Israel håller okarakteristiskt låg profil när det gäller den arabiska våren. Anledningen är att det ännu är långt ifrån klart vad dess konsekvenser blir. På kort sikt har omvälvningarna stärkt Israel eftersom till exempel en tidigare frontstat som Syrien är upptagen av sina interna problem och därför inte längre utgör ett militärt hot.

Men på längre sikt kan utvecklingen bli förödande för Israel om den leder till att politisk islam kommer till makten över hela arabvärlden. Israel ställde sig redan från början avvaktande till de senaste årens omvälvningar i Mellanöstern – och har ännu inte fått något entydigt svar på den klassiska frågan ”Är det bra för judarna?”.

Judar har genom årtusendena analyserat alla stora och små nyheter med hjälp av denna prövosten och oftast funnit att svaret är ”nej”.

Nu försöker på samma sätt den judiska staten med hjälp av alla sina forskningsinstitut, tankesmedjor och underrättelsetjänster utröna om den arabiska våren är bra eller dålig för Israel. Mer än två år har gått sedan den bröt ut och årstiderna i Mellanöstern har avlöst varandra. Men den israeliska juryn sammanträder fortfarande.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gav redan från början uttryck för den skepsis många av hans landsmän kände när de arabiska regimerna började skaka.

–Den nyaste historien visar oss många exempel i Mellanöstern på hur extrema islamistiska element missbrukade demokratiska spelregler för att ta makten och införa antidemokratiska regimer, sade Netanyahu redan i februari 2011.

Några månader senare förklarade han att det var sannolikt att ”en islamistisk våg kommer att överskölja de arabiska länderna, en antivästlig, antiliberal, antiisraelisk och ytterst en antidemokratisk våg”.

Samtidigt förklarade en mera optimistiskt sinnad israelisk ledare – president Shimon Peres som redan för 20 år sedan proklamerade ”det nya Mellanöstern” – att de arabiska revolutionerna kunde vara bra för Israel om de ledde till mera demokrati och välstånd i grannländerna.

Israeliska opinionsmätningar vid samma tid återspeglade denna ambivalens: 51 procent av israelerna trodde att den arabiska våren skulle försämra Israels läge, medan 44 procent ansåg att demokrati i arabländerna skulle vara bättre för Israel.

Israel såg – och ser – med oro på utvecklingen i Egypten. Freden med Egypten är en hörnsten i den israeliska säkerhetsdoktrinen. Den egyptiske presidenten Anwar Sadats historiska fredsresa till Jerusalem 1977 och fredsavtalet två år senare förändrade i ett slag Israels utsatta läge. Israel och Egypten hade utkämpat fyra stora krig sedan 1948 och nu försvann plötsligt det omedelbara hotet från grannen i söder.

Freden har hållit trots alla israelisk-arabiska konfrontationer genom åren – krig, invasioner, intifador – eftersom den var ett strategiskt intresse också för Egypten. Den egyptiska militärregimen under Sadats efterträdare Hosni Mubarak slog vakt om freden i alla år även om den var iskall och relationerna hölls på ett minimum.

Så Israel fruktade det värsta när Mubarak vacklade och sedan föll. Trots alla entusiastiska liberala och radikala aktivister på Befrielsetorget i Kairo visste israeliska liksom andra informerade bedömare att det bara var en tidsfråga innan islamisterna skulle ta över. Mycket riktigt vann de både parlaments- och presidentvalen. När de dessutom började rensa ut i arméns toppskikt verkade det som också fredsavtalet var på väg ut; företrädare för Muslimska brödraskapet hade redan tidigare sagt att freden skulle ”omprövas”.

Samtidigt tycktes Egypten tappa kontrollen över Sinaihalvön där jihadister kunde agera ostört och rikta attacker mot Israel.

Men freden höll även under Israels offensiv i höstas mot Brödraskapets allierade i den palestinska islamiströrelsen Hamas i Gaza. Den egyptiske presidenten Muhammad Mursi spelade till och en med en konstruktiv roll när det gällde att få till stånd vapenvila.

Detta ger israeliska bedömare nytt hopp om att fredsavtalet ska klara sig också under en islamistisk regim, även om Mursi vägrar att ha kontakt med israeliska företrädare. De pekar på att Egyptens främsta problem är ekonomin och den interna stabiliteten och att detta inte ger utrymme för några utrikespolitiska äventyr.

–Frågan är vad som händer om den ekonomiska situationen inte förbättras, om Muslimska brödraskapet inte kan uppfylla sina löften och folkets frustration växer. Då kan protesterna kanaliseras mot Israel och mot de egyptisk-israeliska bilaterala förbindelserna, säger Amos Yadlin, general i reserven och chef för Israeliska institutet för nationella säkerhetsstudier.

Yadlin anser att den arabiska våren innebär både chanser och risker för Israels del. Som tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten uttrycker han det israeliska säkerhetsetablissemangets tankar.

Även om Israels främsta intresse är stabila regimer i grannländerna – både den egyptiska och den syriska gränsen har varit fredliga sedan kriget 1973 – så gynnas Israel på kort sikt av dagens kaotiska läge i Syrien. Inbördeskriget betyder att den syriska armén inte längre är ett militärt hot mot Israel. Och skulle Assadregimen falla innebär det också att en viktig del av den radikala axeln Iran-Syrien-libanesiska Hizbollah-palestinska Hamas försvinner, något som ligger i Israels intresse.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

–Den moderna välutrustade syriska armén håller på att förstöra sig själv. Det är strategiskt bra för Israel, säger Amos Yadlin.

När han nyligen presenterade institutets årsrapport fick medierna höra att vad än utgången blir i Syrien så minskar det existentiella hotet mot Israel på den fronten. Det gäller oavsett om Assad överlever, inbördeskriget fortsätter, oppositionen vinner eller om Syrien splittras helt. Israeliska politiker och militärer varnar för att Syriens arsenal av massförstörelsevapen kan hamna i de jihadistiska rebellernas eller i libanesiska Hizbollahs händer, men en centralt placerad person som Yadlin tonar ned faran och pekar i stället på fördelarna med ett försvagat Syrien.

Mot bakgrund av det alltjämt oklara läget i en rad arabländer ligger Israel lågt i sina reaktioner på arabvåren – som ännu knappast har nått grannar som jordanier och palestinier. I Jordanien tycks kung Abdullah fortfarande ha ett fast grepp om makten, trots demonstrationer och protester. Därmed håller den jordansk-israeliska freden, vilket för Israel betyder en lugn gräns också på den kanten. Och på den palestinska sidan fortsätter splittringen mellan partierna Hamas som styr Gaza och Fatah som styr Västbanken, även om det talas alltmer om en ny intifada riktad mot Israel.

Så enligt israeliska experter utgör omvälvningarna i arabvärlden inget akut hot mot Israel, även om starkt Israelfientliga islamistiska rörelser tar makten. Några påpekar att demokratiseringen på längre sikt kan ge chans till fred, särskilt som det finns många nyanser och schatteringar bland islamisterna.

För Israel är däremot Irans kärnprogram det största existentiella hotet. Många israeliska bedömare understryker att de sunnimuslimska länderna känner sig lika hotade av det shiamuslimska Iran och att Israel kan försöka skapa en allians med dem – men för att detta ska bli möjligt krävs först någon form av fredsprocess med palestinierna.