en utopisk målbild? Egentligen inget, så länge man inte börjar aktivt slakta eller passivt offra folk för att genomföra den. Den machia­velliska cynikern, som kallar sin egen inställning pragmatisk, kanske kan kritisera och delta i den dagliga förvaltningen av vilket samhälle som helst – inte sällan har just den sortens person kunnat bli en nyttig tjänsteman i modernismens utopiska projekt – men den har ingen riktning i sitt tänkande, den kan bara fungera i förhållande till något pågående projekt, inte som skapare av något eget. Den kan ha rätt i att det utopiska alltid är dömt att misslyckas, jag tror ju det också, på grund av människans svaghet i såväl kött som själ.

Ett genomautomatiserat och AI-planerat­ idealsamhälle med transhumanistiskt manipulerade odödliga övermänniskor kommer inte heller att fungera. Och om det alls kommer att göra det, i så fall bara för en liten superrik minoritet som måste isolera sig från resten, eller utrota den. Men drömmen är likväl viktig, som riktning, som målbild. Tragiken är bara att vi måste lära oss att drömma, och jobba mot drömmen, utan att tro på att den på allvar är möjlig. Vi måste någonstans klara av att samtidigt drömma som utopiker och arbeta som cyniker, eller åtminstone som pragmatiker.

Mönster byggs upp av små element som upprepas, varieras, vänds i förhållande till varandra i återkommande systematik så att en helhet uppstår som är större än delarna. På samma sätt byggs våra samhällen i praktiken upp, inte av de storslagna planerna utan av de många små vanorna, reglerna, ständigt upprepade handgreppen i vardagen. Den som gör sitt lilla kan egentligen varken se eller påverka den större helheten, hur mönstret som helhet kommer att se ut. Men på motsvarande sätt har den som har en övergripande plan som inte räknar med alla de tusentals, miljonerna enskilda dagliga vanorna, sederna och inställningarna ingen chans att på allvar förändra något eller att styra samhället i den riktning den vill. 1900-talets utopiker förstod detta, och syftade därför inte minst till att påverka varje människa in i det minsta, in i vardagen och själva sängkammaren.

Totalitarismens reglerande av allt, kontrollen av varenda aspekt av tillvaron och framförallt dess strävan att splittra familjer, ta hand om barnen och vända dem mot föräldrarna, syftade till att bryta sönder alla de gamla sederna och bruken som gjorde det svårare att forma om samhället efter den egna planritningen.

För att skapa ett nytt mönster måste det gamla först förstöras. Samhället blir inte en tabula rasa utan att varje enskild individ i det först blir det. Det har krävt terror, hot, övergrepp, massmord och straffarbete. Men människors gemenskaper och små vardagliga vanor är synnerligen sega, så snart trycket lättar tenderar de att vilja återta sin egen mer eller mindre spontana form igen.

Det är inte för inte bilderna av motstånd mot de utopiska samhällena, som alltid är massamhällen, återkommande framställer individen i sin ensamhet: mannen framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg i Peking, han som ensam inte lyfter armen för att heila på fotot från Hitler-Tysklands massmöte, poeten som ensam fortsätter att bära vittnesmål mot tyranniet, trots tortyr, deportation och straffarbete i Sibirien. Vi ska inte låta oss luras av dessa bilder, dock, för de flesta av dessa ensamma gick under, de är försvunna, glömda, dödade och inte ens deras exempel lever. Vem av oss här skulle offra sitt liv för att kanske bli ett framtida exempel för mänskligheten? Det är det nog ingen som kan säga i förväg. Men jag vågar påstå att något de alla, glömda som ihågkomna, som inte böjt sig för tyranni genom historien, är att de haft en egen tro på något, ett annat samhälle, kärleken, Gud eller kanske bara människans rätt till sin egen värdighet.

Det är inte ett rationellt val att göra motstånd in i döden. Inte sett ur den enskildes ensamma synpunkt. Den som tror att den själv är en individ vars högs­ta mål i livet är en personlig lycka vars högsta form är njutningen kommer inte att finna det mödan värt att offra sig för något gemensamt bästa, särskilt inte som den individen nästan säkert kommer att misslyckas. De allra flesta av det småskaliga motståndets hjältar glöms nämligen bort efter att makten sorterat ut dem ur sin stora plan.

Några som verkar ha klarat det liv i fång- och till och med utrotningsläger, som 1900-talets utopiker byggde för sina fiender, var religiösa personer, personer med en tro på något hinsides, på en högre plikt. Det gällde både ortodoxa judar och exempelvis Jehovas Vittnen. Detsamma gäller de olika motstånden, de samlades kring religion, tron på fosterlandets helighet, eller ja, faktiskt på kommunismen. De bondgubbar, hemmafruar, tjänstemän, pojkar och flickor som blev partisaner var inte laissez-faire-liberaler utan snarare kommunister, inte sällan i lite oklar blandning med patriotism, precis som de som gav sig ut för att befria sina hemländer från kolonialismen under årtiondena efter andra världskriget.

För rätt längesen nu läste jag en artikel som inte ger mig ro, utan som jag fortsätter att idissla utan att ännu ha kunnat svälja. Den handlade om planeringen för den kommande koloniseringen av planeten Mars. Och dess tes var att vi inte är tillräckligt religiösa för att kunna klara av detta projekt i vår egen tid. En individualist, som prioriterar sin egen njutning och inte har möjligheten att tänka utopiskt, skulle inte finna det mödan värt att göra de uppoffringar som den typen av arbete kräver. Det är bara den som kan tänka i generationer som är kapabel att verkligen genomföra ett sådant projekt, där dess insats är både essentiell för helheten och helt utan annan belöning än vetskapen att ha gjort ett gott arbete för den enskilde. Den grad av tro på något större och viktigare än den själv som skulle krävas motsvarar den tro som fick de första martyrerna att offra sitt liv för Kristus, eller den unga ­partisanen för friheten. En skeptiker kommer inte att bli den första bosättaren på Mars.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

En utveckling i samtiden som verkligen väckt utopikerna, genom att de kan hota med den totala dystopin, på samma sätt som de kristna både lockade med himmelriket och hotade med helvetet, är klimatförändringen. Även om klimatomställningen är ett faktum och något som kan komma att kräva lojalt arbete av oss alla, beroende på hur och hur snabbt den går till, finns det framförallt, mera kortsiktigt, ett verkligt hot om statliga och överstatliga övergrepp mot de individer som inte inordnar sig i den stora planen.

Att leva i en klimatomställning är inte något vi kan välja bort, sådär som vi kan välja om vi ska åka med till Mars eller inte, utan det kommer att påverka oss alla vare sig vi vill eller inte. Totalitära visionärer vädrar morgonluft, de verkar än en gång drömma om att få krossa individen med inskränkningar och regler som ska tvinga den att bli en del av den enda gemensamma rörelsen mot framtiden, vetenskapligt ofelbart förutsagd. Att ett barn blivit både symbol för och agitator i denna rörelse är talande.

”Ingen vill väl längre kalla sig själv utopist? Skrivs det ens den typen av visioner av framtida idealsamhällen idag? Jo det gör det faktiskt.”

Barnet är sanningssägaren, den fria, den som gör uppror mot traditioner, föräldrar och makthavare. Det är Jesus som 12-åring i templet och den renläriga kommunisten som anger sina föräldrar för att partiet är viktigare än familjen. Det är en gestalt som är central i flera religioner och andra läror, som har en styrka som inte alls vuxna vetenskapsmän själva någonsin kan få. Och, vill jag noggrant inskärpa, rörelsens struktur och riktning måste gå att få diskutera och kritisera även om man anser att det överhängande hotet är verkligt och det faktiskt måste göras något på allvar för att påverka utvecklingen.

Vi behöver både de som varnar, predikar, drömmer de stora drömmarna och gör de vidlyftiga planerna, och de enskilda kritikerna, såväl motståndets hängivna martyrer som cynikerna som inte låter sig förföras av fagra ord. Tillsammans kanske vi kan utveckla en pragmatisk utopism för en bättre, men långtifrån perfekt värld. En pragmatopia där det tas hänsyn till varje liten del och dess frihet samtidigt som vi arbetar mot något större.

Den pågående pandemin är något av en generalrepetition inför vad som komma kan, ett exempel på de krav som framtiden kan komma att ställa på oss som individer i förhållande till samhället och staten, och från statens sida gentemot oss var och en som enskilda människor och medborgare med våra intressen, relationer och tro. Vi måste studera pandemin och dess följder noga, för den visar oss hur resten av århundradet kommer att formas. Och oavsett allt annat måste den framtidens utgångspunkt vara människan och insikten att hon inte kommer att förändras. Inte i sådan omfattning att det går att planera utifrån en tänkt idealfigur åtminstone.

Alla de institutioner vi bygger kommer att förvittra, ordningen i sig kommer att utvecklas till en ny oordning, korruption letar sig alltid in, maktmissbruk av olika slag förekommer alltid. Lättja, lust, avund, och alla de andra egenskaperna kommer inte heller att försvinna. Men tillsammans kan vi klara det, skeptiker och utopiker hand i hand.

Torbjörn Elensky

Författare.

Mer från Torbjörn Elensky

Läs vidare