I sin samtid var Lord Byron en celebritet, lika ryktbar i Europa som Johann Wolfgang Goethe, och han var högt värderad för sin episka diktning på versmåttet ottave rime. Hans vers är elegant, motivflätningen infallsrik. Ändå har hans verk haft svårt att stå emot tidens tand. Närmare bestämt var det mellankrigstidens anglosaxiska nykritik (new criticism) som med sin inriktning på närgranskning av verket och sitt ointresse för författarens biografi gjorde att Byron 100 år efter sin död föll ur modet.

Av generationskamraternas var det främst John Keats diktning som visade sig hålla måttet för en noggrann estetisk granskning, även en rad dikter av Percy Bysshe Shelley, men Byrons poesi uppfattades som jämförelsevis lösligt sammansatt, alltför kokett och konversant. Jag tror att det är en värdering som har bitit sig kvar.

På sin tid uppfattades Byron som den störste av de engelska romantikerna. I ett samtal med Eckermann sade Goethe att han bland engelska diktare bara håller William Shakespeare högre. Det var finessen i Byrons formuleringar som gjorde intryck på diktaren i Weimar, inte brittens tankeförmåga. Den uppfattade han som skral – eller möjligen bara som alltför engelsk.

Vad som däremot aldrig har upphört att fascinera är Lord Byrons sagolika levnadsbana, hans mod och hans fräckhet. Men vad är sant? Vad var illvilliga rykten som spreds av folk som avskydde honom? Vad var uppblåsta överdrifter av alla hans beundrare?

Hans hustru Anne Isabella började efter ett års äktenskap misstänka att hennes make helt enkelt var galen och arvoderade därför en läkare som under förespegling att han var en gammal vän till frun i huset började göra hembesök i syfte att observera maken. Vem hade hon gift sig med? Var det sant att han före äktenskapet hade haft ett homosexuellt förhållande? Och hade han haft ett sexuellt förhållande med sin halvsyster Augusta? Senare levnadstecknare lutar åt att dessa rykten var sanna, men frågan är om Anne själv någonsin blev klar över hur det låg till. Hon flydde likväl från sin man efter bara ett års äktenskap och tog parets dotter med sig, den sedermera berömda matematikern Ada Lovelace. Och återsåg aldrig sin Lord Byron. Han kom fort in i hennes liv; hon jagade nästan lika fort ut honom.

”Vad som däremot aldrig har upphört att fascinera är Lord Byrons sagolika levnadsbana.”

Sigrid Combüchens suveräna roman Byron (1988) kretsar kring ovan nämnda kvinnors svårigheter att förstå sig på Byron eller närmare bestämt om eftervärldens försök att förstå hur dessa kvinnor uppfattade mannen som de båda blev förälskade i men sedan vände ryggen. Romanen kretsar nämligen kring hur ett par högt bildade amatörforskare inom det engelska Byronsällskapet ska försöka samla biografiskt stoff inför var sitt föredrag om dessa kvinnors syn på skalden, detta som förberedelse inför 150-årsfirandet av Byrons födelse. Romanen utspelas i England 1938.

Combüchens snillrika försök att närma sig gåtan Byron väckte genom översättningar förtjusning i såväl England som andra europeiska länder. Därefter är det hos oss i Sverige främst Gunnar Harding som har ägnat sig åt Byron och ägnat hans diktning mycket kärleksfull kreativ möda. Nu har han utgett den fina antologin O dåna Ocean (Wahlström & Widstrand). Utöver ett livfullt förord av Harding själv innehåller volymen briljanta och härligt frimodiga tolkningar av dikter hämtade ur i första hand det fiktivt självbiografiska verseposet Childe Harold. Cirka en fjärdedel av urvalet är hämtat ur Byrons i samtiden mest kända verk Don Juan, även detta bitvis ett versepos med ibland bara mycket lätt förklätt självbiografiskt stoff.

Merparten men långtifrån alla av de tolkningar som Harding nu låter publicera har tidigare tryckts i två av de tre underbara antologier med engelsk romantisk diktning som han gav ut under åren kring millennieskiftet: En katedral av färgat glas (1997) med tolkningar av Byron, Shelley och Keats; Och drog likt drömmar bort (2000) med tolkningar av Wordsworth och Coleridge; samt som sista och avslutande del Där döda murar står (2002) med undertiteln ”Lord Byron och hans epok”. Det är en fantastisk trilogi som helt och hållet ägnas den engelska romantiken, ett storverk på sammanlagt cirka 1 200 sidor. Ur denna egna skattkammare har Harding nu fiskat upp godbitar ur Byrons diktning och dessutom fyllt på med nya tolkningar. Det har blivit en läcker liten volym och en fin påminnelse om Hardings bedrift för ett kvartssekel sedan. Den fina volymen utges till 200-årsminnet av Lord Byrons död.

Byron var en man som så till den grad tycks ha levat på högvarv att han i en dikt om hur det känns att fylla 30 år klagar i följande ordalag:

Lord Byron var rastlöst produktiv som diktare, men han var även en äventyrare av rang, inte bara som notorisk förförare utan även i kraft av sina fysiska strapatser. Hans mest berömda bravad är att han simmade över Hellesponten.

Sin handlingskraft visade han även genom att vid 28 års ålder lämna England och allt skvaller bakom sig för gott för att med sitt entourage av tjänare och vänner flytta omkring till olika platser på det europeiska fastlandet under några år – och slutligen genom att personligen engagera sig i Greklands befrielsekamp och frigörelse från det osmanska väldet. Denna kamp, till vilken Byron bidrog med en av honom själv finansierad armé, blev både höjdpunkten och slutet på hans levnadsbana. Han dog visserligen inte av skador som han hade åsamkats i strid, men han dog under fältmässiga förhållanden, drabbad av en febersjukdom han ådragit sig under en långvarig ridtur i ösregn, i färd med att rekognoscera terrängen inför ett planerat anfall mot de turkiska befästningarna i Lepanto. Vad som tog kål på denne vältränade man vid 36 års ålder var inte den feber han drabbats av, därom verkar alla bedömare vara överens, utan de grekiska fältläkarnas okunniga behandling. Enligt tidens sed utsatte de sin patient för åderlåtning efter åderlåtning, så att det till sist inte längre fanns något som kunde hålla livet kvar i hans kropp.

Någon hjältedöd var det alltså inte fråga om, men så kom ändå Byrons onödiga ändalykt att uppfattas under nästan hela 1800-talet, inte minst i Grekland, där den engelske skalden ännu i vår tid firas som en av de stora frihetshjältarna.

Det finns friskhet och en beundransvärd smidighet i Hardings tolkningar. De förhåller sig ofta ganska fritt till de engelska originalen, men inte på ett sätt som alls är det minsta störande eller förstör andemeningen i dikterna. Av stickprov att döma lyckas Harding gång på gång blåsa dammet av Byron. Han låter alive and kicking och framstår mer som en man för vår tid än han gör i original. Det rör sig om tolkningar av mycket hög klass, utförda med en brio som verkligen tar tillvara (och ibland förstärker en liten smula) de snabba svängningarna i Byrons parlando, mellan innerlighet och drypande ironi, mellan megalomanisk självhävdelse och vemodsdränkt ruelse.

Någon riktigt stor diktare blir nog aldrig Byron igen. Som lyriker är han i ovanligt hög grad förankrad i sin tid, liksom fasttjudrad vid den, men Harding blåser liv i honom så gott det någonsin går. De svenska tolkningarna gör rättvisa både åt Byrons briljans och åt hans löjliga later.