Jag har skrivit många texter om det svenska kungahusets tillkortakommanden, jag har klagat på apanaget, förfasat mig över skandalerna, och högtidligt slagit fast att monarkin är själva motsatsen till de ideal vårt samhälle vilar på: demokrati, jämlikhet, meritokrati. Detta ingick som en självklar och rätt lustfylld del i uppdraget som vänsterliberal opinionsbildare. På senare, lite mer högerlutande, år har jag snarare suckat över hur ytliga och obildade de kungliga tycks vara. Jag har – jag kunde inte låta bli – jämfört vår kung med den danska drottningen, varvid den senare avgick med segern. Ack så intellektuell, så bildad, så vältalig, så värdig, så kreativ och kulturell hon är, drottning Margrethe. Hon kan kommentera samtiden utan att bli partipolitisk, hon kan tala om dygder och ideal, om konst och musik, om historia och traditioner – medan vårt statsöverhuvud harklande framstöter halvfärdiga meningar vars innebörd ofta är oklar.

Allt detta är för all del sant. Men man kan också välja annat att framhålla.

Två dagar före jul visades ”Året med kungafamiljen” på SVT. Allt var ungefär som vanligt. Kronprinsessan försvarade Stockholms skärgård mot militära angrepp, fjällvandrade, pratade om klimatet, svettades i Sydöstasien och mottog folkets hyllningar på Solliden. Prins Daniel uppmanade tittarna att anmäla sig till donationsregistret. Carl Philip och Sofia talade engagerat, om än aningen forcerat, om hur hemskt det är med näthat. Kungen var på gott humör och deltog i en integrationsfest i en av sina slottsträdgårdar.

”Hon lyssnar, hon ser och hon vill veta mer.”

I en sekvens följde tv-teamet drottningen på en rundresa mellan de olika projekt som hennes stiftelse stöder. Och helt plötsligt skar sig hennes ord rakt fram till smärtpunkten. Jag insåg att hon gör det jag inte orkar. Hon vänder inte bort blicken från det allra grymmaste som pågår i den här världen. Hon lyssnar, hon ser och hon vill veta mer. Hon försöker sträcka ut en hand för att lindra nöden, väl medveten om att det hon kan göra är droppar i ett hav av lidande.

I slutet av 1990-talet var drottningen engagerad i den debatt som ledde till att innehav av barnpornografi kriminaliserades. Det var också då hon startade Childhood Foundation som arbetar för att hjälpa barn i Sverige och runtom i världen som utsätts för sexuella övergrepp, och i förebyggande syfte stöttar barn som på grund av fattigdom och familjesituation är särskilt sårbara. Stiftelsen finns i flera länder och nyligen instiftades ett pris som delas ut till någon som gjort en särskild insats på området. I år gick priset till polisen Anders Grym för att han lyckats identifiera hundratals barn som utsatts för nätbaserade sexuella övergrepp, och för att han genom sina utredningar fått många förövare åtalade och dömda. Tanken på det helvete han måste stirra ner i för att kunna hjälpa barnen och sätta dit pedofilerna gör att det svartnar för ögonen.

”Man blir arg och förtvivlad. Men jag har lärt mig att gå vidare. Har man sett situationer som är så otroliga, då… man måste göra något. Det hjälper inte att stänga till, säga att det angår inte mig. Vi måste se.”

Det sa drottningen under intervjun i Sydafrika, efter att under en dag ha träffat barn som utsatts för övergrepp, och lyssnat till deras och deras gråtande mammors berättelser.

Jojo, invänder någon, kungligheter vill väl alltid synas i välgörenhetssammanhang. Det ger något slags legitimitet, fungerar som en ursäkt för deras egna skattefinansierade privilegier. Ingen tror väl att prinsessan Madeleine, den forna partysessan, som också arbetar i stiftelsen, bryr sig på riktigt? Jo, jag tror det. Om man ägnar sig åt välgörenhet bara för syns skull, då väljer man utrotningshotade schimpanser, krympande korallrev, skolbyggen i Sierra Leone – vad som helst, men inte sexhandeln med barn. För det finns inget jävligare att tänka på.

Så medan jag satt på någon redaktion och gjorde mig lustig över spektaklet på Stockholms slott, så ägnade sig drottningen åt att försöka hindra att barn våldtas. Det är möjligt att monarkin är en konstitutionell relikt, men drottningen förtjänar mer respekt än alla vi monarkihäcklare tillsammans.