Hög tid att tänka om

Alltför dominant aktör. Foto: getty images

Både vänstern och högern i USA anser att ekonomin är det grund­läggande problemet. Båda är beredda att bryta med status quo och peka ut nya riktningar för politiken, skriver Arvid Åhlund.

Sedan coronan bröt igenom tidigt i våras har över 30 miljoner amerikaner blivit av med jobbet. Vita huset och kongressen har sjösatt ett räddningspaket värt 10 procent av BNP – motsvarande ungefär ett Brasilien –, och filar på ett till. Kontanter har skickats direkt till folket, i praktiken för att socialförsäkringssystemen inte räcker till.

Hur pandemin kastar om förutsättningarna för den amerikanska ekonomin på sikt är ännu för tidigt att säga, men klart är att den befinner sig i ett mycket omvälvande skede. Dels för att stora kriser fungerar som slagpunkter i historien, dels för att smittan blottat ekonomiska och sociala problem som byggts upp under lång tid och som i förlängningen äventyrar hela samhällsordningen.

Det är dessa underliggande problem – de kommer att beskrivas i det följande – som nästa president måste gå i närkamp med om den amerikanska kapitalismen ska bevara sin legitimitet och förbli livskraftig också på sikt.

”Den omtalade entreprenörsandan framstår alltmer som en fantasi: antalet börsbolag har i själva verket halverats på 20 år och färre företag startas än på 1970-talet.”

Det kan låta pessimistiskt, rent av verklighetsfrämmande.
Den amerikanska ekonomin är världens rikaste i absoluta tal. BNP per capita är högre än i Tyskland, Sverige och Singapore. Den globala handeln är helt beroende av dollar – en enorm fördel – och det är fortfarande lättare att göra affärer i USA än i Kanada, Australien och Dubai.

Företagen är stört och vassast – USA har fördubblat sin andel av internationella patent, ungefär en femtedel, på 30 år. Universiteten är alltjämt bäst och storstäderna drar lika mycket som förr. Alla drömmer om att plugga på Harvard och bo i New York eller San Francisco.

Silicon Valley dominerar helt techindustrin och andra framtidssektorer helt. Och jämför man med Europa var tillväxten under förra decenniet god. När högkonjunkturen gav vika i februari hade produktionen ökat 130 månader i följd. Arbetslösheten, 3,6 procent, var den lägsta på 50 år.

Men det går också att måla en mörkare bild. Tillväxten mellan finanskrisen och coronakrisen var lång, men historiskt svag och mycket ojämnt fördelad. Lönerna började egentligen inte stiga förrän mot slutet. Tendensen är inte ny, den breda löneutvecklingen har varit svag i decennier: 1980–2018 ökade arbetsproduktiviteten med 70 procent, men lönerna med bara 12 procent (1950–1980 ökade produktiviteten med 110 procent och lönerna med 90 procent).

Konsumtionsvaror har blivit billigare tack vare automatisering och frihandel men fasta utgifter har samtidigt ökat. Det kostar mer att utbilda sig och bo, särskilt i städerna där jobben finns, vilket förklarar varför amerikaner inte byter jobb och flyttar lika ofta som förut.

Den omtalade entreprenörsandan framstår alltmer som en fantasi: antalet börsbolag har i själva verket halverats på 20 år och färre företag startas än på 1970-talet. Ett hundratal står numera för häften av all omsättning.
Och den sociala rörligheten – i praktiken den amerikanska idén – har gått i stå. Kopplingen mellan den egna inkomsten och föräldrarnas – ett mått på klassresor – är starkare i USA än i Sverige, Portugal och det eviga klassamhället Storbritannien.

Frihandel och automatisering har slagit ut jobb i tillverkningsindustrin. Nya har skapats i kunskapsekonomin men de är i regel koncentrerade till färre (och därför dyrare) städer längs kusterna. Framförallt kräver de mer avancerade jobben högre utbildning, vilket två av tre amerikaner saknar.
Många tvingas istället konkurrera om enklare jobb i tjänstesektorn, där produktivitetsutvecklingen är låg eller obefintlig och lönerna ökar mycket långsamt.

För vita män utan universitetsutbildning har den reala medianinkomsten i själva verket sjunkit med 13 procent sedan 1980, trots att ekonomin vuxit med 85 procent under samma period. Nästan 25 procent av dem mellan 45 och 54 år har lämnat arbetskraften helt.

Många lever på federala matkuponger och sjukpenning och missbrukar opioider och, numera, billigt heroin. Andra har gått på spriten eller tagit livet av sig. 2017 dog uppemot 500 amerikaner av överdoser, alkoholrelaterade sjukdomar eller självmord varje dag. Nio av tio saknade universitetsutbildning. De döda är nu så många och unga att medellivslängden sjunker kontinuerligt för första gången i ett rikt land.

Denna utveckling, vi kan kalla den USA-kapitalismens långa kris, har blivit föremål för en allt intensivare debatt på senare år – först från vänster, men numera också från höger. Lite förenklat kan man urskilja tre hyfsat distinkta idériktningar. Jag kallar dem den nya vänstern, högern och mitten. Det som särskiljer dem är villigheten att bryta med gamla trygga problemformuleringar, omtänka status quo och peka ut nya riktningar för den ekonomiska politiken.

Den nya vänstern är den mest omskrivna. Den tog sig tidiga uttryck i Occupy Wall Street-rörelsen men fick mera konkret genomslag i samband med Bernie Sanders presidentkandidatur 2016.

Sanders är den enda uttalade socialisten i USA:s senat men hör strikt talat hemma i en mer klassisk socialdemokratisk fåra, där staten spelar en central roll i ekonomin men äganderätten i princip respekteras.
Den övergripande ambitionen är istället att fullborda Franklin Roosevelts och Lyndon Johnsons visioner om ett mer ”europeiskt” välfärdssamhälle, där vård och högre utbildning finansieras offentligt och stora statliga satsningar görs på grön infrastruktur.

Den socialistiska etiketten fyller således främst en kommunikativ funktion – den markerar avstånd från det Demokratiska partiet, som många yngre väljare anser har gått för långt åt höger.

”Liksom den nya vänstern är den nya högern kanske främst intressant som symtom på en ekonomisk ordning som lossnat. Samtidigt är idéerna, precis som vänsterns, behäftade med rätt uppenbara problem.”

Samtidigt har Sanders fungerat som reklampelare åt en mer bokstavstrogen socialistisk rörelse, som vunnit stor anslutning på senare år. Den har sitt centrum i Democratic Socialists of America – en avspjälkning av det gamla amerikanska socialistpartiet – där bland andra kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez ingår, och förenas i sin klassiskt marxistiska syn på kapitalismen som ohållbar i sig samt i kampen för fullödig ekonomisk demokrati.

”A socialism that refuses to deal with the ’old nostrums about ownership and control of the means of production’ will not only fall short of our democratic expectations of what a just society would look like — it will doom us to failure,” som en linjeartikel i den affilierade tidskriften Jacobin uttryckte det 2017.

Mycket av tankegodset är i själva verket svenskt – Meidners löntagarfonder nämns ofta som inspiration. Det säger egentligen allt, men man bör också fundera på vad det är som drar. Fakta är att varannan demokratisk väljare under 37 numera identifierar sig som socialist, och att fyra av tio amerikaner säger sig föredra ett socialistiskt system framför ett kapitalistiskt. Det är en historiskt unik siffra som kan förklaras på olika sätt: begreppet är urlakat och har förlorat mycket av sin historiska laddning.

Men det finns också mer handgripliga orsaker. Amerikaner födda efter 1980 är dubbelt så belånade som föregående generationer. De flesta förutspås tjäna mindre än sina föräldrar och majoriteten har förtvivlat svårt att göra bostadskarriär. 1990 ägde ­30–35- åringar en tredjedel av bostadsmarknaden, mätt som värde. Idag är siffran 4 procent. Många unga amerikaner upplever sig förfördelade, ofta med rätta.

Om den nya vänstern tänker stort, tänker den nya högern om. Sedan Ronald Reagans dagar har Republikanska partiet gift ihop socialkonservativa och marknadsliberaler, så kallad fusionism. Det höll i praktiken tills Donald Trump vann primärvalen 2016 genom att kritisera centrala delar av partiets ekonomiska politik, främst frihandel, arbetskraftsinvandring och (den ofta förmenta) fixeringen vad federala budgetunderskott.

Trumps egen ekonomiska politik är svår att ringa in, den spretar mellan klassisk utbudspolitik (skattesänkningar och avregleringar), merkantilism och statlig press på enskilda företag via Twitter. Anhängarna kallar det ekonomisk nationalism. Tanken är hårdraget att marknader är önskvärda endast så länge de främjar traditionella amerikanska institutioner som familjen och små lokalsamhällen.

Fox News-ankaret Tucker Carlson sammanfattade detta synsätt i en uppmärksammad monolog 2019, där han går till frontalangrepp mot den liberala marknadsmodell som Republikanerna förordat i 40 år:
”Republican leaders will have to ac­knowledge that market capitalism is not a religion. You’d have to be a fool to worship it. We do not exist to serve markets. Just the opposite. Any economic system that weakens and destroys families isn’t worth having.”

Carlsons harang är intressant därför att den paradoxalt nog plankar ur en bok – The Once and Future Worker – som gavs ut häromåret av policychefen för Mitt Romneys presidentkampanj 2012, Oren Cass.
I boken omtänker Cass den republikanska marknadsdoktrinen från grunden. Donald Trump är ett symtom på sociokulturellt sönderfall, men sönderfallet är i grunden ekonomiskt. Mer precist har det orsakats av en politik som fäster större avseende vid konsumtion än produktion, i huvudsak för att konsumtion kommit att ses som synonymt med välstånd.

Cass omdefinierar istället välstånd som en funktion av produktion, eller meningsfullt arbete. Bra jobb är nyckeln till fungerande familjer och friska lokalsamhällen, och de är bottenplattan för allt annat.

Omtolkningen av välståndsbegreppet har intressanta implikationer. Konsumtionsbaserad tillväxt blir välståndshämmande eftersom den slår ut bra jobb och ersätter dem med sämre eller inga alls. Marknader allokerar resurser effektivt, men effektivt är inte samma sak som önskvärt. Omfördelande välfärdssystem hjälper inte – de understöder konsumtion och inte arbete.

Istället förordar Cass och hans meningsfränder en modell där jobb skapas och skyddas genom att staten subventionerar en bred tillverkningssektor som erbjuder meningsfullt arbete och därigenom välstånd, samt starkare fackförbund (och därmed högre löner).

Stora delar av den republikanska intelligentian har gått i taket, men Cass ekonomiska nationalism har också vunnit anhängare som skulle varit otänkbara för några år sedan, däribland Floridasenatorn Marco Rubio.
Rubio, som nu också förespråkar industripolitik och starkare fackförbund, beskrev i ett linjetal 2019 Cass modell som ”common good capitalism” för en ”pro-worker economy”. Den konservativa författaren och debattören Yuval Levin kallar det konservatism med verklighetskontakt.

Liksom den nya vänstern är den nya högern kanske främst intressant som symtom på en ekonomisk ordning som lossnat. Samtidigt är idéerna, precis som vänsterns, behäftade med rätt uppenbara problem. Vänsterns är klassisk europeisk skrivbordssocialism. Högerns är också i grunden nostalgiska, och tenderar att kasta ut barnet med badvattnet: sjunkande reallöner och socialt förfall är inte en oundviklig följd av öppenhet, utan beror i USA:s fall på en närmast unik oförmåga att mildra den kreativa förstörelseprocessens brutalare inslag genom smart omställningspolitik. Det räcker att titta på andra rika länder där reallöneutvecklingen varit betydligt bättre för att inse det.

Att snegla på andra är precis vad den nya mitten gör. Den drar också de intressantaste slutsatserna, i huvudsak genom att ifrågasätta gamla mossiga motsatspar, framförallt stat/marknad.

Åtminstone sedan mitten av 1960-talet har Republikanerna förespråkat lägre skatter och färre regleringar medan Demokraterna i regel tyckt tvärtom. I praktiken har det varit rörigare – ­Reagan höjde skatter och Clinton sänkte dem – men ideologiskt har skiljelinjen varit tydlig: antingen förordar man mer marknad och mindre stat, eller så förespråkar man motsatsen.

Problemet med denna dikotomi är att den har kommit på kant med verkligheten, menar ett gäng före detta libertarianer som för några år sedan lämnade tanke­smedjan Cato och istället grundade den mera mittenorienterade Niskanen Center. Vad USA behöver, vidhåller de, är inte mer marknad och mindre stat eller mindre marknad och mer stat, utan mer marknad och mer stat.

Utgångspunkten är empirisk: det finns länder där staten är stor och där marknaderna fungerar väl, och länder där staten är liten och där marknaderna fungerar dåligt. Kvalitet avgör, inte kvantitet.

För att bena ut måste man först och främst skilja på välfärds- och regleringspolitiken. De buntas vanligen ihop under begreppet big government men är egentligen olika saker. Välfärdspolitiken först. Där är empirin glasklar: generösa socialförsäkringar gynnar strukturomvandling helt enkelt därför att de underlättar omställning och därmed ökar toleransen för kreativ förstörelse. I USA har oförmågan att hantera förstörelsen lett till utanförskap och växande missnöje med de kreativa inslagen, alltså frihandel och automatisering. Här behöver USA mer stat.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Regleringspolitiken är knepigare. För det första är tankefigurer som fria marknader problematiska. Ingen marknad är strikt talat fri eftersom alla marknader existerar i ett institutionellt sammanhang. Institutioner, eller normer och regler, förstås ofta som en sorts underbyggnad eller ramverk, men mera korrekt vore att säga att de skapar eller är marknaden. Marknader utan normer och regler existerar bara i fantasin.

För det andra är regler en produkt av politik och kan manipuleras av särintressen så att normala marknadsekonomiska mekanismer slås ut. Framförallt kan konkurrensen begränsas genom inträdesbarriärer som möjliggör rent-seeking, alltså makten att tillskansa sig ekonomiskt värde utan att skapa det. (”Cutting yourself a bigger slice of the cake rather than making the cake bigger”, som Economist uttrycker det.)

Att detta är vad som skett i USA är i praktiken vad den demokratiska presidentkandidaten och tidigare republikanen Elizabeth Warren gick till val på. Som statsvetaren Henry Farrell konstaterar: ”For Warren, the problem with modern American capitalism is that it is not nearly capitalist enough. It has been captured by special interests, which are strangling competition.”

I boken The Great Reversal. How America Gave Up On Free Markets från 2019 leder ekonomen Thomas Philippon Warrens tes i bevis. Sedan år 2000 har de amerikanska företagen blivit större, rikare, färre och mer dominanta över tid, trots att investeringarna sjunkit, produktiviteten bromsat in och jämförbara priser ökat mer än i Europa.

Att marknader existerar i sammanhang och kan ”fångas” av mäktiga aktörer är egentligen inget nytt. Adam Smith visste det och samma resonemang ligger till grund för den inom högern inflytelserika public choice-åskådningen (även Warren är skolad i den) som förordar mindre stat och färre regleringar som ett sätt att skydda marknader från den crony capitalism som Philippon beskriver.

Problemet med public choice är att den förlitar sig mer på deduktion än induktion. I verkligheten är sambandet mellan regleringspolitikens omfattning och rent-seeking svagt eller rent av negativt, både på delstatsnivå och i andra länder. Återigen: kvantitet är inte avgörande, men kvalitet är det. Vad USA behöver är inte nödvändigtvis mindre stat, utan bättre för att säkerställa mer marknad.

”Instead of debating more regulation versus less – as ideologues on the left and right tend to do”, sammanfattar Philippon, ”Americans should be asking which regulations protect free markets and which ones raise barriers to entry.”

Hur omsätter man idéerna som skissats upp här i praktiken? Mer konkret, hur får man fart på lönerna, den sociala rörligheten, företagsamheten och framtidstron överlag? Hur får man bukt med galopperande rent-seeking samt fler i utbildning och arbete? Hur vänder man en utveckling som lett till sjunkande medellivslängd i historiens rikaste land?

Det enkla svaret är att det finns massor att göra. Subventionera högre utbildning för fler eftersom utbildning numera är allt. Bygg ut socialförsäkringar som syftar till omställning, alltså staten, så att fler kommer i arbete och färre i praktiken förtidspensioneras. Stärk fackföreningarnas ställning för att jämna ut balansen på arbetsmarknaden, höja löner och därmed få fart på investeringarna och produktivitetstillväxten. Reformera moraset till sjukvårdssektorn som sväljer 18 procent av BNP men ändå ruinerar folk som blir sjuka. Investera i infrastruktur så att fler ställen än superstjärnestäderna på kusterna drar (det finns fantastiska historiska stadskärnor över hela Mellanvästern).

Förbjud godtyckliga yrkeslicenser som gör det möjligt att vara frisör eller hantverkare i en stat men inte i andra. Reformera konkurrenslagstiftningen i grunden för att minska marknadskoncentration och rent-seeking. Och förbjud obegränsade hemliga kampanjbidrag som i praktiken gör politiker till representanter för särintressen istället för väljarna.

Det dystrare svaret är att den sortens genomgripande strukturreformer fordrar att hela den politiska incitamentsstrukturen görs om. USA:s problem är i grunden institutionella och om kapitalismen ska fungera bättre för fler (och därmed dömas ut av färre) kommer det politiska systemet förr eller senare att behöva reformera sig självt.

Det kräver inte bara att partierna återupptäcker sin kompromisslusta, men också att de frigör sig från yttre tryck och anammar de bästa idéerna.
Givet var USA befinner sig, är utsikterna för det mycket små.
Givet var USA befinner sig, är de bättre än på mycket länge.

Arvid Åhlund

Ledarskribent i Expressen.

Mer från Arvid Åhlund

Läs vidare