Fransmän till höger och vänster
Filosofen Finkielkraut diskuterar varje vecka nyutgivna böcker kring ett gemensamt tema. Medverkar gör oftast författarna, men även utomstående experter. Det kan handla om så vitt skilda ämnen som till exempel Milan Kundera, La Fontaines fabler eller den gamle Tour de France-idolen Jacques Anquetil.
I programmet den sista lördagen i augusti, med det franska presidentvalet på behörigt avstånd, kritiserade vänsterfilosofen Jean-Claude Michéa sitt eget politiska blocks övertro på framsteget och rädsla för att, likt Orfeus i myten, se tillbaka. Som framgår av hans bok Le complexe d’Orphée. La Gauche, les gens ordinaires et la religion du progrès, anser Michéa själv att det mesta var bättre förr. Han säger sig därmed bryta ett tabu och tar risken att få höra mantrat ”man kan inte hejda utvecklingen”, såväl från liberaler som från marxister.
Veckan efter hade Finkielkraut besök av antropologen Emmanuel Terray, som presenterade sin pamflett Penser à droite. Terray har själv hjärtat till vänster, menhar satt sig för att definiera den franska högerns värdegrund under skiftande politiska konjunkturer. Penser à droite innehåller inte i första hand kritik av politiska motståndare. Snarare har vi här att göra med en främlings försök att isolera ett antal konstanter i ett exotiskt folkslags tänkande. Hur som helst är både Michéas och Terrays alster värda en närmare bekantskap.
Jean-Claude Michéa är något av en outsider i franskt intellektuellt liv, och han har ägnat sig åt sitt författarskap vid sidan av jobbet som gymnasielärare i Montpellier, långt ifrån Paris salonger. Michéas Le complexe d’Orphée är en svidande vidräkning med den progressiva vänstereliten. Sekunderad av sin läromästare George Orwell går författaren till storms mot den tyckande och härskande klassens arrogans.
Enligt Michéa lever den franska arbetarklassen sedan Dreyfusaffären vid förra sekelskiftet i en ohelig politisk allians med borgerskapets liberaler, den ursprungliga ”vänstern” i folkförsamlingen. Denna allians hade möjligen sitt existensberättigande så länge parterna kämpade mot en gemensam fiende, den rojalistiska, katolska och antisemitiska högern. Men sedan det reaktionära spöket slutgiltigt lagts i graven efter Vichyregimens fall har arbetarklassens representanter inte kunnat hävda sitt oberoende. De har lockats längre och längre bort från sin kamp för égalité, raka vägen mot en världsordning där nyckelordet istället är diversité. Kapital och människor flödar nu fritt över forna gränser, medan klassklyftorna ökar.
Michéa erkänner att den franska vänstern under 1900-talet lyckades skapa drägligare levnadsförhållanden för arbetarklassen, men efter François Mitterrands seger i presidentvalet 1981 har de forna idealen alltmer lämnats därhän. Michéa hävdar att liberalismen, med dess vetenskapliga utgångspunkt i en egoistisk Homo economicus, har skapat ett samhälle utan andra värden än de materiella. Nu ligger vägen öppen mot en avgrund kantad av finanskriser och miljökatastrofer.
Enligt Michéas förfallstes har dagens franska samhälle formats av olika eliters ständiga vurm för gränsöverskridande och universialism. Med benägen hjälp av intellektuella som Foucault, Derrida och Deleuze har liberalismen underminerat samhällets institutioner. Familjen har avskaffats, medan religion och moral blivit en privatsak. Skolan styrs enligt managementprinciper. Armén har professionaliserats, eftersom värnpliktiga inte längre antas vilja kämpa för det ringaktade fosterlandet. Invandrare från de tidigare kolonierna forslas till Frankrike i något Michéa kallar vår tids slavhandel. Kränkta organisationer driver identitetspolitik i domstolarna. Upplopp och vandalism betraktas som progressiv samhällskritik. Sunt förnuft och normer för vanlig anständighet (Orwells common decency) avfärdas däremot som vidskepelse och populism av rättänkande sociologer. Medan allt detta pågår står socialistpolitiker, såsom Dominique Strauss-Kahn, i finkostym och lovsjunger framsteget och tillväxten.
Som bekant är det lättare att riva ner än att bygga upp, och Michéa har inte mycket att komma med när det gäller tänkbara reformer. Hans naturliga reflex tycks vara dystopikerns, även om författaren här och där förlorar sig i utopiska funderingar om småskaliga idyller, som äldre tiders arbetarkvarter eller bygemenskaper. Förutom Orwells common decency föreslår han antropologen Marcel Mauss gåvosystem som ett lämpligt samhällsfundament. I en tid då allt kan köpas och säljas har vi nämligen förlorat förmågan att ge, ta emot och ge tillbaka. Bland samtida politiker framhåller han latinamerikanerna Hugo Chavez och Evo Morales som tänkbara förebilder. Det kan man tycka är graverande. Men värre ändå är att Front National, en formlig magnet för besvikna socialistväljare, bara nämns i förbigående i Le complexe d’Orphée. Måhända smärtar det Michéa att Marine Le Pen upprepade gånger sagt sig inspireras av honom, men det är i så fall ingen ursäkt för att hoppa över en viktig diskussion i en annars läsvärd bok.
Emmanuel Terray är också missnöjd med sakernas tillstånd, även om han får sägas tillhöra den vänster som Michéa kritiserar. Inspirerad av Das Kapital-uttolkaren Louis Althusser försökte Terray på 60-talet tillämpa marxismens idéer i sin forskning om dida-stammen i Elfenbenskusten. Nu är den gamle antropologen på väg mot de 80, men i Penser à droite tar Emmanuel Terray åter på sig tropikhjälmen och går på upptäcktsfärd hos högern, som enligt hans uppfattning etablerat en nyliberal hegemoni i världspolitiken efter Sovjetunionens fall.
För författaren innefattar högern både konservatismen och liberalismen, som trots inbördes olikheter samlas kring några få gemensamma fixpunkter. Dessa finner han med hjälp av bland andra Joseph de Maistre, Hippolyte Taine och Charles Maurras. Enligt Terrays läsning av den politiska filosofins franska klassiker eftersträvar högern alltid att värna om det bestående genom realism, ordning, hierarki och auktoritet. Man fokuserar på verkligheten snarare än utopin, och på nuet snarare än framtiden.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Högerns historie- och människosyn är pessimistisk. Ingenting är nytt under solen, och människan är oföränderlig. Vi föds med skyldigheter mot våra förfäder och efterkommande, och kan inte frigöra oss från nära, naturliga gemenskaper såsom familjen eller nationen.
För en svensk läsare känns en hel del i Penser à droite främmande. Emmanuel Terray verkar, liksom Jean-Claude Michéa, vara måttligt intresserad eller skrämd av den europeiska extremhögern. Han ägnar pliktskyldigast några sidor åt det han anser vara gradskillnader mellan Europas olika missnöjespartier och den etablerade borgerligheten. Man slås överhuvudtaget av den försonliga tonen i Terrays genomgång av både vänner och fiender, och av hans ibland oortodoxa sätt att kategorisera dem. Till exempel utmålas Kinas kommunistiska parti som höger, men Hitler och Mussolini som vänster.
Den största svagheten i författarens resonemang är att hans signalement svårligen kan sägas beskriva moderna liberaler. Tonvikten på konservativt tankegods är ologisk i synnerhet som det faktiskt är nyliberalismen Terray fruktar. I slutkapitlet påminner hans dystra tankar om rovdjurskapitalism mycket om Jean-Claude Michéas. Men där Michéa manar till måttfullhet och besinning vill Terray se en radikalisering av den franska vänstern, gärna understödd av ett globalt uppsving för kommunismen. Enligt Emmanuel Terray var nämligen hotet från öst (och högerns rädsla för att stöta sig med arbetarna) själva förutsättningen för Frankrikes och västvärldens unika välståndsökning från krigsslutet 1945 till oljekrisen 1973, les Trente Glorieuses.