De flesta känner dock till den yngres mytomspunna roman Kameliadamen (La Dame aux camélias, 1848) som blev såväl teaterpjäs som opera och film. Den första föreställningen ägde rum 1852 i Paris och blev en dundersuccé. Giuseppe Verdi utgick sedan från Dumas drama i sin opera La Traviata som uruppfördes i Venedig 1853. Av alla filmatiseringar är den mest berömda den från 1936 med Greta Garbo i huvudrollen. Men Kameliadamens författare har inte fått några feta rubriker i litteraturhistorien.

Under sin livstid hörde dock Alexandre Dumas d y till det franska 1800-talets mest omskrivna författare. Framförallt var han en högt skattad dramatiker, ofta spelad på teaterscenerna i Paris, och en viktig inspiratör till bland andra Henrik Ibsen.

Hans far, vars liv pendlade mellan lysande framgångar och förkrossande nederlag, var omtalad lika mycket för sitt dramatiska liv som för sin enorma produktion. Drygt 300 romaner lär han ha skrivit. De läses alltjämt och har utgjort underlag för både filmer och teaterföreställningar. Men periodvis har Alexandre Dumas d ä främst betraktats som en flyhänt underhållningsförfattare. 200 år efter hans födelse, 2002, fördes dock hans kvarlevor till Pantheon, mausoleet för Frankrikes stora män (och numera även kvinnor). Det var dåvarande presidenten Jacques Chirac som fattade beslutet att författaren skulle få vila vid sidan av storheter som Voltaire, Victor Hugo och Émile Zola. Hans sons kvarlevor lär knappast bli överförda till Pantheon utan får nog bli kvar i graven på Montmartrekyrkogården i Paris. Däremot invaldes Dumas d y 1874 med stöd av Victor Hugo i Franska akademien, där fadern aldrig erbjöds någon stol.

Men först nyligen ägnades Dumas d.y. en biografi som ger en heltäckande skildring av hans liv och verk: Dumas fils ou l’anti-Oedipe av Marianne och Claude Schopp utkom 2017 och tilldelades Goncourtpriset för årets bästa biografi. Tidigare har man kunnat läsa om såväl Dumas den yngre som om hans far och farfar i André Maurois brett upplagda verk med titeln Les trois Dumas (1957, på svenska 1961 med titeln De tre Dumas). Där får man en bred exposé över tre generationer. Maurois börjar med att berätta om farfadern, Thomas-Alexandre Dumas (1762–1806), utomäktenskaplig son till en fransk officer och en svart slavinna från San Domingo. Sin uppfostran fick han i Frankrike och under revolutionen avancerade han snabbt från menig till general. Han blev närmast legendarisk för sitt mod och sin styrka och tjänade i armén under Napoleon Bonaparte i Italien för att sedan följa denne även till Egypten. När han drabbades av sjukdom tvingades han att återvända till Frankrike där han avled 1806.

”Under sin livstid hörde dock Alexandre Dumas d y till det franska 1800talets mest omskrivna författare.”

Hans son, Alexandre Dumas d ä, som var endast fyra år vid faderns bortgång, kom inte att skörda några lagrar på slagfältet. Han skapade sig istället ett namn på litteraturens område i likhet med sin son, den tredje Dumas. Denne blev i mycket sin fars motsats, både i fråga om livshållning och i valet av litterära genrer. Fadern skrev i början av sin karriär mest för teatern men kom fortsättningsvis att ägna sig åt historiska spänningsromaner. Sonen författade främst teaterpjäser men gav även ut ett tiotal romaner. I sin dramatik, varav en stor del är översatt till svenska, grävde han inte i det förflutna utan skriver om sin samtid, lyfter fram aktuella samhällsproblem som han skildrade på ett för tiden nytt och mer vardagligt sätt.

Dumas den yngre saknade sin fars glättiga lynne och han arbetade inte heller med samma lätthet som denne. Med tiden utvecklades han till en pliktmänniska, sträng och starkt moralisk, och emellanåt förebrådde han fadern för den dåliga uppfostran denne gett honom. Men även om hans barndom varit traumatisk och uppenbarligen lämnat ärr för livet gav den också flera motiv till hans mestadels självbiografiskt inriktade författarskap. Dumas den yngre ömmade särskilt för de utomäktenskapliga barnens ställning i samhället. De var många i 1800-talets Frankrike, och Dumas var själv ett av dem.

Sina första sju år levde Alexandre d y huvudsakligen tillsammans med sin mor, Laure Labay, en sömmerska av haitisk börd. Hon drev en liten syateljé i Paris med några få anställda. Längre fram i livet inrättade hon en läsesalong för att kunna försörja sig. Hur kom då Dumas d ä i kontakt med denna kvinna? Jo, några år under 1820-talet var de grannar i Paris, och en kylig höstkväll visade det sig att Dumas saknade ved för att kunna göra upp eld i sin kamin. Han knackade då på hos Laure och i hennes ombonade lägenhet var det varmt och skönt. Den blivande författaren fann för gott att tillbringa natten hos sömmerskan, och nio månader senare föddes Dumas den yngre i juli 1824.

Dumas den äldres relation till Laure Labay blev dock kortvarig. 22-åringen, som nyligen kommit till Paris, var i början av sin litterära karriär och hade helt andra planer för sin framtid än att äkta en kvinna av så låg börd. Men till hans heder bör framhållas att han var angelägen om att hålla kontakt med den lille Alexandre, och när han var stadd vid kassa bidrog han till moderns ekonomi och ordnade exempelvis så att hon kunde skaffa sig en bättre bostad. De många brev han under årens lopp skrev till sin son är ömsinta och fyllda av kärlek och omtanke.

Men först efter sju år erkände Dumas d ä sitt faderskap. Med ens blev det då mer problematiskt. Fadern önskade nu att sonen för gott skulle bo hos honom och den älskarinna han för tillfället hade, och enligt tidens lagar var det fadern som hade rätt till vårdnaden om sina barn. Men gossen Alexandre var djupt fäst vid sin mor, och hon ville på inga villkor lämna sonen ifrån sig. En bitter dragkamp uppstod mellan föräldrarna. Det blev uppträden, tårar och gräl. Drastiska metoder tillgreps av bägge. Om inte modern gömde sonen under sängen, när fadern kom för att hämta honom, tog gossen till flykten och hoppade ut genom fönstret. Nej, trygg och lugn var knappast Dumas den yngres uppväxt.

De utdragna tvisterna fick emellertid en lösning då Alexandre vid sju års ålder sattes i pension. Men för barnet förbättrade det knappast situationen. Åren i pension kom istället att bli ett enda stort lidande. Kamraternas grymhet kände inga gränser och Alexandre fick framför­allt utstå spe på grund av sin illegitima börd. För att klara av dagarna hängav han sig åt fantasier och försjönk i ett slags religiös mysticism där han jämförde sina svårigheter med de lidanden som Kristus utsattes för.

Dumas d ä kom aldrig att axla någon fadersroll. Han föredrog att vara en gladlynt och påhittig kamrat till sin son, vilken han såg som sin ende vän. Vid ett tillfälle sade han till honom: ”Min son, när man har äran att bära namnet Dumas, för man ett storslaget liv. Man dinerar på Café de Paris och man nekar sig inga nöjen.” Med en sådan inställning förstår man att han ständigt hade ekonomiska bekymmer. Som ung lockades sonen med i faderns skabrösa leverne, de blev varand­ras förtrogna, också i sina respektive kärleksaffärer, hade gemensam kassa och öste ut pengar. Ibland gjorde de resor tillsammans, till exempel till Spanien och Algeriet i början av 1840-talet. Dumas den yngre beskrev i ett brev sina ungdomsår på detta sätt: ”Vid aderton års ålder kastades jag huvudstupa in i vad jag skulle vilja kalla det moderna livets hedendom […] Jag levde sannerligen inte som ett helgon.”

Med tiden kom han att förkasta och fördöma sin fars livsstil. Han ville inte heller bli någon medarbetare till fadern i dennes författarskap, vilket denne önskade. Dumas d y var begåvad, en stor vältalare, vass och bitsk i repliken men osäker om vilken livsbana han skulle välja. Vad han dock säkert visste var att han ville forma sin lycka på egen hand. Yrkesvalet var författare och målet att skriva på ett annat sätt än fadern.

Med Kameliadamen förändrades i en handvändning Dumas den yngres sociala status och ställning i den litterära världen. Fram till att denna roman utkom och några år senare uppfördes som drama på Vaudeville-teatern i Paris hade han huvudsakligen betraktats som sin fars son. Men vid teaterpremiären av Kameliadamen i februari 1852 höjdes dess författare till skyarna. Bifallsropen skallade, kvinnorna i publiken badade i tårar, och blommor som de slet loss från barmen regnade över författaren – allt enligt Théophile Gautier som bevistade premiären och som kritiker skrev om den. Triumfen var således stor för Dumas den yngre som i ett slag betraktades som en mästare. Till fadern som befann sig i Bryssel skickade han ett telegram: ”Stor succé! Så stor att jag trodde mig bevista premiären på ett av dina verk!” Faderns svar löd: ”Mitt främsta verk är du, min käre son!” Efter föreställningen ville några vänner till Dumas den yngre gå ut och fira med honom men han ursäktade sig med att han skulle supera med en kvinna. Den kvinnan var modern, Laure Labay, som av sin son bjöds på en överdådig måltid.

Framgången med Kameliadamen berodde bland annat på den förståelse som författaren visar för kurtisanens samhällssituation och hennes i grunden mycket osäkra ställning. I tidens smak var också alla starka känslor som verket sjuder av. Skickligt fångas kärlekens alla nyanser och svartsjukans plåga. Romanen och dramat gjorde dock inte författaren förmögen, vilket man skulle kunnat tro. De pengar Dumas d y inbringade för sitt verk använde han för att betala sina skulder, något hans far tyckte var rena galenskapen.

Kameliadamen bygger på författarens relation till den på sin tid kända lyxkurtisanen Marie Duplessis. Denna hade Dumas den yngre träffat på Variétés-teatern. Hon led redan vid denna tid av tuberkulos och avled 1847. Då var förhållandet med Dumas avslutat, och denne fick vetskap om dödsfallet när han befann sig i Marseille. När han återkom till Paris besökte han Duplessis lägenhet där hennes tillhörigheter skulle säljas på auktion. Människor strömmade dit i mängder. En av dem var Charles Dickens, som var på besök i Paris och kunde notera att författaren Eugène Sue köpte kurtisanens bönbok. Dumas själv införskaffade som minne Maries guldkedja.

Marie Duplessis liv och död kom att påverka den unge Dumas fortsatta utveckling. Han läste på nytt breven hon hade skrivit till honom, greps av dåligt samvete över att ha övergivit henne och inspirerades att skriva om sin kärlek till ”kameliadamen”. Så kallades Marie eftersom hon alltid ville omge sig med kamelior. De doftade inte lika starkt som rosor. Verkligheten har delvis omgestaltats i romanen. Marie Duplessis har getts namnet Marguerite Gautier och beskrivs som en änglalikt vacker kvinna. Hennes unge älskare heter Armand Duval och är son till en rikeman. Han vill göra Marguerite till en ärbar kvinna och de flyttar tillsammans ut till landet för att leva ett liv i lugn och ro, fjärran från storstadens frestelser. Men samhällets konventioner och Armand Duvals oförstående far sätter stopp för dessa planer. Marguerite blir ett offer för fördomar och dubbelmoral, och hon bryts långsamt ner av sin sjukdom. Romanens upptakt är den ovan nämnda auktionen i den eleganta lägenheten där överklassens kvinnor trängs för att nyfiket betrakta den avlidna kurtisanens luxuösa och dyrbara tillhörigheter, möbler, smycken och kläder, allt gåvor från hennes förmögna älskare.

Smärtsamma kärleksupplevelser hade gjort Dumas den yngre till en desillusionerad man. I novellen Diane de Lys (1851), omarbetad för teatern 1853, fiktionaliserar han sina olyckliga erfarenheter. Dramat Le demi-monde som skrevs 1855 utgår dock inte från det självupplevda. En Demi-Monde, ett begrepp som Dumas den yngre myntade, är en prostituerad som lever ett liv i lyx. Den sortens kvinna får i pjäsen en mycket hård dom, och budskapet är att en hederlig man bör akta sig för att falla i en sådan kvinnas klor. Här visar författaren inte samma förståelse för de kvinnor som drivs till prostitution som han exempelvis gjorde i Kameliadamen.

Alltifrån det tidiga 1850-talet var George Sand en viktig person för Dumas d y. Sand var under större delen av 1800-talet kvinnornas röst i Frankrike och dominerade den litterära scenen med romaner om brännbara ämnen som sexualitet och incest. De brevväxlade i drygt 25 år flitigt med varandra och Sand blev en förtrogen och tröstande vän, något av en andra mor för Dumas d y – han kallade henne i sina brev ”maman”, medan hon skrev ”Mon cher fils”. Emellanåt lyckades hon förmedla något av sin egen livslust och optimism till Dumas när han stundtals drabbades av depression och livsleda. Dumas hjälpte också osjälviskt Sand med att dramatisera några av hennes romaner. I teckningen av huvudpersonen i komedin Les idées de Mme Aubray (1867) har Dumas inspirerats av George Sand. Vänskapen med Sand kan dock te sig märklig. De var olika i det mesta, såväl beträffande kön och ålder – 25 års åldersskillnad – som politiska åsikter. Dumas var konservativ, George Sand republikan med vänstersympatier. Upptakten till korrespondensen var att Dumas den yngre under en resa till Polen hade kommit över de kärleksbrev som George Sand skrivit till Chopin. Han var angelägen om att få lämna över dem till henne. Men så fort George Sand fått dem valde hon att bränna upp dem.

Åtskilligt i Dumas den yngres verk ter sig idag föråldrat. Det är något som bland annat tydliggörs i Marianne och Claude Schopps biografi. Den ger också en bild av 1800-talets kulturella liv i Frankrike, inte minst av den makt censuren då hade. För författarna utgjorde den ett ständigt hot, och flera av Dumas pjäser riskerade att bli stoppade, då de tog upp ämnen som ansågs mindre lämpliga att behandlas på scenen såsom situationen för barn födda utom äktenskapet och för den övergivna kvinnan. Hans skådespel – ofta elegant uppbyggda tendensdramer där författaren skickligt driver sina teser – utmärks av en spirituell och slagkraftig dialog och en förmåga att skapa oväntade situationer. Han varierar också skickligt sina älsklingsteman: kärleken, förhållandet mellan man och kvinna samt mellan föräldrar och barn. Dramerna La Princesse Georges (1882) och La femme de Claude (1873) handlar om otrohet och äktenskapsbrott. Det första gjorde succé, det sistnämnda blev fiasko. I Monsieur Alphonse (1873) försvarar han den förförda flickan, och i Le fils naturel (1858) skärskådas de utomäktenskapliga barnens villkor, medan komedin Le père prodigue (1857) handlar om hans far. Andra ämnen han gärna behandlade var korruption och pengar.

Bland författarens romaner märks den delvis självbiografiska L’affaire Clemenceau. Mémoire de l’accusé (1866) där han i verkets förs­ta del ger en fiktiv skildring av tiden i pensionen. Vissa episoder skälver alltjämt av en stark indignation, även om de händelser som återges skedde för mer än 30 år sedan. Bland annat berättas hur modern omsorgsfullt gjorde iordning hans utrustning inför skolstarten och packade ned de saker hon inhandlat för dyra pengar. Med en tydlig udd mot sin fars beteende frågar sig Dumas den yngre: ”Den man som gör en fattig kvinna till mor och låter denna kvinnas arbete dra försorg om sitt barns behov, är han månne medveten om vad han gör?” Romanen fick ett positivt mottagande och prisades för sin djärva realism. Den skildrar också en man som mördat sin hustru, som han tidigare har avgudat. Orsaken till mordet är att han ser hustrun som en personifikation av lögnen och falskheten, förpackad i ett hänförande vackert hölje. Här finns det kvinnoförakt – ibland uttryckt som ren kvinnoskräck – som var utmärkande för flera av författarens verk. Dumas d.y. såg kvinnan som inskränkt och passiv, ett ofullbordat verk som det ålåg mannen att fullborda.

I det parisiska kulturlivet hade Dumas d y en framskjuten position. Hans ställning inom teatern var grundmurad och även hans inflytande i Franska akademien var betydande. Men kritiska röster kunde också höras. Bland andra Emile Zola såg honom som en högst medioker författare med undantag av Kameliadamen. I samband med det för Frankrike så ödesdigra kriget med Tyskland 1870 och kommunupproret 1871 ansåg Dumas sig vara den sanningssägare som nationen behövde. Roten till landets olyckor och förlusten av Elsass och Lothringen var enligt honom inget annat än prostitutionen. Det botemedel han föreslog var påfallande radikalt för att komma från den annars konservative Dumas. Kvinnan skulle ges jämlikhet i det politiska och borgerliga livet.

Trots Alexandre Dumas den yngres uppslitande barndom kom faderns och sonens öden att bli tätt sammantvinnade. Det var stormigt under sonens ungdomsår men gradvis ändrades maktbalansen. Rollerna blev ombytta. Sonen tog mer och mer ansvar för sin pappa, försvarade honom mot hans fiender, betalade hans skulder och månade om utgivningen av hans samlade verk efter hans död. Men han hade svårt att acceptera faderns många förhållanden och de halvsyskon han fick under årens lopp. Det berättas att Dumas d y ibland presenterade sin far med dessa ord: ”Detta är min far, ett stort barn, som jag fick när jag var mycket liten.” Ett sådant faderskap var inte alltid lätt att bära, eller som George Sand skrev i ett brev till honom: ”Det kan stundom kännas svårt och hårt att vara sin fars far.” Ja, fadern behöll sitt grepp om sonen, vilket dock inte betyder att Alexandre Dumas den yngres liv enbart ska ses som en tillvaro i skuggan av fadern. Men att studera hans verk i relation till hans komplexa förhållande till fadern ger utan tvivel en både fördjupad och mer nyanserad förståelse.