Havet försvinner
Haven täcker mer än 71 procent av vår planet och 64 procent är vad vi på engelska kallar ”high seas”, det vill säga områden som ligger utanför nationell jurisdiktion. I praktiken råder här djungelns lag med rovdrift på fiskresurser och dumpning av avfall. Vi har anledning att befara att kanske så mycket som 25 procent av världens fiskfångster nu fiskas utan några som helst restriktioner på det öppna havet. Man talar om IUU-fiske (Illegal, Unreported and Unregulated). Vi vet också att fartyg använder bränsle till havs som innehåller höga halter av föroreningar – bränslen som vi för länge sedan slutade använda på land. Vad gäller föroreningar så finns det så det räcker till och blir över. Vi hittar numera små eller mikroskopiska plastpartiklar överallt i världshaven. Var vi än tar prover: på stora djup, i Arktiska havet eller avlägsna platser, finner vi plastpartiklar av en storlek som gör att de kan tas upp av djurplankton och därefter påbörja en vandring uppåt i näringskedjan. Vi vet också att havet försuras alltmer som en effekt av ökande koldioxidhalter i atmosfären. Havet kommer inom en eller två generationer att bli korrosivt och helt enkelt fräta sönder en stor andel av det marina livet. Hur kan det komma sig att vi låter detta fortgå? Hur kommer det sig att vi inte reagerar och agerar för att skydda planetens största ekosystem som är avgörande för vår fortsatta existens på jorden?
När människor i allmänhet tänker på havet så är det ofta med utgångspunkt från kusten eller kanske under en transkontinental flygning, men få av oss tillbringar tid på eller i områden som vi kallar öppet hav. Vi är trots allt landvarelser som andas luft och med sinnesorgan som egentligen bara fungerar på land. Doppar vi huvudet under vattenytan ser och hör vi knappast något och våra lukt- och smaksinnen är odugliga. Men fundamentala miljöförändringar har inträffat under ytan under de senaste decennierna, förändringar som om de inträffat på land skulle fått oss att reagera och förändra vårt beteende. Det är därför som vi har varit så tröga när det gäller att förvalta dessa områden. Allehanda mer eller mindre ilegala och även helt legala destruktiva aktiviteter har fått fortgå utan att vi har reagerat och utvecklat ett regelverk som stävjar brott och där nästan ingen straffas när de begås. Föreställningen att havet är oändligt finns fortfarande hos många: att man alltid kan gå och fiska eller gå till sjöss om förhållandena på land blir svåra. Sedan finns också ett element av risktagande. Chansen att bli rik finns med i bilden också. Fisket är ett bra exempel. Trots alla problem med överfiske och minskande fångster präglas fisket av en sorts medeltida jakt efter guld där resursförvaltning inte finns på kartan.
Internationella havsrättskonventionen (UNCLOS) som efter nära 40 års förhandlingar undertecknades 1984 och trädde i kraft 1994 är det övergripande ramverk som bland annat reglerar gränsdragningar i havet ut till 200 nautiska mil, samt föreskriver hur fartygstrafiken skall bedrivas. Det senare betyder i praktiken att sjöfarten alltid har företräde (”right of innocent passage”). UNCLOS är delvis orsaken till många av de problem vi idag ser i oceanerna. Det är ett regelverk som i många avseenden ger företräde till dem som vill utnyttja en resurs snarare än till dem som vill bevara den. Vidare har UNCLOS ingen mekanism för övervakning och bestraffning och är i praktiken tandlös vad gäller hur regelverket ska uppfyllas. Länderna som undertecknat konventionen tvekar dock att starta en ny runda med tanke på hur mycket kraft som gick åt till att skriva den befintliga lagen. Men dessbättre har världssamfundet börjat förhandlingarna om ett nytt legalt instrument för att genomföra och specifiera hur havsrättskonventionen skall tillämpas. Dessa förhandlingar kommer med all sannolikhet att fortgå några år, men kan under optimala förhållanden täppa till en del luckor och ge utrymme för en mera miljö- och artskyddande förvaltning.
Andra globala marina regelverk som är underordnade Havsrättskonventionen inkluderar lagar kring hur fartyg måste vara utrustade och hur besättningarna skall vara tränade. De hanteras av FN:s sjöfartsorganisation IMO (International Maritime Organization). De flesta av dessa regelverk är ganska effektiva. Vi kan jämföra problemen med oljeutsläpp från fartygshaverier för 20–30 år sedan med dagens situation. Idag släpps mindre än 5 procent olja ut årligen jämfört med på 1970- och 80-talen fast mängden olja som transporteras till havs är ungefär lika stor. Fartygen är mycket säkrare idag och besättningarna bättre utbildade. Men problem finns förvisso fortfarande vad gäller fartygen. Ett problem som IMO inte lyckats hantera är spridningen av främmande potentiellt invasiva och ekosystemförändrande arter via fartygen. Barlastvattenkonventionen (BWMC), som föreskriver rening av barlastvattnet, har funnits på papper sedan 2004 men kommer inte att träda i kraft förän sent 2017 – hur kan det komma sig att det tar 13 år från det att ett regelverk har förhandlats fram till att det träder i kraft? Dessutom löser inte konventionen problemet med spridningen av främmande arter eftersom en stor del av dem sprids genom transport på skroven på fartygen. Andra typiska sjöfartsrelaterade problem handlar om dumpning av avloppsvatten och luftföroreningar. Här finns ofta regler men fartygen får dispens, ofta för att hamnarna inte prioriterar att bygga ut sina mottagningsanläggningar. HELCOM (Helsingforskonventionen) uppmanar länderna kring Östersjön varje år sedan 40 år tillbaka att fullgöra sina förpliktelser gentemot regelverket och bygga ut sina mottagningsanläggningar.
En relativet ny problemställning med potentiellt mycket stora miljökonsekvenser för haven är den planerade gruvdriften till havs. Ett antal länder håller förnärvarande på att bygga upp sin kapacitet med avsikt att genomföra storskaliga dagbrott på havsbotten. En sådan verksamhet förutsågs faktiskt under förhandlingarna inför Havsrättskonventionen (UNCLOS), och man bestämde därför att frågor gällande ”offshore mining” skulle regleras av en internationell myndighet, ISA (International Seabed Authority). Problemet är att ISA i praktiken fungerar både som lobbygrupp för industrin och som den som reglerar hur och var gruvdrift på havsbotten skall tillåtas. Koncessioner för gruvdrift till havs har nu tillåtits i områden som totalt är större än Västeuropa, och som när gruvdrift börjar i stort sett kommer att bli förstörda för kommande århundraden.
Fiskets relativt korta ”moderna” historia från 1950-talet har präglats av den ena katastrofen efter den andra, huvudsakligen beroende på svagt regelverk och mycket stora brister i efterlevnaden av regler. Fisket i större delen av haven skall formellt sett hanteras och övervakas av regionala marina fiskeorganisationer. De domineras nästan alltid av fiskets intressenter och den traditionella inställningen har varit att man fiskar tills beståndet kollapsar, därefter flyttar fiskeflottorna till nästa bestånd och upprepar processen. Under denna typ av förvaltning har länderna byggt upp i genomsnitt en överkapacitet i form av fartyg och ”fiskekraft” på 40 procent, och man har i stort sett fiskat bort 90 procent av de kommersiellt intressanta fiskbestånden. Ingen form av ekosystembaserad förvaltning har tillämpats och grovt tjuvfiske är regel snarare än undantag. Om man företräder ett intresse som innebär att man vill skydda ett livskraftigt bestånd av fisk har man en betydligt svårare uppgift än den som företräder ett intresse att fånga fiskbeståndet tills det blir kommersiellt ointressant.
Samtidigt har ett antal nya och lovande regionala initiativ tillkommit för att förvalta hela ekosystemet. Sargassohavskommissionen är ett sådant exempel, som även om det är i sin linda, förhoppningsvis banar vägen för en mer holistisk förvaltning baserad på vad naturen kan bära och ändå vara livskraftig. Ett annat exempel från kallare delar av världshaven vilket ett antal nationer nyligen aktivt börjat intressera sig för gäller Antarktis. Commission for the Conservation of Antarctic Marine Living Resources, CCAMLR, har tagit initiativ till en regional lagstiftning som använder ekosystemets hälsa som grund för sitt beslutsfattande. Konventionen förvaltar så mycket som 10 procent av världshaven och här finner vi några av de få kvarvarande friska bestånden av fisk och valar.
På basis av alltmer forskning är det uppenbart att haven behöver stora sammanhängande områden under verkligt skydd för mänsklig destruktiv verksamhet, Marine Protected Areas, MPA:er. En omfattande kartläggning av vilka områden som bör ingå i nätverk av sådana MPA:er på öppet hav har genomförts de senaste åren. Det är troligt att vi kommer att se nya mekanismer för deras förvaltning och skydd inom en snar framtid. De innefattar bland annat undervattensberg, djupvattenskorallrev, och vissa andra skyddsvärda och unika system som lätt kan förstöras.
Ett exempel på en grupp marina djur vilkas situation måste uppmärksammas omedelbart är valarna. Sedan valfångsten i stort sett upphörde för cirka 50 år sedan har flera valarter sakta börjat återhämta sig från mycket låga nivåer. Detta är givetvis positiva nyheter. Det nya är att flera av de långsamsimmande valarternas uppgång vad gäller populationerna verkar ha hejdats och bestånden minskar igen. Orsakerna är dels den ökande fartygstrafiken, dels andra maritima aktiviteter som olje- och gasutvinning till havs. Valar som blåval, nordkapare och gråval dör på grund av kollisioner med fartyg eller störs på sina normala födosöksområden/kalvningsområden på grund av prospektering och andra aktiviteter i samband med olja och gas utvinning.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Ett annat potentiellt intressant globalt initiativ vad gäller havsfrågorna är givetvis FN:s nya utvecklingsmål vilka antogs förra året. Ett av dessa mål, nummer 14, handlar om att förbättra ”Ocean governance and management”. Om FN kommer att kunna åstadkomma meningsfulla insatser för att hejda förstörelsen av världshaven kan man ha olika uppfattning om. Men att frågorna nu diskuteras på högsta nivå kan innebära att länderna där fartyg och fiskeflottor hör hemma eller måste lossa sin last kan skärpa sin övervakning.
Carl Gustaf Lundin är havs- och polardirektör på internationella naturvårdsunionen i Gland, Schweiz.
Olof Lindén är professor vid World Maritime University i Malmö.