Ingen filmskapare i världen har blivit så berömd som Alfred Hitchcock (möjligen med undantag av Ingmar Bergman). Trettiotre år efter sin död 1980 gäckar han oss fortfarande. Det finns både gott om konferenser och årsskrifter för den specialintresserade. Mängder av vetenskaplig och journalistisk litteratur finns att införskaffa och filmerna finns tillgängliga överallt; för konnässören även blu-ray-utgåvor med för den teknikmässigt välförsedde bättre bildupplösning än på biografen.

Annat var det just för trettiotre år sedan, då några av skräckmästarens allra mest odödliga mästerverk – till exempel Fönstret åt gården (1954) eller Vertigo (1958) – inte ens kunde beskådas på klassikerbiografer eller cinematek. Vi som endast via hörsägen kunnat avnjuta några av mästerverken fick äntligen se dem i nyrestaurerade kopior under våren 1984. En del var faktiskt besvikelser, dock inte de två nämnda filmerna vars konstnärliga briljans helt motsvarade ryktet om dem.

Det torde inte ha undgått någon filmintresserad att Hitchcock åter varit aktuell på biodukarna. Nu i form av en så kallad biopic, en spelfilm om en berömd historisk person och ett välkänt historiskt förlopp. Det är i och för sig inte så sensationellt att det görs film om filmregissörer; jag kommer själv att tänka på Clint Eastwoods ganska grovt tillyxade porträtt av John Huston i hans egen Vit jägare, svart hjärta (1990) eller Charles Dances mer försiktiga inkarnation av stumfilmsnestorn D W Griffith i bröderna Tavianis magnifika God morgon Babylon (1987).

Filmen Hitchcock, regisserad av Sacha Gervasi, handlar om tillkomsten av Hitchcocks kanske mest sedda film, nämligen Psycho (1960). Och rollbesättningen håller högsta världsklass, med Anthony Hopkins som Alfred och Helen Mirren som hustrun Alma. Båda har varit med förr när det gäller att gestalta kändisar. Hopkins har spelat allt från den amerikanske presidenten Richard Nixon till den sedermera avrättade italienske utrikesministern greve Ciano (Mussolinis svärson). Mirren i sin tur har varit såväl den första som den andra Elisabeth på den engelska tronen, med ungefär 400 års tidsskillnad i gestaltningarna.

I en av birollerna i Hitchcock kan vi skåda John Hustons son Danny, en ypperlig aktör som här med brio återskapar den notoriske förförarens vargleende i sin uppvaktning av Alma. Scarlett Johansson får spela sin egen motsvarighet från perioden, den visuellt imposanta Janet Leigh, som fick kliva av sin huvudroll redan efter en halvtimme i Psycho, efter att ha utsatts för filmhistoriens allra mest beryktade mord.

Filmen Hitchcock fungerar bitvis som lättsam komedi, med en mängd poänger i det äktenskapliga spelet mellan makarna Hitchcock. Men på ett djupare plan faller det hela ihop. De psykologiska flosklerna står som spön i backen när Hopkins skall illustrera de välkända baksidor som en gång etablerades av Donald Spoto i biografin The Dark Side of Genius. The Life of Alfred Hitchcock (1983). Hitchcock led enligt ryktet av diverse neurotiska anfäktelser: han trånade efter de vackra huvudrollsinnehaverskorna (i filmen främst den bedårande Grace Kelly), han var en praktfullt mullig mansgris och han var förbittrad över den i hans egna ögon alltför låga uppskattning han rönte för sina filmer, till exempel mot dem som ständigt förvägrade honom den åtråvärda Oscarsstatyett han aldrig fick (förrän med det speciella Life Time Achievement Award han erhöll först ett år före sin död).

Hopkins är hela tiden på gränsen till överspel i stiliseringen av Hitchcock, som blir till en närmast komiskt patetisk person, exempelvis då han tjuvlyssnar i biograffoajén och till synes dirigerar publikens illtjut när Bernard Herrmanns skrikiga stråkar ackompanjerar knivhuggen mot Janet Leigh i duschen. Hopkins parodierar här sig själv i rollen som Hannibal Lecter i Jonathan Demmes När lammen tystnar (1991), när denne mördar fängelsevakter till Bachs Goldbergvariationer.

Trots en film som knappast utgör mer än en parentes i sagan om Alfred Hitchcock, står han emellertid starkare än någonsin. Var tionde år genomför den brittiska filmtidskriften Sight & Sound en omröstning bland kritiker och filmforskare avseende världens genom tiderna främsta filmer. År 2012 vann Vertigo, efter att tio år tidigare ha återfunnits på andra plats. Även om det vore fel att påstå att placeringen var sensationell, var den ändå anmärkningsvärd. Förstaplatsen har tidigare oftast reserverats för Orson Welles Citizen Kane (1941), en film som framförallt rönt uppskattning för sina revolutionerande bidrag till filmberättandet som sådant. Vertigo innehåller även den tidigare oprövade filmiska grepp, men det är knappast detta som gjort den till världens bästa film. Det är istället de närmast hypnotiska dimensionerna, Hitchcocks virtuositet när det gäller att framkalla ett slags besatthet, såväl hos (den manlige) huvudrollsinnehavaren som hos den (möjligtvis också maskuline) åskådaren.

Vertigo – den amerikanska titeln betyder ”svindel” och är vida överlägsen den svenska titeln Studie i brott – handlar om detektiven Scottie som på grund av sin höjdskräck orsakar en poliskollegas död. Denna höjdskräck utnyttjas av en skurk, som lejer Scottie för att som privatdeckare skugga dennes hustru. Scottie blir sig själv ovetande del av en mordkomplott. Kvinnan, i själva verket en kumpan till skurken och inte hustrun, leder upp Scottie i ett torn, dit han inte kan gå på grund av sin svindel. Han blir hjälplös vittne till hur kvinnan dödsstörtar – i filmens berättelse inte kvinnan han förföljt, utan istället just skurkens hustru.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Av denna ganska banala och till yttermera visso obegripliga berättelse väver dock Hitchcock en fenomenal intrig. Den stackars Scottie blir hjälplöst förälskad i kvinnan han följt i spåren, och när han tror henne vara död försöker han på alla sätt att återskapa henne. Och det är förälskelsens mani som Hitchcock i all sin genialitet lyckas penetrera. Skådespelarna är minst sagt lysande, James Stewart som den oförglömligt besatte Scottie, och den svalt vackra Kim Novak som den ständigt undflyende skönheten.

Av ändlöst många böcker om Hitchcock återkommer jag själv ständigt till en. Nämligen britten Charles Barrs oundgängliga analys av Vertigo, publicerad för mer än tio år sedan i det brittiska filminstitutets klassikerserie. I boken, betitlad enbart Vertigo, frilägger Barr ett intrikat litterärt mönster bakom filmen. Filmen baserades på en slätstruken fransk thrillerroman, D’entre les morts, av Pierre Boileau och Thomas Narcejac. Till denna lade emellertid Hitchcock en mängd allusioner till San Francisco-författaren Ambrose Bierce. Bierce var en mytomspunnen amerikan, som försvann spårlöst någon gång under mexikanska revolutionen 1913. För en sentida publik är han mest berömd som titelpersonen i Carlos Fuentes roman Den gamle gringon (1986). Anknytningarna till Bierce gav Hitchcocks berättelse såväl djup som bredd.

Vertigo är under alla omständigheter en film som tål att ses om – hur många gånger som helst. När den nu nått tronen bland världens filmer kommer den gissningsvis att vara ovillig att släppa den.