Det är ett i sanning tvärvetenskapligt verk som blandar kemiska formler, illustrationer av giftiga växter, vetenskapshistoriska utläggningar samt – sist men inte minst – ett stort antal innehållsreferat ur olika passager ur världslitteraturen där giftmord praktiseras. Därtill kommer biografiska exkurser om olika skönlitterära författares relation till gifter i privatlivet. Således utreder Matsson såväl giftmordsanklagelserna mot C J L Almqvist som det märkliga tilltaget i Hamlet att droppa gift i offrets öra.

Mest energi ägnas dock åt deckarlitteraturen, där en särställning intas av Agatha Christie, från vars debutbok Matsson också har hämtat titeln på sin egen bok. Christie arbetade själv på medicinavdelningen på ett sjukhus under andra världskriget och hann i sitt omfattande författarskap beta av fler gifter än någon annan författare, alla återgivna med vetenskaplig akribi.

Överlag tycks giftmordet ha appellerat till tidigare epokers kvinnliga deckarförfattare. Dorothy Sayers är en; Maria Lang en annan. Båda hänvisar till arsenikätarna i österrikiska Steiermark, där man sedan medeltiden hade för vana att äta arsenik i successivt allt större doser. Giftet sades vara bra för hyn och öka uthålligheten såväl i bergsvandring som i sexuella aktiviteter. Genom tillvänjning kunde äldre män ur lokalbefolkningen äta dödliga doser på upp till 300–400 milligram utan att må illa. Det var också detta fenomen som ledde lord Peter Wimsey i Sayers Oskuld och arsenik till gåtans lösning: hur advokaten Urquhart kunde äta av samma omelett som mordoffret utan att själv bli sjuk och dö.

Den som uppskattar den här sortens lustfyllda periferikunskaper, lärda kopplingar och underhållande anekdoter har mycket att hämta ur Olle Matssons vackert formgivna bok.