Vad som gjorde valet unikt i modern österrikisk historia var det faktum att varken kristdemokratiska ÖVP eller socialdemokratiska SPÖ lyckades få med någon kandidat i den andra omgången. De veteranpolitiker som representerade de tidigare statsbärande folkpartierna, som idag tillsammans regerar landet, samlade vardera endast drygt 11 procent av rösterna. Många betraktade valet som en inrikespolitisk jordbävning. Det som gjorde valet i maj så dramatiskt var att Van der Bellens motståndare var Norbert Hofer från det invandrarfientliga och högerpopulistiska FPÖ – det parti vars storhetstid inleddes under Jörg Haiders ledarskap.

I opinionsmätningarna är det jämnt mellan Van der Bellen och Hofer. I mätningar av partiopinionen i Österrike har samtidigt FPÖ blivit det största partiet med ungefär 35 procent av rösterna. Att erövra presidentposten skulle, trots positionens formellt begränsade makt, bli en mycket värdefull prestigevinst för FPÖ. Det skulle utgöra en tydlig signal om att det traditionella tvåpartisystemet inte längre lever upp till de krav som ställs i ett helt annat samhälle än det där stabilitet varit det viktigaste målet alltsedan andra världskriget.

Alexander Van der Bellen kan trots motvinden mycket väl bli permanent hyresgäst i det gamla kejsarpalatset Hofburg. Hans stöd från medierna och kulturlivet är massivt. Det skulle i så fall vara en betydande framgång för den gröna rörelsen, men inte fullt så dramatiskt som man skulle kunna tro. Alexander Van der Bellen tillhör inte den fundamentalistiska delen av det parti vars ledare han var mellan 1997 och 2008. Det österrikiska gröna partiet har under lång tid varit relativt framgångsrikt, inte minst på grund av ett antal populära ledare. Partiet grundades 1984 men har trots ett betydande väljarstöd ännu inte medverkat i någon regering.

I sin bok Die Kunst der Freiheit försöker Van der Bellen, i samarbete med Bernhard Ecker, beskriva sin syn på livet och politiken. Boken skrevs innan det var klart att han skulle ställa upp i årets presidentval, men det är uppenbart att det är den kommande valkampanjen som bildar framställningens fond. Boken spänner över många ämnen utan att bli för tunn, men ger inte heller någon detaljerad bild av Van der Bellens lösningar på sitt lands problem. Som introduktion till hans tänkande duger den dock bra. Dessutom får den intresserade ett antal inblickar i senare års politiska historia.

Författarens släkt kommer ursprungligen från Ryssland. Efter revolutionen 1917 hamnade familjen i det självständiga Estland. De var länge utrustade med estniska exilpass som accepterades i de flesta länder utom i Sovjetrepubliken Estland. Den sovjetiska ockupationen 1940 resulterade i utvandring till Tyska riket, där man tack vare gamla kontakter från Baltikum till slut hamnade i Wien. När Sovjetunionens armé närmade sig Österrike mot slutet av 1944, var det dags för nästa flytt. Den här gången var målet Tyrolen, på tryggare avstånd från de ryska trupperna. Van der Bellen var estnisk medborgare fram till 1959.

Alexander, som tillbringar en stor del av sin uppväxt i Tyrolen, återkommer till sin respekt för områdets kultur och levnadssätt, känslor som inte alltid är så lätta att förena med den gröna rörelsens syn på traditioner och historia.

Senare följer en akademisk karriär i Innsbruck och Wien, fokuserad på nationalekonomi. Van der Bellen engagerar sig i studentpolitiken och dras med i turbulensen kopplad till 1968. Det österrikiska universitetsväsendet är inte särskilt radikalt, jämförelsevis, men även här växer vänstern och demonstrationer arrangeras mot Vietnamkriget och mot arkaiska strukturer inom akademien, där åtskilliga nationalsocialister hade tillåtits övervintra. Van der Bellen blir också socialist men tillhör den mer frihetliga falangen. Han hade länge varit kritisk mot utbildningsväsendets många brister. Han blir även medlem i SPÖ och deltar i ett antal arbetsgrupper för ekonomiska frågor som drivs inom partiets ram.

Författarens skepsis mot tvåpartisystemets baksidor, som den uppdelning av makt och poster inom de flesta verksamheter mellan SPÖ och ÖVP som länge varit regel, bidrar till att han lämnar sitt aktiva engagemang i SPÖ och ansluter sig till De gröna 1992. Partiet bildades 1984.

Van der Bellens politiska filosofi har många sympatiska inslag. Han redogör för sin långa och tålmodiga kamp för att få partiet att inse att marknadsekonomiska metoder ofta är ett bra sätt att nå även ekologiska mål. Han har också verkat för en mindre okritisk syn på offentlig verksamhet, inte minst den tidigare mycket omfattande statsägda företagssektorn. Även denna dominerades av maktdelningen mellan SPÖ och ÖVP, från vilken bland andra De gröna och FPÖ var uteslutna.

Andra inslag i den personliga filosofin är skepsis mot alltför långt driven lagstiftning mot rökning och tvivelaktig reklam. Han betraktar det granskningsutskott för förkastlig reklam som De gröna i Berlin lyckats driva fram som en censurmyndighet. Sådant borde inte höra hemma i ett frihetligt grönt Europa. Reklam bör regleras av den allmänna opinionen och företagsbeslut – inte lagstiftningsvägen.

Författaren uttrycker sig balanserat om new public-management; det finns problem, men att kontrollera verksamheters resultat är inte orimligt. Även avgifter för universitetsutbildning hanteras sakligt och seriöst. De kan ha sin plats förutsatt att utbildningssystemet i övrigt fungerar på ett rimligt sätt, till exempel genom stipendier till studenter som är kvalificerade men saknar de ekonomiska förutsättningarna för att fortsätta sina studier.

Inom andra områden företräder Van der Bellen en mer konventionell grön linje. USA-kritiken är enkelspårig och dåligt underbyggd. Att till exempel hävda, trots Trumps ofta obegåvade retorik, att EU är bättre på att hålla rent mot extremister än USA, är aningen magstarkt, inte minst när denna kritik framförs av en företrädare för Österrike, som i FPÖ har ett av kontinentens värsta exempel på just detta. Det är inte heller rimligt att utmåla den amerikanska demokratin som korrupt.

Van der Bellen förstår att många är kritiska mot både EU:s beslutsprocesser och vissa besluts konsekvenser. Hans lösning förblir trots detta ökad centralisering och ytterst en konfederation som ska ersätta nationalstaterna. Han argumenterar sakligt och logiskt, men medvetenheten om allvaret i Europas problem kunde vara starkare. Som president skulle han trots allt kunna spela en viss roll på den internationella arenan, även om det är förbundskanslern som i huvudsak representerar Österrike i kontakterna med omvärlden.

De avsnitt som handlar om balansen mellan frihet och övervakning – mot bakgrund av det växande terrorhotet – är resonerande, men de tillför egentligen inget nytt. Författaren ser en tydlig målkonflikt men har inga egna unika lösningar på problemet.

Författarens grundläggande kritik mot det tidigare orättvisa tvåpartisystemets totala dominans har då och då fått honom att i olika sammanhang samarbeta med företrädare för ärkefienden FPÖ. Det handlade ibland om att gemensamt motarbeta orättvisorna, vid andra tillfällen om politiska diskussioner med de tidigare mer inflytelserika liberala delarna av FPÖ. FPÖ var en gång en av de mer framgångsrika medlemmarna i den liberala internationalen. I Die Kunst der Freiheit är dock Van der Bellen mycket tydlig i sitt avståndstagande från dagens FPÖ.

Populärt

Hur nazistiskt var Österrike?

Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.

Mats Fält Recension 2025 3

Hur har då Österrike hamna här, det vill säga: i ett läge där de gamla masspartierna krymper och en 72-årig avgången grön partiledare och professor utgör den sista försvarslinjen mot ett av de värre exemplen på västeuropeisk högerpopulism?

Motviljan mot det korrupta och orättvisa tvåpartisystemet – ”Proporz” – är en viktig förklaring. Det gamla systemet har rämnat och de tidigare reglerna gäller inte längre. Dessutom var Österrike något av ett reservat före murens fall. Det gick bra för ekonomin och arbetslösheten var låg fram till 1985. Sedan öppnades gränserna och ett antal viktiga reformer öppnade ekonomin, men ökade också osäkerheten. Detta tillsammans med invandringen kopplad till de invandringsfientligas retorik har gjort väljarkåren oerhört mycket rörligare.

En annan förklaring är kopplingarna bakåt i tiden till Donaumonarkins fall 1918. Då försvann en värld i kaos och det nya Österrike måste finna en ny roll och identitet. Det gick inte särskilt bra. Gergely Romsics beskriver i sin bok Myth and Remembrance från 2006 hur den gamla eliten valde väg. Alltför många valde att närma sig mellankrigstidens extrema riktningar, trots sin bakgrund i ett förvisso byråkratiskt men ändå i huvudsak anständigt kejsardöme. Dessa grupper har senare delvis bildat den bruna undervegetation som gjort FPÖ:s framgångar möjliga. Österrikes uppgörelse med tiden som lydstat under Hitler lämnade också mycket i övrigt att önska. Det bidrog till extremisternas fortlevnad.

Om räddningen för Österrike i oktober blir professor Alexander Van der Bellen, lär hans tämligen sansade pragmatism bli en viktig tillgång under kommande år.