Goda skäl att tro

Ytterst få saker är den moderna fysiken främmande. Det är svårt att tänka sig någon annan disciplin där man på samma sätt kan ägna sin karriär åt att spekulera om företeelser som dolda dimensioner, parallella universa och svårupptäckta spegelpartiklar, och samtidigt betraktas av omvärlden som en representant för förnuft och rationalitet.

Orsaken till att teoretiska fysiker åtnjuter denna förmån är enkel, nämligen att spekulationerna, hur vilda de än kan framstå, till slut alltid måste förhålla sig till verkligheten: till observationer och experimentresultat, och till de slutsatser som är möjliga att dra utifrån dessa med matematikens hjälp.

Att ställa detta ovillkorliga krav på sina teorier är, helt enkelt, vad det innebär att ägna sig åt vetenskap. Den vetenskapliga hypotes vars förutsägelser inte bekräftas av verkligheten, är en som måste förkastas, oavsett hur ivrigt vi anser att den bör vara giltig. En central del av det vetenskapliga tänkandet är, med andra ord, att frigöra sig från sina egna fördomar och föreställningar om hur tillvaron är beskaffad. Men detta innebär inte bara att vara villig att överge sina favoritidéer när de inte visar sig stämma – lika mycket handlar det om att vara beredd att på allvar pröva idéer som man egentligen tycker rätt så illa om.

Och möjligen var det just denna färdighet hos fysiker och astronomer som sattes på prov i oktober 2017, då ett främmande objekt observerades på himlen av teleskopet PAN-STARRS, beläget på en vulkantopp på Hawaii. Information om observationen spred sig snabbt, och snart var en stor del av världens rymdteleskop riktade mot objektet, som vid det laget rusade förbi solen med en hastighet som var omkring fyra gånger högre än den som normalt iakttas hos kometer. Men inte nog med det: istället för att beskriva den elliptiska banan hos en kropp som påverkas enbart av solens gravitation, rörde sig objektet – som med grund i den hawaiiska upptäckten fick namnet ˇOumuamua, ungefär ”besökare från fjärran” – nästan i en rät linje, med en acceleration som om den drevs av någon inre kraft. Dessutom kunde forskarna utifrån det sätt som ˇOumuamua reflekterade solljus dra slutsatsen att det hade en mycket egendomlig form: antingen långsmalt som en cigarr, eller tunt och platt som en pannkaka. Det som antogs vara den första interstellära komet som har observerats såg med andra ord inte ut som en komet, rörde sig inte som en komet, och hade heller ingen svans som en komet.

”Den var ingen interstellär komet, inget naturligt objekt överhuvudtaget. Den var ett tillverkat objekt med ursprung i en utomjordisk civilisation.”

Under elva dagar bevakade världens observatorier ˇOumuamua, eller 1I/2017 U1 med vetenskapens sakligare terminologi, medan den åter försvann ut i världsrymden. Någon klar visuell bild av föremålet var vid det laget inte längre möjlig att få, men utifrån de data som samlades in kunde man dra en tydlig slutsats: ˇOumuamua var det första interstellära objekt, alltså det första objekt med ursprung utanför solsystemet, som har observerats i vår närhet.

Men här någonstans börjar åsikterna om vad det egentligen var som observerades att gå isär. Och den röst som utmärkte sig allra tydligast i den vetenskapliga debatt som följde tillhörde den ansedde Harvardastronomen Avi Loeb. Hans förklaring till ˇOumuamuas underliga uppträdande var följande: Den var ingen interstellär komet, inget naturligt objekt överhuvudtaget. Den var ett tillverkat objekt med ursprung i en utomjordisk civilisation.

Att Loebs hypotetiska förklaring till det interstellära objektets egenheter, trots att den presenterades med vetenskapligt väl underbyggda beräkningar och resonemang, möttes med löje och hån från det övriga forskarsamfundet, är säkerligen en bidragande orsak till att han nu har valt att utveckla såväl sin analys av ˇOumuamua som sin syn på det samtida forskningsklimatet och vetenskapens uppdrag i stort. I boken Extraterrestrial blandas dessa resonemang med biografiska fragment och personliga reflektioner till ett populärvetenskapligt verk som ger en fäng­slande inblick i ett mänskligt sinne med frågan om kosmos beskaffenhet som central existentiell drivkraft.

Att en öppenhet för tanken att ett svåridentifierat interstellärt föremål skulle kunna vara av artificiellt ursprung framstår som så kontroversiell är i förstone svårt att förstå. Bara vår egen galax innehåller mer än 400 miljarder stjärnor, och en approximation baserad på observationer är att omkring en fjärdedel av dessa härbärgerar planeter av rätt storlek och på rätt avstånd från sin sol för att kunna hysa liv. Vad vi säkert vet är att på vår egen planet har liv inte bara uppstått – det har uppstått i komplex och utvecklad form, och i ett formligt överflöd av olika skepnader. Givet detta bör tanken att allt annat eventuellt liv i universum på sin höjd kan vara av mikrobiell art nog anses arrogant i klart högre grad än vad tanken på motsatsen bör anses vara förryckt.

En annan sak vi säkert vet är att vi själva, en form av biologiskt liv som har uppstått på en planet med de rätta förutsättningarna, har skickat ut objekt i den yttre rymden, åtminstone delvis i syftet att andra civilisationer skulle kunna finna dem. Än så länge är dessa farkoster fem till antalet, bland dem de två Voyagersonderna som båda innehåller en gyllene skiva med bland annat bilder från jorden, en förteckning över kemiska element, en kvinnas inspelade hjärnvågor och musik av JS Bach. Man kan fråga sig vad forskarsamfundet på en avlägsen planet en dag kommer att säga om dem, när de plötsligt och oväntat observeras i bana kring deras egen sol.

Med en viss inblick i fysikvärldens sociala dynamik vill jag påstå att Loeb visar avsevärt mod när han enträget insisterar på att hans kontroversiella hypotes om ˇOumuamua bör tas på allvar, och beaktas på samma sätt som andra ofullständiga förklaringar som framkastats i sökandet efter en tillfredsställande beskrivning av objektets karaktär. I synnerhet som det faktiskt är en hypotes som går att mäta mot tillgängliga data, och som också skulle kunna utgöra grunden för ett riktat sökande i framtiden, i förhoppning om att hitta fler liknande objekt som kan utsättas för grundligare analys. Och detta, påminner Loeb, skiljer den faktiskt från en hel del av de vetenskapliga teorier som för närvarande både tilldelas stora forskningsmedel och åtnjuter långt större respekt bland fysikerkolleger, däribland de strängteoretiskt inspirerande teorierna om multiversum och dolda dimensioner, liksom den supersymmetri av vilken vi, trots enorma summor nedplöjda i gigantiska projekt, som CERN-acceleratorn, ännu inte har sett något spår. En hel del av det som frambringas vid den teoretiska forskningens framkant idag är överhuvudtaget inte möjligt att pröva i något realistiskt genomförbart experiment inom överskådlig tid.

Det fundamentala kravet att en vetenskaplig teori ska vara åtminstone i princip möjlig att falsifiera tycks alltså ha kommit att tolkas alltmer generöst under de senaste decennierna, i takt med att de matematiskt drivna teorierna har sprungit ifrån den teknik som krävs för att kunna pröva dem. I synnerhet mot bakgrund av detta bör, menar Loeb, en hypotes som tydligt förhåller sig till testbarhet och befintliga data inte avfärdas enbart på grund av att den vid första påseende framstår som knäpp.

De mätdata som samlades in under de knappt två veckorna i oktober är begränsade men statistiskt säkra, och faktum kvarstår: inga forskare anser sig idag ha funnit en fullgod förklaring till ˇOumuamuas märkliga agerande. Ingen vet med andra ord sanningen om detta främmande objekt, inte heller Loeb. Men, föreslår författaren, låt oss möta denna ovisshet på samma sätt som tänkaren Blaise Pascal en gång mötte frågan om Guds existens, nämligen mer eller mindre som en vadslagningssituation. Om Gud inte existerar och vi tror på honom, har vi avstått från några nöjen i onödan, det är allt. Men om han å andra sidan existerar och vi inte tror på honom, har vi möjligen fått ett lite friare liv, men kommer att brinna i helvetet i all evighet. Det är, för Pascals del, en kalkyl som inte oväntat utfaller till gudstrons favör. Och en liknande avvägning, menar Loeb, kan göras i relation till det val som astronomer och fysiker – och i förlängningen hela mänskligheten – står inför när det gäller det som rymdteleskopen uppfångade de där dagarna i oktober.

Att välja trons väg – det vill säga att välja att tolka ˇOumuamua som det första tecknet på existensen av en utomjordisk civilisation – skulle, om vi ska tro Loeb, påverka mänskligheten på ett genomgripande och nästan uteslutande positivt vis. Istället för att ägna sig åt inbördes stridigheter skulle mänskligheten enas kring ambitionen att med teknikens hjälp garantera sin egen fortlevnad – på jorden, och i framtiden även i andra delar av kosmos.

Populärt

Bejerot var inte ensam

Nils Bejerot är tveklöst en av de mest ihärdiga och framgångsrika opinionsbildarna i Sverige under 1900-talet. Med hjälp av tusentals debattinlägg, tv-framträdanden och möten med beslutsfattare kunde han påverka den svenska narkotikapolitiken under flera decennier.

Och även om jag inte ser några skäl att betvivla Loebs vederhäftighet när han resonerar kring möjligheten till utomjordiska civilisationer, finns det god anledning att ställa sig frågande till hans till synes oreflekterade teknikoptimism, som bland annat tar sig uttryck i förhoppningsfulla visioner om hur vetenskapliga framsteg ska göra det möjligt att sprida syntetiska livsformer över universum.

Fysikern Enrico Fermi formulerade en gång den så kallade Fermiparadoxen: om förutsättningarna för liv tycks finnas på otaliga planeter i vårt vidsträckta universum, hur kommer det sig att vi inte ser några tecken på det? Ett möjligt svar – som med tanke på Fermis inblandning i Manhattanprojektets konstruktion av den första atombomben borde ha föresvävat honom själv – utgörs av det som brukar kallas för det ”stora filtret”: att de civilisationer som skulle kunna uppnå en tillräcklig grad av teknologiskt raffinemang för att kommunicera över interstellära avstånd, tenderar att förinta sig själva innan de hunnit så långt.

Som jag ser det är Loebs optimistiska bild av hur kännedom om en utomjordisk civilisation skulle påverka mänsklighetens strävan alltså en av bokens svagare sidor. Intressantare är hur texten pekar mot frågor som har att göra med livets uppkomst, med livets koppling till utvecklandet av det vi förstår som intelligens – och, inte minst, kopplingen mellan intelligens och teknisk civilisation. Den senare kopplingen är en som ofta, och inte sällan utan närmare motivation, tas för given – men med tanke på den hastighet med vilken dagens civiliserade mänsklighet är i färd med att ödelägga förutsättningarna för sin egen överlevnad, är det en ståndpunkt som kan ifrågasättas.

Kanske – eller till och med troligen – kommer ˇOumuamuas märkvärdiga egenskaper till sist visa sig kunna få en tillfredsställande förklaring i termer av alltigenom naturliga processer. Men de resonemang som Avi Loeb för kring vetenskapens förutsättningar och grundläggande uppdrag förblir högst angelägna för alla som vill ha möjlighet att vinna kunskap om verkligheten, även när den ställer oss inför erfarenheter som vi inte alls hade förväntat oss.

Helena Granström

Författare, fil mag i teoretisk fysik och fil lic i matematik.

Mer från Helena Granström

Läs vidare